Till jordens medelpunkt/Kapitel 07
| ← PÅ VÄG |
|
PRÄSTGÅRDEN I STAPI → |
SJUNDE KAPITLET
TILL ÖN I HAVET
Dagen för avresan inbröt. Aftonen förut hade den artige professor Thomson varit hos oss med rekommendationsbrev till greve Trampe, guvernören på Island, till herr Pictursson, biskopens assistent, och till herr Finsen, borgmästaren i Reykjavik. Min farbror betygade honom sin tacksamhet med de varmaste handtryckningar.
Den 2 juni klockan sex på morgonen var vårt dyrbara resgods ombord på Valkyrian. Kaptenen visade oss ned i ett par ganska trånga hytter, som voro inredda i ett slags ruff.
Några minuter senare gingo vi för fulla segel ut i Sundet. Om en timme syntes Danmarks huvudstad sjunka i vågorna, och Valkyrian passerade Helsingör. I min nervösa sinnesförfattning väntade jag att få se Hamlets vålnad irra på den historiska terrassen.
»Sublime dåre!» sade jag. »Du skulle nog gilla vårt förehavande! Kanske skulle du till och med följa oss till jordens medelpunkt och där söka svaret på dina tvivelsjuka frågor!»
Men ingenting syntes till på de gamla vallarna. Slottet är för övrigt mycket yngre än den hjältemodige prinsen av Danmark. Det tjänar nu i all sin ståtlighet till bostad åt bevakningen vid Sundet, som årligen passeras av femton tusen fartyg av alla nationer.
Kronborgs slott försvann om en stund i dimman liksom Helsingborg med sitt höga torn på den svenska sidan, och skonerten lopp ut på Kattegatt, där den fick betydligt mera vind i seglen.
Valkyrian var en bra båt, men med ett segelfartyg vet man aldrig riktigt, vad man har att räkna på. Hon gick till Reykjavik med kol, husgerådssaker, lerkärl, yllevaror och spannmål. Besättningen utgjordes av fem man, alla danskar.
»När kunna vi vara framme?» frågade min farbror.
»Om en tio dagar», svarade kaptenen, »så vida vi inte råka ut för alltför mycket byväder på höjden av Färöarna.»
Mot aftonen dubblerade vi Skagen, Danmarks nordligaste udde, överforo under natten Skagerak, ströko förbi Norge vid kap Lindesnäs och stucko rakt ut på Nordsjön.
Två dagar senare hade vi känning av skottska kusten på höjden av Peterhead, och Valkyrian satte nu kurs på Färöarna, passerande mellan Orkney- och Shetlandsöarna.
Snart gungade vår skonert på Atlantens vågor. Hon måste kryssa mot nordanvinden och hade rätt svårt att taga sig fram till Färöarna. Den 8:de fick kaptenen Mygannäs, den ostligaste av dessa öar, i sikte, och sedan höll han rakt på kap Portland på Islands sydkust.
Den 11:e passerade vi kap Portland. Vädret var klart, och vi kunde se Myrdalsjökeln, som höjer sig över udden.
Fyrtioåtta timmar senare, efter det skonerten nödgats fly med strukna segel för en storm, täckte vi i öster stenkumlet på Skagens udde, vars farliga klippor sträcka sig långt ut i havet. En isländsk lots kom ombord, och tre timmar därefter gick Valkyrian till ankars i Faxafjorden mitt för Reykjavik.
Innan min farbror gick i land, drog han mig med sig för ut och pekade på ett högt berg med två toppar på vikens norra strand, en dubbelkägla, täckt med evig snö.
»Snefels!» utropade han, »Snefels!»
Med en åtbörd ålade han mig den strängaste tystnad och steg därpå ned i båten, som väntade. Jag följde efter, och snart kände vi Islands jord under våra fötter.
Så snart vi stigit i land, fingo vi syn på en ståtlig man i generalsuniform. Det var emellertid endast en civil ämbetsman, guvernören på ön, greve Trampe, i egen person. Min farbror framlämnade nu sina brev från Köpenhamn, och det uppstod ett kort samtal på danska, av vilket jag förklarligt nog ingenting förstod. Av samtalet lär emellertid hava framgått, att greve Trampe beredvilligt erbjöd professor Lidenbrock sina tjänster.
Av borgmästaren, herr Finsen, lika militärisk till dräkten som guvernören och lika fredlig som han till ämbete och sinnelag, rönte min farbror likalades det älskvärdaste mottagande.
