Thora/1-4
| ← III. |
|
V. → |
IV.
En seg och kraftig natur var Johan Bruce,
tung och långsam hade han alltid varit, och
många år hade hans gamla mor i stillhet gått
och väntat att sonen skulle fästa sig en hustru,
han, som andra, så att hon fick se honom väl
gift, innan hon lade sina ögon samman i döden.
Just därför att hon hoppades på detta, hade
den gamla fru Bruce aldrig velat bo kvar på
gården, utan så fort sonen blef fullväxt, flyttade
hon bort till en af de gifta döttrarna, bosatt vid
kusten. Huset skulle vara fritt från svärmor,
så att Johan kunde gifta sig utan hänsyn till
sin mor, detta var den gamlas vilja. Van som
hon varit att handla enkelt och tyst, dref hon
också denna vilja igenom. Och därvid hade
hon den hemliga bitanken, att behofvet af en
kvinnlig hjälp i huset skulle påskynda sonens
giftermål, hvilket hon så ifrigt önskade.
Gamla fru Bruce var en af dessa gamla, hvilka förstå att handla i tysthet och göra sin vilja gällande utan ord. I hvad hon så innerligt hoppades, blef hon emellertid under långa år besviken. Och orsaken härtill var nog helt enkelt att söka däri, att inbunden som sonen var, kände han sig skygg inför kvinnor, och hyste han någon gång en böjelse för någon, betänkte han sig så länge, att ungmön omsider tröttnade att vänta och blef både trolofvad och gift, innan Johan Bruce kommit sig för att ens anmäla sig som friare.
Johan Bruce kom sig icke för, hette det i trakten, och när ryktet till sist spred sig, att han skulle hemföra en hustru långväga ifrån, frågade man sig allmänt, hur detta under hade kunnat blifva verklighet. De kloka uppfunno till och med den förklaringen, att disponenten måtte ha råkat ut för någon tilltagsen mö eller måhända en tilltagsen svärmor. Att han själf ej gärna kunde anses ha tagit det första steget, var nogsamt bekant.
Johan Bruce gick emellertid sin väg fram, som han plägade, och hvad människor hade att säga om honom, därom hade han ingen kännedom. Jordbrukare som han var, var han äfven en god räknemästare, och adelsblodet var hos honom bemängdt med sundt borgerligt blod genom två generationer. Till den del af den besutna adeln, som plägade föra ett stort hus äfven öfver sina tillgångar, hörde familjen Bruce icke. Snarare hade såväl gården som lefnadssättet där en viss likhet med hvad man i våra dagar kan få se på en bättre bondgård, och Johan Bruce själf, så herreman han var till födseln, hade i sin person något, som icke obetydligt påminde om bonden. Bonde kallade han också gärna sig själf, och det var därför alldeles i hans stil och väsen, att han först och främst noga räknade efter, hur hushållet skulle komma att ställa sig, nu när det kom en fru på gården, och så att säga på förhand tog sina mått och steg i akt och mening att förebygga, att den nya frun införde nyheter, hvilka kunde störande inverka på husets gamla ordning.
Johan Bruce bar nämligen icke för ro skull titeln af disponent. Enligt gamla tiders sed hade nämligen boet vid faderns död aldrig i egentlig mening blifvit skiftadt. Som ende sonen satt Johan Bruce med själfklar, af ingen bestridd rätt kvar på gården, och systrarna mottogo af honom årligen en summa, hvilken var bestämd i faderns testamente och med afsikt satt låg för att icke bringa den egentlige ägaren i förlägenhet, i händelse af hårda år. Att han aldrig klickat med att på dagen utbetala dessa summor, var Bruces stolthet och för honom en likaså själfklar sak, som att han öfver hufvud gjorde hvar man rätt, med hvilken han hade affärer, och hans giftermål skulle i detta liksom i andra af husbondens vanor icke medföra någon förändring.
