Thora/1-2

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  I.
Thora
av Gustaf af Geijerstam (1858-1909)

II.
III.  →


[ 14 ]

II.


Thora anade icke mycket, af hvad som väntade henne, när hon gaf sitt ja-ord till disponenten på Akerups gård, och egentligen gaf hon honom heller aldrig något ja-ord. Hennes föräldrar gåfvo det för henne, sådan var tidens sed, och när de så gjorde, skedde det utan tvifvel i tanke, att de handlade af hänsyn till dotterns bästa.

I midtersta Sverige var Thoras fädernehem beläget, Moheda hette den lilla kaptensgården, och utanför dess fönster bredde sig en flik af den undersköna Vättern. Där lefde hennes föräldrar, och af många syskon var Thora den yngsta. Så länge Thora kunde minnas tillbaka, hade föräldrarnas samtal rört sig om, hur det skulle vara möjligt att dra sig fram numera, då allting blifvit så dyrt, och då barnen kräfde så mycket. Från det Thora var en helt liten flicka, [ 15 ]hade hon ständigt hört detta, och utan att klart förstå, hvad det betydde, hade hon därvid städse känt något af medlidande med föräldrarna, som för barnens skull måste ha bekymmer, slita och arbeta. Det föreföll henne nästan, som borde hon dagligen och stundligen tänka på att någon gång godtgöra föräldrarna för allt, hvad de för hennes egen skull måste umbära, och i hemlighet tackade Thora mera än en gång Gud, att hon icke var en man. Ty att veta sig kosta föräldrarna, hvad äfven den minst kostsamme af bröderna utan samvetskval tog emot, det visste Thora säkert med sig själf, att hon aldrig skulle förmått.

Fadern var en gammal kapten med afsked, som älskade den indelte soldaten öfver allt och föraktade hela den nya tid, som dåtidens liberalism med Lars Johan Hierta i spetsen fört in öfver Sverige. Kärf, fåordig och arbetsam, skötte han nu sitt jordbruk, dref handel med kreatur och säd, och hans största intresse var hästarna, hvilka han lärt förstå sig på under den korta tid, han tjänade vid husarerna. Att han måste taga afsked därifrån, emedan den knappa lönen och de magra inkomsterna af hans lilla jordbruk icke förslog att betala de utgifter, hvilka militärlifvet nödvändigt förde med sig, var hans sorg [ 16 ]ännu på gamla dagar, när han satt ensam med hustrun i boet och de värsta sorgerna från sönernas skol- och universitetsår lyckligt och väl voro öfver. Men kärleken hade kommit med i spelet, kärleken till den lilla blonda prästdottern, hvilken gick och väntade på sin löjtnant under en lång förlofningstid, och nu satt som hans maka på gamla Moheda, sedan hon födt honom sex barn, af hvilka de fem lefde, och troget stått honom bi under alla de enformiga, skiftande öden, hvilka syntes dem själfva mera växlande och innehållsrika, än säkert någon betraktare skulle kunnat finna. En liflig och rask kvinna var den lilla runda frun ännu, där hon med ett klokt, välvilligt leende under bindmössan gick sin vanda väg mellan köket, matkällaren, mjölkkammaren och skafferiet. Hennes kloka omtanke och goda ekonomiska förstånd var det, som gjort, att husets små inkomster under alla de gångna åren räckt till, och var han vid sitt ljusa lynne, erkände kapten Fabian Krohk detta gärna.

»Det är en förbannadt god sak,» plägade han då säga, »att gifta sig med en prästgårdsdotter. Ty prästerna förstå att taga vara på sitt. Samma goda vana inpränta de också hos barnen.»

Som man hör, var kaptenen ingen präst[ 17 ]vän, och den obenägenhet mot det andliga ståndets medlemmar, han städse hyst och under hela sitt lif bibehållit, var i själfva verket en af stötestenarna i det Krohkska äktenskapet. Till all lycka var emellertid kaptenskans lynne fogligt, och van som hon var att stå under militäriskt kommando, undvek hon gärna strid. Men hennes lynne hade tillika en humoristisk färg, och rasade kaptenen för starkt mot prästerna, afbröt honom gärna hustrun på sitt stilla sätt med orden: »Tinnerholm, Tinnerholm, stilla ditt blodiga svärd.» Dessa ord täppte ofelbart munnen på den tappre kaptenen, och då han kände sig besegrad, försvann han hastigt, lämnande hustrun i besittning af slagfältet samt stängde sig inne på sitt rum, där han regelbundet lugnade sig vid njutandet af en pipa holländskt knaster.