En förträfflig man, vars bistånd kom oss synnerligen väl till pass, var herr Fridriksson, läraren i naturkunnighet vid Reykjaviks skola. Denne anspräkslöse lärde talade endast isländska och latin, Han kom och erbjöd mig sina tjänster på det ädla romarspråket, och jag kände strax, att vi skulle komma att förstå varandra. Han var i själva verket den enda person, med vilken jag kunde samtala under min vistelse på Island
Av de tre rum, som utgjorde hans bostad, ställde den förträfflige mannen två till vårt förfogande, och snart hade vi tagit dem i besittning med alla våra ressaker, vilkas mängd i någon mån förvånade de goda Reykjaviksborna.
»Ja, du Axel», sade min farbror. »Det här går ju bra. Nu är det svåraste gjort.»
»Det svåraste?» utropade jag.
»Ja visst, nu är det bara att stiga ned!»
»Från den synpunkten har farbror nog rätt, men när vi väl kommit ner, måste vi taga oss upp igen, förmodar jag?»
»Det oroar jag mig inte för… Men nu måste vi skynda oss, Jag går till biblioteket. Kanske finns där någon handskrift av Saknussem, och då skulle jag bra gärna vilja se den.»
»Då går jag ut och ser på staden», sade jag och vi skildes åt.
Jag tog mig en lång promenad härs och tvärs och upp och ned, och när jag kom tillbaka till Fridrikssons hus, var min farbror där före mig, sällskapande med sin värd.
Middagen väntade. Det var en mera dansk än isländsk måltid, som i och för sig icke innebar något anmärkningsvärt, men vår värd, som däremot var mera isländare än dansk, erinrade mig om den forntida gästfrihetens heroer. Det syntes mig uppenbart, att vi betydde mera än han själv där i huset.
Samtalet fördes på landets språk, vilket min farbror uppblandade med tyska och herr Fridriksson med latin, för att jag skulle kunna förstå det. Det rörde sig om vetenskapliga frågor, såsom lärda män ägnar och anstår, men min farbror var ytterst reserverad i sina yttranden, och hans blickar ålade mig alltjämt fullständig tystnad beträffande våra framtida planer.
Herr Fridriksson frågade min farbror, vad han tyckte om deras bibliotek.
»Ert bibliotek!» utropade professorn, »Det består ju blott av defekta böcker på nästan tomma hyllor.»
»Vi äga åttatusen band, och många av dem äro dyrbara och sällsynta», svarade herr Fridriksson. »Dessutom få vi varje år en mängd nyheter från Köpenhamn.»
»Var ha ni dessa åtta tusen böcker?» sade min farbror.
»Å, herr professor, de vandra landet runt. Man har smak för att läsa på vår gamla isiga ö! Det finns inte en lantman eller fiskare, som inte kan läsa och som inte verkligen läser. Vi tycka, att böcker hellre böra vara i användning än multna bakom ett järngaller långt från folkets vetgiriga blickar. Därför gå dessa arbeten ur hand i hand och läsas om och om igen, och ofta återkomma de icke till sin hylla förrän efter ett par års frånvaro.»
Man talade därefter om andra saker, och slutligen sade herr Fridriksson:
»Jag hoppas, att professorn icke lämnar vår ö utan att hava hämtat något ur dess mineralogiska rikedomar.»
»Naturligtvis inte», svarade min farbror, »men jag kommer något sent. Här ha väl varit geologer före mig?»
»Ja, herr professor. Olofsens och Povelsens arbeten, som utförts på konungens befallning, Troils undersökningar, Gaimards och Roberts vetenskapliga expedition med den franska korvetten La Recherche[1] och slutligen expeditionen med La Reine Ortense hava i hög grad bidragit till kännedomen om Island. Men, tro mig, det återstår ännu mycket att göra.»
»Anser ni verkligen det?» frågade min farbror godmodigt och med ett försök att dölja den intresserade glansen i sina ögon.
»Ja. Hur många berg, glaciärer och vulkaner finnas icke ännu att utforska! Ni behöver icke gå längre än till det berg, som reser sig där borta vid horisonten. Det är Snefels.»
»Jaså», sade min farbror, »Snefeis?»
»Ja, det är en av de märkvärdigaste vulkanerna, men det är sällan någon, som besöker dess krater.»
»Är den slocknad?»
»Ja, för femhundra år sedan.»
»Varför inte?» sade min farbror, som ursinnigt kastade sina ben om varandra för att icke hoppa högt upp i luften. »Jag har lust att börja mina geologiska studier med detta Geffel… Fessel… hur var det ni sade?»
»Snefels», rättade den hederlige herr Fridriksson.
Denna del av samtalet hade förts på latin. Jag hade förstått alltsammans, och jag hade svårt att hålla mig allvarsam, då jag såg min farbrors bemödanden att undertrycka sin glädje och se okunnig ut.
»Ja», sade han, »det ni säger ger mig verkligen god lust att försöka bestiga detta Snefels och kanske till och med undersöka dess krater.»
