Thora/1-7
| ← VI. |
|
VIII. → |
VII.
Hösten efter denna händelse skref Thora
följande bref:
- Käraste mor!
Det har gått lång tid, sedan jag nu skref och det är mycket jag skulle vilja berätta för dig, om jag nu kunde få träffa dig och tala vid dig som förr. Dagligen ber jag till Gud, att jag skall kunna vara som du. Då vore allting lätt och bra, och Bruce skulle alltid vara nöjd med mig. Jag är så rädd, att han inte är det, och han kan inte vara det heller. Han har rätt när han tycker, att jag är en barnslig hustru, mycket för barnslig för honom. Jag vet, att han tycker så, fastän han ingenting sagt. Och det känns så tungt ibland att veta, att jag icke kan vara till någon nytta. Därför tänker jag så ofta på dig, som räckte till för alla, gjorde far glad och oss alla med honom.
Det börjar lida mot vintern här nu, och när jag ser det, tänker jag på, att hemma ligger kanske snön hvit öfver granskogen. När det var vår här, var här så vackert. Då blommade blåsipporna så tidigt, mycket tidigare än hos oss, och redan i maj kunde vi sitta ute. Nu har dimman kommit tillbaka, och när dimman lättar, blir det rusk och kallt. Mest af allt längtar jag ändå efter björkarna hemma. Björkar ha vi nog här också, men de äro alls icke lika våra. De växa åt andra hållet från byggningen, rakt åt motsatt håll från den långa, mörka liden. Jag kan så väl förstå, att alla människor tycka här är vackert. Det är bara jag, som kan gå här ibland och känna, som om jag inte hörde hit. Kan du tänka dig det? Jag är gift med en god, bra man. En liten gosse har jag fått här, han ligger just nu och sofver, han skall ärfva Akerups gård och bo här som hans far i alla sina lifsdagar. Och ändå känner jag det, som om jag själf inte hörde hit och bara hade fått allt, hvad jag nu har, liksom till låns, och att jag snart skall lämna det ifrån mig igen. Eller icke snart kanske, men dock lämna det en gång, när ingen det tror, jag själf allra minst. Är sådant icke underligt?
Jag har det mycket bättre nu än förr. Ty Hans är mycket för mig, så liten han än är. Men jag tänker ofta på er där hemma, och jag skulle gärna vilja, att Bruce föreslog mig, att jag finge fara hem och se er alla en gång. Jag vill bara inte be honom om det. Ty det skulle han icke tycka om. Ibland tror jag, att Bruce är liksom svartsjuk på er alla hemma, och att han tycker, att han icke fått mig riktigt till sin, fastän jag följt honom hit ner, och fastän jag lefver här hvar dag och alltid kommer att göra det. Jag har märkt, att Bruce inte tycker om, ifall jag talar om, hur vi hade det hemma. Det är, som om han ville tvinga mig att tycka om allting här, naturen, folket och allt, hvad jag ser. Det förstod jag inte först, utan jag sade mer än en gång, som jag tyckte, att den mörka åsen skrämde mig, och att jag aldrig kunde tycka, att bokarna voro så vackra som våra björkar och granar. Då tog han mig med sig en dag och visade mig björkarna. De växte som på en hed, tyckte jag. Långt ifrån hvarandra växte de. Stammarna äro så höga och kala, kronan så gles, och så långt man kan se, är marken under dem täckt med enbuskar. Där ifrån kommo vi till en tallskog. Du har aldrig sett en sådan skog, mor. Den är så tät och så svart, att intet gräs kan växa under tallarnas grenar, därför att solen aldrig hittar dit. Låg är den också, och gå där kan man ej. Därtill växer den alldeles för tätt. När jag såg det, förstod Bruce, att jag inte tyckte om mig. Hjärtat snörde sig samman i mitt bröst, och jag ville bara gråta. Då blef han ond, så ond, som jag aldrig sett honom, och på två dagar talade han mig icke till. Sedan dess försökte jag att ingenting säga, om det jag såg. Nu säger jag honom ibland, att det jag ser, är vackert, och att jag tycker om det. Det gör honom så glad, att han ibland kan få tårarna i ögonen. Därför säger jag honom sådant, så ofta jag kan, och ej sällan säger jag också mer än jag tycker. Men när jag ser, hur glad han blir, skrämmer mig det också. Jag tycker det är, som ljög jag mig till hans hjärta. Ty det hänger fast vid jorden här. Så mycket förstod jag.
