Till Christina

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Till Christina
av Johan Henric Kellgren
På Wikipedia finns en artikel om Johan Henric Kellgren.


Lägst ned i dalens djup, och bergets klyfta,
och täta granars sorgeliga skugga
nyss flydde Timon undan världens åsyn,
och undan åsyn - ack! mer svår att undfly -
den av sig själv, sin själ, sitt eget hjärta.
Än hade åldern icke plöjt hans panna,
och icke strött sin driva i hans lockar,
och icke tyngt hans fjät, och böjt hans skuldra,
och släckt hans snilles eld - men vad ej åldern,
det hade sorgen redan gjort, och smärtans
fördolda gift, och känslans tysta brånad,
och svallet av de sjudande passioner,
och svekna hopp om nöjen - ack! som lovat,
och ledsnan mera grym av dem - som hållit.
- Nu, sade han I falska, tomma skuggor
av himmelsk sällhet, icke född för jorden,
ej född för mig - nu vänten er ej mera
att finna spåret till min dolda boning -
och I, o grymme! I, som ej bedragen,
ack! alltför sanna, verkeliga plågor:
förtryck och fanatism och list och avund,
och tusen och än tusen livets plågor,
er trotsar jag att finna mer ert offer:
stängd är jag evigt från er syn, och dagens.
Här vill jag, lycklig, glömmas och förglömma,
här endast leva med er, trogne vänner,
välgörare, odödeliga snillen,
som före mig försmäddes och försvunnen -
och när en dag jag somnar denna sömnen
så djup, så lång, så ljuv för en olycklig,
skall ingen tvungen tår min aska gäcka
och ingen skald sig i mitt lov besjunga.
Blott om en sårad vän, en dårad älskling,
förvillad av sitt kval och nattens skuggor,
fann detta skjul för stormens hot och mörkrets,
och såg vid skymten av de tända blixtar,
på ekens mossbelupna stam, min harpa
förutan strängar visslande i vinden,
och kände den igen - då skall han höja
en suck till himlen, sorgens suck ur hjärtat,
occh säga: Broder! Du har gått - och sedan
med tystnad leta mina ben tillsammans,
och ge dem åt den mor som ej förskjuter,
och lägga blott en otäljd sten på graven,
och skänka den en enda tår av känsla,
och strö därpå en enda handfull blommor,
av dessa fältets enkla, blyga blommor,
som aldrig vuxit under mänskors öga. -
Så talte Timon, och med rösten bruten
lög sig en stillhet, som hans själ ej kände;
ty såsom havets dyning efter stormen,
var svallet av hans själ - där ännu blödde
det svagt förbundna djupa sår av smärtan;
där blickade ännu det sorgsna minnet
åt flydda tiders rymd - ej grät han mera,
men på den bleknade, förtärda kinden
var ännu spåret av den tår som runnit.
Han log - men löjet i hans mörka öga
var såsom lampans natteliga strålar,
som månans strålar ur de spridda molnen
när höstens dimmor vila tungt i dalen -
jag ser det, sade Timon, - svag, o gudar
ack! allt för svag är sävens strid mot stormen,
och flarnets dammar mot den vreda strömmen,
och dygd och vishet i ett dödligt hjärta!
Dig ensam, tidens långsamma, men säkra,
men omotståndeliga kraft - dig tillhör,
dig och din son och dödens broder glömskan,
att kyla denna brand av Etnas lågor,
att läka detta sår av seklers smärta. -
Så äntlig trött att strida och att klaga
föll han vanmäktig, på sin kalla torvbädd -
mild, opåkallad, kom för första gången
kom, sakta sjunkande på silkesvingar,
De olycksfullas vän, den tysta sömnen,
och doftade sin vallmo kring hans hjässa,
och andades sin balsam i hans ådror.
Ej mer, som fordom, hotande och vilda,
med ormar i sitt hår och mordets dolkar,
uppstego kvalets drömmar ur Tartaren
att spöka för hans syn - men hoppets skuggor
i lätta silverskir med band av rosor;
och glädjens livligare ljusa hamnar
i himlens stjärnbeströdda azurskrudar
kringfläktade hans själ - och när de flydde
vid morgontimmans vink och solens anblick;
då var det denna gång ej fasans åska,
som skakade hans bädd och slog hans skuldra
och ropade: Statt upp, o slav, till plågor!
Men sakta friskna nu de duvna lemmar,
och villigt öppnar sig hans blick för dagen:
och när den öppnas - Gud! vad glada röster
av himmelsk harmoni ha nått hans öra!
Likt rösten av de helige på Horeb
ljuvt sammanstämde med serafers harpor,
när Herrans salighet besöker jorden -
stum till sin grottas öppning smyger Timon
och lyss och tvivlar, åter lyss och undrar:
en hemlig dragning rycker hän hans hjärta,
och foten följer dit hans hjärta drages.
Nu kastar han sig upp för klippans höjder
och ser med vidgat öga över fältet,
och ser att vad han hört och känt - är sanning.
Där, tätt i nejden av hans mörka grotta,
var fordom grälet, sveket, politiken,
och lyckans hunger med druiden dvaldes,
där - vilken gud har skiftat denna vildmark,
och klätt dess nakna sand med blomstrets sammet,
och bytt dess gula barr i palmens grönska -
där är det, från den enkla smakens boning
som ljudet utgår av de sällas röster.
Och nu, se där! Där komma de på fältet,
och dansa, hand i hand, i kärlig omkrets,
det fria nöjets otillärda dansar.
Ej stort är deras tal: - en mor, två döttrar,
en son - men för dem, efter dem, omkring dem,
sprids talrik skaran av de stilla dygder:
tro, sämja, redlighet och frid och oskuld
och godheten - vars blickar smälta själen,
och ömheten - som ler med halva tårar,
och vänskapen - som går med blottat hjärta,
och kärleken - men ej den blinda kärlek,
det troll med vingar och förrädisk tunga,
som rasar, njuter, ångrar sig och flyktar,
nej, detta himlens barn, som evigt fäster,
med oupplösligt band, två makars hjärtan -
och när de lyfta ögat uti höjden,
och se den sorgsna enslingen på klippan
tillbedjande utsträcka sina armar,
då fly de ej hans syn - men öppna villigt
ett rum i glädjens krets, och le och vinka
en vänskaps vink, och ropa: Främling, nalkas!
Vem lyder denna vink, om nu ej Timon?
Nu, snabb som blixten, störtar han dit neder,
och mötes med ett ömt förtroligt famntag;
nu blandar han sig glad i deras lekar,
ler deras löjen, känner deras känslor,
och andas dygden med den luft de andas.
Och när han åter omvänt till sin klyfta,
då tycker han sig se hur valvet ljusnar,
och gläder sig och vidgas med hans hjärta -
välsignad, ropar han, välsignad evigt
(I, himlens älskade! I, jordens ädle!)
den stund som gav er åt min sälla åsyn!
Från denna stunden glömmer jag att lida,
och smärtan halkar lätt utöver själen,
och fastnar någon gång dess pil, och sårar;
då ser jag er igen - och såret läkes.
Och nu, vad gör mig världen och dess bländsken,
de storas nåd emot de godas aktning,
och dårars lov emot de visas bifall,
och seklers minne mot ett Nu av sällhet,
och mot en vänskaps-blick av dig - Christina.