»Det är en plan, som jag högeligen gillar, herr professor», sade herr Fridriksson. »Ni kommer att i denna vulkan göra en rik skörd av intressanta iakttagelser. Men hur tänker ni taga er fram till Snefels‘ halvö?»
»Sjöledes, tvärs över viken, det är den kortaste vägen.»
»Visserligen, men den är omöjlig att begagna.»
»Varför det?»
»För att vi icke äga en enda båt i Reykjavik.»
»Det var besynnerligt.»
»Ni måste färdas landvägen utefter kusten. Det blir längre men också intressantare.»
»Gott, jag skall laga, att jag får tag i en vägvisare.»
»Jag har just en sådan att erbjuda er.»
»Är han pålitlig och intelligent?»
»Ja. Han är också från den hår halvön. Det är en ejderjägare, en mycket duktig karl, som ni säkert blir nöjd med. Han talar danska mycket bra.»
»Och när kan jag träffa honom?»
»I morgon, om ni så vill.»
»Varför icke i dag?»
»Han kommer inte hit förrän i morgon.»
»Nå, i morgon alltså», svarade min farbror med en suck.
På aftonen gjorde jag en liten promenad länga stranden och gick sedan tidigt och lade mig i den stora träsängen, där jag snart föll i djup sömn.
När jag vaknade morgonen hörde jag min farbror ivrigt tala i rummet bredvid, Jag steg genast upp och skyndade in till honom.
Han samtalade på danska med en högväxt, kraftigt byggd man, som såg ut att äga en ovanlig kroppsstyrka. Hans ögon, som sutto djupt i det stora och något naiva ansiktet, tycktes mig intelligenta. De voro blå och hade ett drömmande uttryck. Ett långt hår, som skulle kallats rött till och med i England, föll ned över hans atletiska skuldror. Denne infödings rörelser voro smidiga, men han rörde icke mycket på armarna, liksom om han icke kände till eller också försmådde åtbördernas språk. Allt hos honom vittnade om ett fullkomligt själslugn, som icke var detsamma som lojhet. Man förstod, att han icke begärde något av andra, att han arbetade efter eget behag och att han icke lät sig förvånas eller rubbas i sin världsåskådning.
Jag uppfattade dessa karaktärsdrag av det sätt, på vilket isländaren lyssnade till min farbrors livliga ordflöde. Han stod orörlig med korslagda armar mitt under den andres många gester, När han ville säga nej, rörde han huvudet från vänster till höger, och när det skulle vara ja, böjde han det framåt, men så litet, att hans långa hår knappast rubbades därvid. Det var en ända till girighet driven sparsamhet med åtbörder.
Denne allvarlige, tyste och flegmatiske man hette Hans Bjelke, och det var den vägvisare, som herr Fridriksson rekommenderat.
Hans sätt stod i sällsam motsats till min farbrors.
Emellertid kommo de mycket lätt överens. Ingendera gjorde något avseende på priset. Den ene var färdig att taga, vad som bjöds, och den andre att giva, vad som begärdes. Aldrig har något avtal varit lättare att ingå.
Hans förband sig att föra oss till byn Stapi på sydkusten av Snefels‘ halvö vid själva foten av vulkanen. Landsvägen var det ungefär tjugutvå mil dit, och min farbror ansåg, att det komme att taga oss två dagar.
Men när han fick höra, att det var fråga om danska mil om 24,000 fot, måste han göra om sin beräkning och med hänsyn till de dåliga vägarna anslå en sju eller åtta dagar till färden.
Fyra hästar skulle ställas till vår disposition, två för att rida på och de båda andra till sakerna. Hans skulle enligt sin vana gå till fots. Han kände fullkomligt denna del av kusten och lovade att föra oss närmaste vägen.
Hans anställning hos min farbror skulle icke upphöra med vår ankomst till Stapi. Han skulle vara kvar i vår tjänst hela den tid, som behövdes för våra vetenskapliga exkursioner, och därför uppbära en avlöning av tre specier i veckan, Men han gjorde till ett oeftergivligt villkor, att denna summa skulle överlämnas till honom varje lördagsafton, eljes ville han icke gå in på avtalet.
Avresan utsattes till den 16 juni. Min farbror ville lämna jägaren en handpenning, men denne avslog det med ett enda ord.
»Sedan», sade han.
När allt var uppgjort, tog Hans farväl och avlägsnade sig genast.
»En förträfflig karl», utbrast min farbror, »men föga anar han den underbara roll, som han skall komma att spela.»
»Han åtföljer oss sålunda ända till…»
»Ja, Axel, ända till jordens medelpunkt.»
Vi hade ännu två dygn på oss, och till min stora ledsnad måste jag använda dem till våra förberedelser. Vi uppbjödo hela vår förmåga på att packa allting så praktiskt som möjligt, instrumenten på ett håll, vapnen på ett annat, verktygen för sig och livsmedlen för sig, tillsammans fyra packar.