Kaptenens afvoghet mot prästerna betydde för öfrigt ingalunda någon motvilja mot religion eller kyrka. Fabian Krohk var en luteran af den gamla stammen. Han hade sin bestämda plats i kyrkan snedt emot predikstolen, och på hans bord låg ett exemplar af Karl XII:s bibel. Någon senare öfversättning tålde han icke. Hans religiositet hade ett slags militäriskt snitt, hängde samman med hans sinne för tukt och disciplin och en stadgad världsordning. Höll han någon [ 18 ]gång en andaktsstund med sig själf, tillät han ingen att bevittna den, ej ens hans kära och bepröfvade hustru Dorothea, eller Dortha, som hon för korthetens skull nämndes i hvardagslag. Åt henne lämnade kaptenen så att säga känslosidan af religionen, hvartill han äfven räknade barnens uppfostran i en sann tro och en rätt barnalära. Fru Dortha var också en sant troende kvinna, ej utan en mild tillsats af pietism. Hon läste sin Arndt hvarje morgon och afton, och i hennes bibel lågo pressade blommor och blad, hvilka hon gömde som minnen af de dagar, från hvilka glansen föll öfver hennes senare enformiga lif. Dessa stodo i förbindelse med hennes konfirmation och hennes kärlek. Och utom dessa blommor gömde den gamla bibeln tryckta kort med psalmverser och minnesord, äfven de erinrande om de mångfaldiga dagar, hvaraf denna trogna själ bevarade minnet. I bibeln hade hon så att säga inlagt hela sitt lif, både den andliga delen däraf och den jordiska, och när hon hvarje dag slog upp den och läste sitt kapitel däri, betydde detta, icke blott att hon hämtade ordets tröst för den kommande dagens tunga, utan äfven att hon bevarade det inre sammanhanget mellan den lilla prästgårdsflickan, som på sin konfirmationsdag fått den [ 19 ]dyrbara boken, och den driftiga kaptenskan, hvilken åldrats i små förhållanden och ännu förde den slitsamma kampen mellan utgifter och inkomster, glad åt hvar dag, som förgått, utan att brödet var för knappt eller utgifterna alltför öfverraskande stora.

Fru Dortha var alltså familjens samvete, dess rådgifvare i hvad som rörde orätt och rätt och auktoritet i fråga om allt, som var Guds vilja. Kaptenen trodde fullt och fast, att hans hustru visste besked om de heliga tingen bättre än någon annan, och hvarje försök från barnens sida att inkräkta på hennes auktoritet i sådana frågor afvisades af kaptenen med stränghet och en viss vidskeplig ängslan. Dorthas andaktsstunder voro honom heliga, liksom hennes outtröttliga arbetsamhet var det, och båda dessa till sammans tackade han i sitt hjärta, att han trots de stora svårigheterna lyckats behålla Moheda, utan för svåra inteckningar, och ändå skaffa barnen en uppfostran, för hvilken han som ståndsperson icke behöfde skämmas.

Också hade fru Dortha ett nästan obestridt välde öfver sina barn, och från det att Thora var så liten, som hon kunde minnas, hade hon vant sig att se upp till modern och att trygga sig till henne. Mor var det man gick till både [ 20 ]i glädje och sorg, mest i det sista. Mor hade tid för alla, mor visste råd för allt. Det fanns ingen sak, den måtte synas än så svår, hvilken icke blef möjlig och, om icke lätt, så dock bättre, när mor fått besked därom. Och ändå var mor ständigt sysselsatt. Före alla andra var hon uppe, senare än någon gick hon i säng. Aldrig kunde Thora erinra sig, att hon sett modern hvila. Sjuk var hon aldrig, åtminstone talade hon aldrig därom. Allt som fanns hemma, snart sagdt, växte fram under hennes flitiga händer, och var far otålig eller sorgsen, fick hon honom snart nöjd och glad. Sådan mindes Thora sin mor, och sådan såg hon henne ständigt.

