Thora/1-3
| ← II. |
|
IV. → |
III.
Disponenten Bruce kom inåkande på
kaptensgården en afton, därför att hans ena häst
skadat sig i en fot och behöfde bli omskodd.
Han gjorde ofta affärsresor i trakten, och sedan
han besökt Moheda en gång, återkom han oftare.
Slutligen undgick det ingen, icke ens den unga
flickan själf, för hvilkens skull han egentligen
kom dit. Isynnerhet trängde sig förståendet häraf
på Thora en vinterdag i februari, då snön låg
hög ute och rimfrosten täckte alla de små
fyrkantiga rutorna i kaptensgårdens låga rum. Då
kom Thora att gå förbi modern i matsalen, och
därvid tog fru Dortha dottern om hufvudet och
kysste henne, utan att ett ord blef sagdt, på
båda kinderna. Därefter gick hon vidare till
sina vanda sysslor, men Thora såg ett flyktigt
leende upplysa moderns ansikte, medan på
samma gång tårarna trängde sig fram i hennes ögon, som om något för en gång sorgligt och
allvarligt hade inträffat.
Nu var denna lilla handling från fru Dorthas sida någonting mycket ovanligt, och Thora kunde icke dölja för sig själf, hvad det betydde. Allvarligare än hon någonsin varit, blef Thora efter denna dag. Hvad hon hade att göra, visste hon. Men på samma gång kände hon det, som om ett hemligt hopp, hvilket hon städse burit gömdt i sitt hjärta, vissnade bort och dog. Mycket ondt gjorde det henne, men för ingen kunde Thora yppa detta. Denna gång var henne vägen till modern stängd, och för första gången förstod Thora, hur bittert det kan kännas att veta sig vuxen.
Dagarna blefvo längre, och i mars månad kom tövädret, som smälte snön. I april låg skogen bar och ren, men Thora gick där icke längre så gärna — som förr. Ej heller kände hon sig numera i släkt med den lynnesskiftande, vida källsjön, öfver hvilken vårstormarna blåste. Midsommar kom med sina långa, ljusa nätter. Purpurskyar skymtade på botten af Vätterns mjuka vatten, björkarna speglade sin ljusa grönska däri, göken gol. Årstidernas växling, som förut varit hennes stora, tysta glädje, följde Thora nu med ett slags brådmoget vemod, hvilket tar lifvets sorger i förskott och bereder sig för dem. Hon gick i stillhet och tog farväl af hemmet, och långt innan afskedsdagen var inne, hade hon kommit den förbi och var med sin själ inne i framtiden. Och hela tiden kände Thora, hur något nytt och främmande kom henne allt närmare.
Allt, som skedde, kom emellertid helt naturligt, och när Bruce strax efter midsommar återvände för att på allvar uppträda som friare, var Thora beredd, och med något af ett tungsint, men icke ängsligt leende mötte honom den unga flickan. Bruce öfvade dessutom en egendomlig dragningskraft på henne. Hans kropp var en smula ovig och tung som slättbons gärna blir, när åldern nalkas, och hans hår på hjässan var tunt. Men anletsdragen voro välbildade, och i hela hans väsen fanns något af trygg, godmodig kraft, som väckte tillit. Van att befalla var han, det kunde man se på den kraftiga underläppen, som som sköt fram under den gula mustaschen, och den lugna blicken i de små grå ögonen kunde stundom bytas i en glimt, som var kall och stark. Thora kunde aldrig se Bruce utan att känna, hur han liksom befallde henne och pålade henne tvång. Han befallde henne, när han kom och på sitt lugna, en smula beskyddande sätt började ett samtal, befallde henne, när han bad henne bli sin hustru, befallde henne, när han utan vidare kom och satte sig på den plats vid hennes sida, hvilken han tycktes betrakta som sin, endast därför att han ville det. Aldrig var Thora fri från något af denna känsla gentemot Bruce. Aldrig blef hon det heller. Från första gången hon såg honom, hade hon erfarit något sådant, och när hon först märkte, att den förmögne patronens besök gällde henne, hade intrycket af denna viljekraft förlamat henne och fyllt henne med skrämsel, nästan som om hon vetat sig vunnen med våld. Men på samma gång kände hon sig dragen till denna lugna, manliga kraft, hvilken begärde och tog på samma gång. Det låg trygghet i detta, en trygghet, som hennes väsen behöfde, och helt utan kärlek gaf Thora honom icke sitt ja.