Instrumenten utgjordes av:
- En Eigels termometer, som gick ända till hundrafemtio grader, enligt min mening antingen för mycket eller för litet. För mycket om värmen skulle stiga så högt, ty då skulle vi bliva kokta; för litet om det gällde att mäta temperaturen i källor eller sjudande vätskor.
- En manometer för komprimerad luft, så inrättad, att den angav lufttryck, som voro högre än atmosfärens vid havsytan. En vanlig barometer skulle icke varit tillräcklig, eftersom det atmosfäriska trycket måste tilltaga, ju djupare vi kommo ned i jorden.
- En dronometer från Boissonnas d y, i Genève, noggrant justerad efter Hamburgs meridian.
- Två inklinations- och deklinationskompasser.
- En nattkikare.
- Två Ruhmkorffsapparater, vilka, utan att taga mycken plats, försågo oss med en aldrig strejkande elektrisk belysning.
Vapnen bestodo av två karbiner från Purdley More & Co. samt två Colt-revolvrar. Varför togo vi dessa vapen med oss? Vi behövde ju varken frukta vilda människor eller vilda djur. Min farbror tycktes emellertid vara synnerligen angelägen om att hava med sig vapen och ammunition. Särskilt hade han försett sig med ett ansenligt förråd av bomullskrut, som icke påverkas av fuktighet och vars expansionskraft är vida överlägsen det vanliga krutets.
Verktygen voro två järnspett, två hackor, en stege av silkesrep, tre järnskodda stavar, en hammare, ett dussin kilar och ringskruvar samt långa knutrep. Detta utgjorde tillsammans en ansenlig börda, ty stegen var trehundra fot lång.
Slutligen var det vår proviant, Denna packe var icke särskilt stor men fullt tillfredsställande, ty jag visste, att den innehöll konserverade livsmedel för ett halvt år. Genever var den enda dryck vi hade med oss, Vatten saknades fullständigt, men vi hade flaskor, och min farbror räknade på att finna källor, där vi kunde fylla dem.
För att komplettera listan på våra reseffekter skall jag ytterligare nämna ett litet resapotek, innehållande trubbiga saxar, spjälor för benbrott, bindlar och kompresser, häftplåster och ett åderlåtningsfat — hemska saker allesamman — vidare en mängd flaskor med dextrin, sårsprit, ättiksyrad blyoxid, eter, vinäger och ammoniak — endast obehagliga droger — samt slutligen vad som behövdes för de Ruhmkorffska apparaterna.
Min farbror hade icke glömt att förse sig med tobak, jaktkrut och fnöske samt ett läderbälte, som han bar kring livet och i vilket han förvarade ett tillräckligt förråd av guld- och silvermynt samt sedlar. Bland verktygen hade vi också packat sex par skodon, vilka gjorts vattentäta genom bestrykning med tjära och kautschuklösning.
»Så klädda, skodda och utrustade, kunna vi taga oss långt», sade min farbror.
Den 14:de använde vi hela dagen till packning. På aftonen åto vi middag hos greve Trampe tillsammans med mären i Reykjavik och doktor Hyaltalin, den förnämste läkaren på platsen. Herr Fridriksson var icke bjuden. Jag fick sedermera veta, att guvernören och han voro oense med anledning av en förvaltningsfråga och icke umgingos. Jag var således icke i tillfälle att förstå ett enda ord av vad som yttrades under denna halvofficiella middag, men jag lade märke till att min farbror talade hela tiden.
Följande dag, den 15:de, avslutades förberedelserna. Dén sista aftonen tillbragte vi under förtroligt samtal med herr Fridriksson, för vilken jag kände en allt starkare sympati. Vi lade oss sedan att sova, men vad mig beträffar åtminstone, var sömnen rätt orolig.
Klockan fem på morgonen väcktes jag av att fyra hästar gnäggade och stampade utanför mitt fönster. Jag klädde mig skyndsamt och gick ned på gatan. Där stod Hans och lastade på våra saker. Ehuru det gick ovanligt raskt undan för honom, tycktes han icke alls hava bråttom. Min farbror gjorde mer väsen av sig än verklig nytta, och vägvisaren syntes just inte fästa sig mycket vid hans anvisningar.
Klockan sex var allt färdigt. Herr Fridriksson tryckte våra händer till avsked. Min farbror tackade honom hjärtligt på isländska för hans välvilja och gästfrihet. Jag ägnade honom en hjärtlig avskedshälsning på mitt bästa latin. Därefter satte vi oss i sadeln och till sista farväl citerade herr Fridriksson en vers ur Virgilius.
- ↑ La Recherche utsändes 1835 av amiral Duperré för att återfinna spåren av Blossevilles förolyckade expedition med La Lilloise, varom man aldrig fått veta något.