Men är det inte underligt? Jag menar, att någon kan älska bygden så. Och är det inte ännu underligare att han vill, att jag skall göra det också, bara därför att han vill? Men jag har märkt, att sådant kan man, när man försöker, och ibland vet jag inte själf, om jag trifs eller icke. Jag bara säger det. Och jag tycker, att af den Thora, du kände förr, mor, den som satt hos dig i ro, finns snart inte något mera kvar. Är det alltid så, när man gifter sig?
Fullt så rädd för att gå ensam här, som jag var förr, är jag inte längre. Vi ha fyra tjänare här, en flicka som sköter Hans, en som står i köket, en husa, och en kusk, som bor i kammaren invid stallet. Med dem känner jag mig mera hemmastadd nu än förr. Men riktigt så naturlig som med människorna där hemma känner jag mig inte.
Nu skref jag åter där hemma, såsom jag inte skulle och inte borde heller. Jag vet ju, att jag är hemma här och här vill jag också vara. Du förstår, hur jag menar i alla fall, och du vet, att jag alltid har haft så svårt att uttrycka mig, som jag skulle och borde.
Vet du, mor, hvad jag tror ibland? Jag tror, att människan egentligen aldrig blir lycklig, och ibland tror jag också, att det vore bra, ifall de äldre ville tala om det för oss, medan vi ännu äro unga. Den, som är fullvuxen, talar aldrig med de yngre om sådant, och kanske är det rätt och bra, att så icke sker. Kanske måste hvar och en lära sig lefva på egen hand, och kanske skulle ingen ung kvinna eller man tro de äldre, om dessa på allvar ville berätta dem, huru lifvet är inrättadt.
Men ibland tror jag, att jag själf skulle ha haft det bättre, om någon velat säga mig på allvar, medan jag ännu var ung, att man icke ofta blir så lycklig, som man i ungdomen hoppas. Jag tror, att jag skulle ha lyssnat på dem, som hade sagt mig det så enkelt, så att jag hade kunnat förstå det. Och jag hade åtminstone inte behöft att själf arbeta bort så mycket af sådant, som gör ondt att skilja sig från, emedan man måste.
Nu vet jag inte, om jag säger som jag skulle och borde. Kanske gör jag dig bara ledsen med allt detta, och kanske tror du, att jag säger så, därför att jag icke är lycklig. Men när jag tänker efter, så vet jag, att jag fått mera af lycka än hvad som faller på de flesta människors lott. Jag känner det bäst, när jag sitter ensam med min lille gosse. Och jag vet, att Bruce aldrig skall bli annat än god emot honom och mig.
Det är bara det, att han så ofta är missnöjd med mig, och att jag inte kan ställa huset för honom, så bra som han vill. Ofta säger han ingenting, men jag kan se det på honom, när han blir mörk och går i tankar. Jag vet då, att han går och grubblar öfver mig, att jag inte är sådan, som han hade tänkt sig, och att jag inte är den han trott. Han har nog tänkt för godt om mig, och det gör mig så ondt att förstå. Ty jag förstår det mycket väl, äfven när han ingenting säger. Värst är det, när han säger mig det. Då värker det i mig vid hvarje ord, och jag får mycket svårare att vara, sådan jag ville, bara därför att jag är så rädd, att något, som jag gör, skall vara honom emot.
I går for svärmor härifrån. Hon är mycket snäll emot mig. Men när hon är här, tycker jag, att jag går här som hennes och Bruces barn. Hon har ju aldrig styrt huset för Bruce, sedan han blef fullväxt. Då flyttade hon till sin dotter, därför att platsen för en hustru, som kom, skulle stå ledig och tom. Men de båda, Bruce och hon, förstå hvarandra ändå, och som huset sköttes i hennes tid, så vill han ha det ännu. Därför kan jag inte hjälpa, att jag blir glad, när hon reser, och känner allting lättare.
Hälsa far från mig och alla där hemma. Bry dig inte om, ifall jag sagt något dumt. Det är så godt ibland att ha någon, till hvilken man kan tala.
Din lydiga dotter
Thora Bruce
- född Krohk.