Därför lefde också Thora under den korta tid, som föregick bröllopet, i en sällsam blandning af lycka och ängslan, och när hon tänkte på Bruce, var det blott en sak, hvilken oroade henne. Thora skulle önskat, att han kunnat visa henne mera ömhet. Och så skulle hon önskat, att han icke bodde så långt bort. Hon hade längtat efter en man, som visade henne sin ömhet genom smekningar. Och hon undrade, om Bruce alltid skulle förblifva sådan han nu var emot henne, lugn, vänlig och leende, när hạn var god, bestämd och en smula kort, när han trodde sig befara en motsägelse. Tungt blef också Thoras hjärta, när hon tänkte på, att hon skulle resa långt bort, ända ned till Skåne, med denne främmande man. Det kändes icke som om hon fått ett hem, utan blott som om hon skulle lämna det hon hade.
Tiden till eftertanke blef henne emellertid
icke lång. Under sommaren och början på
hösten rustades i kaptenshuset till bröllop, och
under den tiden satt Thora vid sin söm och
fick icke tid att se stort mera af sommaren, än
hvad som syntes från Moheda förstugukvist eller
från fönstret i matsalen, där sybordet stod.
Långa och många samtal hade Thora och modern
denna tid med hvarandra, och många voro de
goda råd om en hustrus plikter, som fru Dortha
då gaf sin dotter, medan vinkar om allt det nya
och okända hon gick till mötes ej heller saknades.
Värst af allt var, när modern talade om, att
barnet skulle flytta så långt bort, så att far och
mor kunde sjukna och dö, utan att ett bud
kunde hinna fram, som i tid underrättade deras
yngsta. Men äfven sådant sade fru Dortha på
sitt stillsamma, tålmodiga sätt, som gjorde allting i lifvet enkelt och lätt att bära. Klaga öfver
lifvet förstod fru Dortha ej. Därtill hade hon
arbetat för mycket och bedt för träget. In i
det ovissa skickade hon ej heller sin dotter. Ty
en bra man hade hon fått. Kaptenen hade skaffat
sig goda underrättelser, innan han lofvade bort
sitt käraste barn.
Så kom hösten och bröllopsdagen med den. Alla syskonen voro närvarande, både gifta och ogifta, ett ståtligt bröllop gjorde kaptenen för sin dotter, och modern fäste själf på hennes bröst sin sista bröllopsgåfva, den gamla korallbroschen med ormen af guld, som slingrade sig däromkring med sina svarta ciselerade ögon. Gåfvan rörde Thora, så att hon tänkte därpå ännu när hon stod inför altaret i den gamla träkyrkan och förebrådde sig själf, att icke alla hennes tankar i denna heliga stund voro hos Gud och den make, hon lofvade att vara trogen och lyda.
Ett par dagar senare sutto kaptenen och fru Dortha ensamma. Och första kvällen sade kaptenen:
»Gud låte flickan bli lycklig och få det bra.»
Fru Dortha svarade:
»För lyckan råder Gud.»
»Ja,» sade hennes man.» Det är ändå godt att veta att ha gjort, hvad vi kunnat.»
Och en stund senare tillade han:
»Det är underligt bara att tänka på, att hon, som nu for, var vår sista.»
Fru Dortha såg upp mot sin man och svarade:
»Någon gång skulle hon ändå fara ifrån oss. Det är väl, att vi nu kunna vara lugna för henne.»
Kaptenen steg upp och gick med stela, korta gammalmanssteg öfver golfvet. Därpå satte han sig ned igen och var nästan förlägen öfver sin egen rörelse.
»Ja,» medgaf han, »det är godt att tänka på, isynnerhet när man vet, att man själf snart ska packa in. Hon blir inte ensam då. Och det är det viktigaste. Men tomt blir det.»
Därmed var Thoras barndom och ungdom förbi, och själf var hon redan flera mil borta från fädernehemmet.