Thora/1-8
| ← VII. |
|
II. » SNÅLA BARON » → |
VIII.
Gamla fru Dortha fick ej tid att grubbla
mycket öfver detta bref. Svaret afsände hon
redan i samma månad, och Thora kunde däraf
förstå, att modern måtte ha skrifvit det, nästan
omedelbart efter att hennes egen skrifvelse kom
mit den gamla till handa.
- Kära mitt lilla barn!
Mycket besvär har jag haft med, att detta ditt bref icke skulle komma för fars ögon. Du var hans ögonsten, det vet du, och allt sedan du lämnade oss, har han gått här och undrat och undrat, hur du hade det, barn. Litet eller intet har du sagt om dig själf, och jag har haft all möda med att lugna far, därför att vi på länge inte haft något bref från dig. Han oroar sig alltid för dig, som han aldrig gjort för någon af dina syskon, som ju alla lämnat hemmet. Men han har alltid varit svag för dig, som jag och vi alla varit. När jag tänker på ditt bref, Thora, svider det i mig. Och jag förebrår mig själf, att vi kanske varit det för mycket. Du var sådan, Thora, att du narrade solsken fram omkring dig, hvar du kom. Men alltid trodde jag, att min raska flicka skulle förstå, att sådant kan icke fortfara genom lifvet.
När jag skrifver det här, svider det riktigt i mig. Ty jag har nog också min del i, att du blifvit så ömtålig och skör, kan man säga, mot allt hvad som är svårt här i lifvet. Och jag förstår, att som du sitter nu, så vore det tusen gånger bättre få tala med dig än att skrifva. Blir du sorgmodig, när du fått detta bref, så gråt en vers, Thora min, sådant går öfver. Men lägg mina ord på sinnet och göm dem väl. Lef efter dem också. Försök åtminstone, så godt du kan, så skall du se, att fortsättningen blir lättare än början. Det jag nu säger, är åtminstone det bästa råd, jag har att gifva. Och jag vet, att det har hjälpt mig själf och gjort mig glad och förnöjd åt lifvet ända in på mina gamla dagar.
Var tålig, mitt barn, hvad som än händer dig, och försök att visa din man ett gladt ansikte, äfven om du inte känner dig så glad alltid. Glädje får människan icke alltid, och det är heller icke det förnämsta . Att skänka glädje är vida mer. »En däjelig kvinna, den där from är, är såsom en klar lampa på den heliga ljusstaksarmen», säger den vise Syrach. Och i nästa vers fortsätter han: »En kvinna, som ett stadigt sinne hafver, är såsom de gyldene stolpar på silfverfötterna.» Och Salomo säger: »Ära och berömmelse är hennes klädnad, och hon ler mot den dag, som kommer.» Fastän man inte tror så i början, kan man ändå till sist le godt mot alla, äfven om man inte är så glad alltid själf. Tro mig, barnet mitt, tusentals kvinnor ha gjort det före dig.
Det är underligt för mig, gammal och ensam som jag nu är, att sitta här och skrifva till dig och veta, att du sedan länge är en gift hustru, du som jag. Barn har du fått med din man, och allt det, som jag aldrig kunde säga dig förr, skulle jag kunna tala med dig om nu, ifall vi möttes. Ibland tänker en mor också må du tro: »Hvarför kan jag inte tala med henne om allting som det är, och säga henne det? Hon är ju ändå min dotter. Du skall förstå det där själf, om Gud en gång låter dig bli mor åt en flicka. Två döttrar har jag sändt ut i världen, och hvar gång har jag tänkt på, att bra gärna skulle jag ha velat säga dem litet mera, än jag gjort. Kanske skulle det ha varit nyttigt också, och orätt inför Gud hade det väl kanske ej varit heller. Men det är nu en gång så, att sådant säger en mor icke. Det är icke bara de unga, du, som ha svårt att tala till de gamla. Många gånger är det lika svårt för oss gamla att få sagdt det vi vilja. Vi ha vår blyghet, vi lika väl som ni. Du är gammal nog nu, för att du skall förstå mig. Och det är inte sagdt, att olyckan är så stor för resten, fast man tycker så i barndomen.
Men det kan jag tala om för dig, att de första åren, när jag var gift, grät jag nog också mina modiga tårar ibland, fastän ingen såg det, och bara rosor har jag inte trampat på, jag heller. Det kan du gärna tro. Värst var det, att vi alltid hade så smått om det. Det har inte du. Var glad för det, min flicka. Ty fattigdomen är ändå, när sanningen ska fram, den sko, som klämmer hårdast. Och hvarken när ni barn skulle komma till världen, eller när jag var sjuk, eller när ni barn var sjuka, och vi skulle skicka efter doktorn, fann jag det alltid så roligt. Fars lynne har aldrig varit lätt, det vet du. Men de första åren, vi voro gifta, var det värre, än hvad det sedan blef. Då var jag mången gång rädd, bara jag skulle tala vid honom det minsta, och allting gick också ut öfver mig. Det var som om han för min skull hade kommit i svårigheter. Hur jag knåpade och sparade och slet, ville ingenting räcka. Och då fick jag höra mycket, som du aldrig har fått.