Eljest mindes hon hemmet som den enda plats, hon kunde tänka sig, där hon själf kunde bo och känna sig lycklig. Emedan hon var den yngsta, hade alla varit mildare mot henne än mot de äldre syskonen, och det var ett stående skämt bland bröderna, att Thora var den enda af dem alla, som blifvit bortskämd af föräldrarna. Det var, som om dessas stränghet uttömt sig vid uppfostran af de äldre barnen, så att de rent af icke hade sinne för eller lust att till lämpa den metoden, när turen till deras yngsta dotter kom. Ingen afundades för öfrigt Thora detta. Hon var obestridt solen i detta allvar[ 21 ]liga hem, och ingen hade därinne skrikit så högt och lett så gärna som hon. Hemmastadd var hon i husets alla vrår, och långt utom det samma. Hvar hon kom, lyste människor upp vid hennes åsyn. Hemmastadd var hon också med naturen. Vättern är en underlig sjö. Den är vid, så att man kommer att tänka hafstankar inför den, men på samma gång djup och kristallklar som en sagans jättekälla. Lättrörd och allvarlig är Vättern ännu mera än hafvet själft. Den kan ligga blickstilla i solglans och innan man vet ordet af, röras upp i sin innersta grund, så att vågorna gå skyhögt. Den kan storma fram med jättevågor och plötsligt åter ligga stilla, genomskinlig och klar. Sådan är Vättern. Ingen sjö i norden liknar den. Blott med alpsjöarna i Schweiz har den likhet. Därför berättar också sägnen, att från Vättern till dessa underbara fjällsjöar i söder går en underjordisk kanal, hvilken förenar dem. Därom visste Thora intet, men när hon gick vid Vätterns strand, tänkte hon ofta, att mellan dem båda, Vättern och henne själf, fanns ett samband. Lättrörligt och ombytligt var hennes eget sinne som den klara sjön. Denna tanke fann Thora dock så på en gång förmäten och vidunderlig, att hon behöll den för sig själf och icke meddelade den [ 22 ]åt någon, icke ens åt mor, som hon eljest förtrodde allt. På den trakt, där Moheda låg, gick skogen ända ned till Vätterns strand, och skogsdunklet bröt sig mot källsjöns klara, grönskimrande yta. Äfven här fann Thora något af de minnen, som följde henne genom lifvet. Och otaliga voro de tankeförbindelser, som dunklet och ljuset i denna skogens närhet till sjön skapade i hennes flickdrömmar.

Men midt i alla dessa drömmar, åt hvilka Thora som andra unga flickor hängaf sig under de timmar, då hon ensam vandrade ute i skogens mark, var hon en öm, klok och hängifven själ, och det bästa af allt, som hon mött i lifvet, var och blef för henne modern, hvilken verksam och blid höll hemmet vid makt och för omsorgen om andra glömde sig själf. Tidigt lärde hon sig förstå fattigdomen och kampen för den. Hon kunde märka, hur välståndet inom hemmet liksom steg, och hur föräldrarnas sinnen blefvo lättare. Samtal, som fördes, gjorde sitt till; snabba ord, korta meningar, hvilka växlades mellan föräldrarna, stannade i hennes minne. Och när hon i ensamhet tänkte öfver sådant, förstod hon brådmoget och barnsligt, men klart och lugnt, som hon bedömde allt, hvilket låg inom hennes räckvidd, både arten [ 23 ]af föräldrarnas bekymmer och medlet att lätta dem. Hon förstod, att föräldrarnas lif blef lättare, alltsedan barnen växte upp och kunde försörja sig själfva. En efter en gingo de sin väg ut i världen. Bröderna fingo platser, och stora syster blef gift. För hvar och en, som på detta sätt kom bort från hemmet, föll något bort, som förut tyngt på föräldrarna. Och på sitt vis förstod Thora detta så, att människan har två korta perioder af lycka i lifvet, först kärlekens tid, då boet bygges, sedan ålderdomens, då boet blir tomt, och de, hvilka en gång byggt detsamma, kunna se tillbaka på mödans dagar och hvila ut. Mycket tidigt fick Thora denna uppfattning af världen, och emedan hon förstod, att rikedomen i någon mån kan förändra dessa förhållanden, kom hon äfven tidigt att värdera penningen. Det föreföll henne så enkelt, att man med den kan göra mycket godt och skänka andra stor glädje.

När hon så gick ensam kvar i hemmet, kom en ny sak, hvilken vållade henne stort bryderi. Hon tyckte sig nämligen förstå, att föräldrarna önskade henne snart gift. Ty om någon af dem doge, skulle Thora stå utan huld och skydd. Båda voro gamla, och den gamla kaptensgården [ 24 ]var föga värd, när den en gång skulle delas mellan fem syskon.