Detta och mycket mera af samma slag märkte och förstod Thora redan den första dagen, då hon såg solen lysa på den mörka Söderåsen, hvilken sträckte sig utmed dalen nedanför gårdens fönster. Strängt taget såg hon icke solen hvarken under denna dag eller flere af de följande. Endast dagern såg hon, men icke solen själf. En tung, tät novemberdimma låg nämligen öfver hela trakten, och bakom denna dimma skymtade åsen, träden, de få byggningarna bortom gärdet, öfver hufvud allt, hvilket afbröt landskapets enformighet, blott som mörka, tunga konturer genom den mjuka slöjan af fuktigt grått. Thora hade helst velat stänga sig inne och få gråta. Så beklämd gjorde henne det nya och som hon tyckte dystra i denna omgifning. Men det fick hon icke, och alltför väl förstod hon, att gåfve hon vika för en sådan önskan, så hade hon gifvit tappt, och det ville hon icke. Ung ville hon vara, ung och lycklig. Tappert följde hon därför sin man öfverallt och mottog hans föreskrifter. Lugnt, klart och vänligt förklarade Bruce för hustrun allt, hur huset skötts förr, och hur han önskade, att det fortfarande alltid skulle skötas.
Men hvad Thora aldrig fick veta, det var, att denne man, hvilken gick vid hennes sida, endast talande om praktiska värf och hushållsbestyr, i sitt hjärta längtade efter ömhet, fullt lika starkt som Thora själf, om också hans längtan var af annat slag och tog sig andra uttryck. Från det han var barn, hade han nämligen saknat, att ingen smekte honom. Sådant brukades nämligen icke i de gamla Bruces stela, sparsamma och korrekta hem. När han blef man, blef Johan Bruce tidigt husbonden, för hvilken alla böjde sig, men hvilken ingen kom nära. När han tog hustru, var han en stadgad man, och blygheten hindrade honom från att låta känslorna taga de uttryck, som enligt hans tro passade ungdomen, men icke längre honom. När han var ensam med sin hustru, fruktade han därför, att hon i hemlighet skulle sky honom, kanske finna honom löjlig, om han visade sig sådan han var. Han blef kort och kärf, därför att han ej vågade annat, fåordig, emedan han lyssnat för länge till sin egen instängda känslovärld, som aldrig fått luft, tafatt, emedan han misstrodde sig själf.
Johan Bruce älskade nämligen sin hustru, älskade henne med hela den samlade glöden hos en man, hvilken länge lefvat ensam. Hans kärlek hade landtbons tunghäfta, och när han första gången såg henne, flammade Bruce upp som en yngling. Skyggare än något annat gjorde honom denna känslas förtärande eld. När han märkte, hur skygg Thora å sin sida var mot honom, förklarade han detta på sitt sätt och naturligtvis icke till sin egen fördel. Han såg, att Thora var rädd för honom, som öfver hufvud de flesta voro det, och redan innan han blifvit brudgum, resignerade Bruce därför, som då tidens människor hade lättare att göra än vi . Äga Thora ville han, göra henne till sin hustru, behålla henne genom lifvet. Men tilltvinga sig hennes kärlek, som han drömt en gång, att en kvinna skulle kunna älska honom, det hoppet uppgaf han. Ty att lefva i otillfredsställda känslor, hvilka evigt kämpade för att komma till sin rätt, därtill var han för mycket arbetsmänniska och kräfde för mycket af sig själf.
Möjligt är, att Thora skulle kunnat förstå något af allt detta, om icke en egendomlig skrämsel hade hindrat henne. Den skrämsel, hvilken öfverfallit henne under resan, slog rot, när hon första gången såg sitt nya hem, och när nästa morgon väckte, satt skrämseln på lur, och den var det, som väckte henne till den första dagen i det nya hemmet.
Thora var denna morgon ensam, när hon vaknade. Trött af resan, hade hon sofvit länge. Hennes man hade redan lämnat sofrummet. Utifrån gården kunde Thora höra hans starka, lugna stämma, som ropade utåt åkern. Yrvaken satte hon sig upp i bädden och försökte klara sina tankar. Hvad fruktade hon för? Hvilken ångest var det, som växte och växte inom henne?
Thora gled ned ur bädden och fram till fönstret. Med darrande hand skrufvade hon upp fönsterluckorna, sköt undan dem och såg ut. Blott dimman såg hon, dimman, som tätnat och fyllde dalen, stod stilla som en mur mellan henne och världen, till hvilken hon aldrig skulle komma att vakna. Genom dimman skymtade som ett ännu mera förtätadt inörker konturerna af den långsträckta åsen, hvilken Bruce prisat som det skönaste af all natur, han sett eller kunde få se.
Rysande vände sig den unga kvinnan inåt rummet. Tyst klädde hon sig för den nya dagen, hvilken börjat som i natt. Besviken kände hon sig på det hem, där hon visste, att hon måste stanna.