Ty det hör jag ändå på ditt bref, att din man säger dig sällan något ondt och när det är så, har du mycket att tacka Gud för. Men jag tror det, att ett giftermål alltid är pröfvande under första tiden och allra mest för en man. Han har haft sitt, som han styrt och ställt med, som han velat, i hela sitt lif, långt innan hustrun kom i huset. Så kommer hon till och vänder liksom opp och ner på alltsammans för honom. Då tar det tid, innan han hinner vänja sig, och det kan nog hända, att han då inte alltid är så rolig att tas med.
Men då blir det hustrun, det kommer an på, om äktenskapet ska bli, som det bör vara. Och mitt enkla husråd är det: att hustrun får tåla och ta emot och se glad ut ändå. Är mannen missnöjd, får hon laga så, att han blir nöjd. Har han något att anmärka på, får hon rätta sig själf, så att hon blir bättre. Och anmärker han ändå, får hon tåla det med och inte låta småsaker tynga på sig.
Gör hon det, som en hustru kan och bör, då jämnar sig allting med tiden. När hon blir äldre, får hon se, att hon vunnit mannen, som hon aldrig kunde, den tid hon var ung och vacker, som jag också var det en gång, min flicka lilla, och han inte tänkte på annat än glädje eller lek, och att förlofningstiden skulle ta en ända. Och då behöfver man aldrig ångra, hvarken att man svärmat eller drömt, och inte att man gråtit några gånger heller och trott, att man var olycklig för hela lifvet.
Ett så långt bref, lilla Thora, har jag inte skrifvit sedan den tid, då jag var fästmö och lade pressade blommor i brefven och gömde på brefven dag för dag, i stället för att skicka bort dem, bara för att jag ville få lägga till allt möjligt, som jag trodde jag glömt. Så god tid skulle jag heller inte ha, om inte far vore borta. Men han kunde inte gå lugn här hemma. Han måste ta svarten och spänna för giggen och fara in till Jönköping, där han har ett par regementskamrater, som han ville få tala med. Far har ingen ro hemma. Här gå rykten om kriget, som man inte vill tro. Det heter, att vi svenskar skulle komma med också. Men aldrig kan jag väl tänka, att våra soldater skulle behöfva gå ut för att hjälpa danskarna mot tysken.
Men häromdan kom unge Konrad på Granås hit.
Du minns honom nog. Han brukade vara här ibland, den tid bröderna voro hemma. Och det påstods ju också, att han svärmade en smula för lilla Thora på den tiden. Han kom hit, därför att han varit på jakt i närheten, och han talade inte om annat än kriget som stod för dörren. Han har nu alltid varit så där het och öfverdrifven, och han sade rent ut, att det vore en skam för Sverige, om vi nu inte hjälpte danskarna, som han kallade våra bröder. Far höll med honom, och de for ut tillsammans mot kung och regering, som far kallade för pennfäktare. Och till sist var unga baron Konrad blek och försäkrade, att blef det inte krig, så gick han ut ändå som frivillig. Då skakade far hans hand öfver bordet och sa honom, att så skulle en svensk tala. Två dar efter det besöket kom underrättelsen hit öfver, att danska kungen dött, och då var det, som far burdus spände för svarten och reste till Jönköping.
Skrif nu genast, mitt barn, så far inte behöfver vänta länge på bref, och när du skrifver, så nämn inte ett ord om hvad du och jag anförtrott hvarandra. Jag tror nog jag skall förstå dig ändå, när brefvet kommer.
Din gamla moder
Dorothea Krohk,
född Saling.
- P. S.
Just som jag skrifvit brefvet färdigt, hörde jag, hur det åkte borta i allén. Det var med nöd, jag fick brefvet undan, så att gubben kapten ingenting märkte. Ännu har han för resten inte frågat efter bref ifrån dig. Han talar inte om annat än kriget och svär öfver, att det går dåligt för danskarna. Men jag känner honom och vet, att en vacker dag börjar han undra igen, hvarför vi ingenting hört ifrån dig. Och då får han ingen lefvande ro, innan ändtligen brefvet kommit.
Kyss nu din lilla pojke från mormor och var lycklig och nöjd.