Det blef en svår stund för Thora, när hon första gången kom att tänka på detta, och den blef ännu tyngre därigenom, att bland allt hvad hon tänkt, intog kärleken det främsta rummet, och så omöjligt syntes henne intet, som att hon, Thora, skalle kunna gifta sig utan kärlek. Tanken på en sådan möjlighet var det just som oroade henne. Ty å andra sidan insåg Thora mer än väl, att om föräldrarna önskade henne gift och föreslogo henne en man, skulle hon aldrig vare sig kunna eller våga bedröfva dem med att säga nej. Utan bitterhet, endast som på en helt naturlig sak tänkte hon på detta, nästan som på ett öde, hvilket väntade henne. Kärleken såg hon som en dröm och giftermålet som en verklighet, hvilken en gång skulle gifva föräldrarna en lugn ålderdom.

Men allt detta syntes Thora aflägset och overkligt. Hon visste, att det skulle komma. Men hon tänkte sig aldrig, att det skulle komma snart. Alldeles som unga, friska människor mycket väl veta, att de en gång skola dö, utan att detta hindrar dem att lefva med glädje, så visste också Thora, att en gång måste hon gifta sig, men hon tänkte aldrig på, att det skulle [ 25 ]kunnat ske i år, som det stod i visan, eller som fadern skämtade om, när hon fick bönan i gröten på trettonafton. Giftermålet låg långt fram i tiden, tänkte Thora, och ungdomen skulle vara länge.

Någon kärlekshistoria, om än så barnslig och oskyldig, hade Thora aldrig upplefvat. Till kaptensgården kommo inga andra unga män än en och annan af brödernas kamrater. Sådana besök voro sällsynta, och en besökande stannade aldrig länge. Snabbt som de kommit, försvunno de, lämnande efter sig minnet af dagar, som förgått fort och varit muntrare än hvardagens. Främmande hade det varit, som kommit och gått, och de flesta af dem hade knappast lagt märke till Thora.

En af dessa besökande hade dock lagt märke till henne. Han hette Konrad Olthov och var son till baronen på Granås, ett gammalt herresäte, beläget ungefär tre mil söderut på en kulle, som höjde sig öfver Vättern mot en mörk rand af skog. Den enda gång Thora fått följa fadern till Jönköping för att se, huru en stad såg ut, hade kaptenen pekat med piskan och sagt: »Där ligger Granås.» Thora såg den väldiga byggnaden skymta genom en lång allé af popplar, och hon bevarade minnet däraf som något af det [ 26 ]präktigaste och mest imponerande hon någonsin sett. När hon läste om slott, förband hon sedan föreställningen om ett sådant med det hon sett af det gamla herresätet på kullen ofvanför Vättern.

Konrad Olthov kom Thora att lägga märke till, därför att han oftare kom tillbaka på förnyade besök än någon af de andra bland brödernas kamrater. Vän som han var med Thoras yngsta broder, var han nära henne själf i ålder, blott ett par år äldre än hon, och då hans hem liksom hennes låg vid Vättern, föreföll han henne som en bekant redan när Thora såg honom för första gången. Lätt som mellan syskon gick umgänget mellan dem båda, och Thora var glad, då hon kunde vara god emot den unge mannen. Ty af allt hvad hon hört berättas om hans hem, förstod hon, att han där icke kunde finna någon glädje. Hon var glad, när de följdes åt i skog och mark, glad åt, att Konrad trifdes i hennes närhet, glad, så ofta hon visste, att han kom, och när han var borta, saknade hon honom. Ty med ingen kände sig Thora så lugn och så fri. Med ingen kunde hon språka så lätt som med denne unge man, hvilken kom och gick på kaptensgården, som om han där varit hemma.

Aldrig förband dock Thora förtroligheten i [ 27 ]denna ungdomsvänskap med den ringaste tanke på något af det hon i sina drömmar kallade kärlek. På sista året hade Konrad Olthov ej heller besökt Moheda. Det berättades, att hans far, den gamle baronen, med åren blifvit, hvad man kallar konstig, och att han ogärna såg, att sonen lämnade hemmet.

Så förberedd mötte Thora första gången i föräldrarnas hem sin blifvande man. Hon var då knappa nitton år och han öfver de fyrtio.