Till jordens medelpunkt/Kapitel 08
| ← TILL ÖN I HAVET |
|
PÅ SNEFELS → |
ÅTTONDE KAPITLET
PRÄSTGÅRDEN I STAPI
Lördagen den 20 juni klockan sex på aftonen anlände vi till Budir, en liten köping nere vid havsstranden, och vägvisaren begärde sin överenskomna betalning. Min farbror gjorde upp sin räkning med honom. Det var Hans‘ egen familj, d. v. s, hans farbröder och kusiner, som erbjödo oss gästfrihet. Vi blevo väl mottagna, och utan att allt för länge taga dessa hederliga människors godhet i anspråk skulle jag dock gärna velat vila ut litet efter resans mödor. Men min farbror, som icke behövde vila, såg saken på annat sätt, och följande dag måste vi åter stiga till häst.
Marken bar spår av grannskapet med bergen, vilkas granitrötter stucko fram ur jorden som en urgammal, knotig eks. Vi färdades omkring vulkanens ofantliga bas. Min farbror hade ständigt ögonen riktade uppåt berget och gestikulerade, som om han velat säga: »Där är jätten, som jag skall besegra!» Slutligen, efter tjugufyra timmars marsch, stannade hästarna av sig själva framför dörren till prästgården i Stapi.
Stapi är en köping, bestående av ett trettiotal hyddor, och ligger mitt bland lavafälten utan skydd för de av vulkanen återkastade solstrålarna.
När vi kommo fram till prästgården, en enkel, låg hydda varken vackrare eller bekvämare än de andra, såg jag en man stå och sko en häst, Han var klädd i läderförskinn och hade en hämmare i handen.
»Sælvertu», sade jägaren.
»Goddag», svarade hovslagaren på god danska.
»Kyrkoherden», sade Hans, vändande sig till min farbror.
»Kyrkoherden», upprepade denne. »Axel, den här hedersmannen tycks vara kyrkoherden.»
Emellertid hade vägvisaren satt kyrkoherden in i situationen. Denne inställde sitt arbete och utstötte ett slags rop, som förmodligen brukas bland hovslagare och hästhandlare; därvid kom genast en storvuxen kvinna, som såg ut som en riktig ragata, ut ur stugan. Om hon icke höll sex fot i längd, så fattades det då icke mycket.
Jag fruktade, att hon skulle komma och hälsa oss med den isländska välkomstkyssen, men det blev icke av, och hon visade sig till och med föga benägen att släppa in oss i sitt hus.
Gästrummet föreföll att vara det sämsta i prästgården, trångt, smutsigt och illaluktande, men vi måste nöja oss med det. Kyrkoherden tycktes icke tillämpa den gammaldags gästfriheten, långt därifrån. Innan aftonen förstod jag, att vi hade att göra med en smed, fiskare, jägare och timmerman, men icke med en Herrens tjänare. Det är sant, att vi voro mitt i vardagsveckan. Kanske var han helt olika om söndagarna.
Jag vill icke säga något ont om dessa stackars präster, vilka, när allt kommer omkring, hava det mycket fattigt. De erhålla av den danska regeringen en löjligt liten lön och uppbära fjärdedelen av församlingstiondet, som icke belöper sig till mer än omkring sjuttio riksdaler. De äro därför nödsakade att arbeta med annat för att leva. Men den som ständigt fiskar, jagar och skor hästar, blir till slut till sätt, ton och seder såsom jägare, fiskare och andra mindre förfinade personer. Redan första kvällen märkte jag, att nykterhet icke hörde till vår värds dygder.
Min farbror förstod snart, vad sorts karl han hade att göra med. I stället för en god och hederlig studiekarl fann han en grov och otymplig bonde. Han beslöt därför att så snart som möjligt företaga sin stora expedition och lämna den ogästvänliga prästgården. Han fäste sig icke vid mödor och besvär och beslöt att tillbringa några dagar bland bergen.
Förberedelserna till vår avresa vidtogos alltså redan dagen efter vår ankomst till Stapi. Hans anställde tre isländare såsom bärare i stället för hästarna, som vi nu lämnade, men när vi väl hunnit till kraterns botten, skulle dessa infödingar vända om och lämna oss åt oss själva. Detta var på förhand uppgjort.
Min farbror måste nu meddela jägaren sin avsikt att undersöka vulkanen så långt ned, man kunde framtränga.
Hans inskränkte sig till att nicka med huvudet. Att begiva sig hit eller dit, fördjupa sig i sin ös innandömen eller färdas tvärs över den, det var för honom ett och detsamma. Vad mig beträffar hade jag hittills varit förströdd av resans växlande tilldragelser och nästan glömt att tänka på framtiden, men nu började jag åter känna mig livligt upprörd. Vad var väl dock nu att göra? Om jag skulle försökt att motsätta mig min farbrors planer, skulle det varit i Hamburg och icke vid foten av Snefels. Emellertid hade jag ännu ett hopp kvar, och det var, att när vi kommo till kraterns botten, det då skulle visa sig omöjligt att gå djupare, emedan där trotsa Saknussems utsago icke fanns någon öppning.
Jag sov mycket oroligt följande natt. Jag tyckte, att jag var mitt i en vulkan i jordens djup och kände mig utslungas i himlarymden i form av vulkanisk sten.
Dagen därpå, den 23 juni, stod Hans färdig med sina följeslagare, som buro livsmedlen, verktygen och instrumenten. Två järnskodda stavar, två bössor och två patronkök lågo och väntade på min farbror och mig. Hans hade försiktigt nog ökat vår packning med en lägel, som jämte våra resflaskor tillförsäkrade oss vatten för åtta dagar.
Klockan var nio på morgonen. Kyrkoherden och hans stora, otrevliga hustru stodo i dörren, De ville tydligen säga oss ett sista farväl. Men detta farväl tog den oväntade formen av en hög räkning, på vilken vi debiterats till och med för luften i prästgården, hur dålig den än var.
Min farbror betalade utan att pruta, När man är på väg till jordens medelpunkt, ser man icke på några riksdaler.
När nu även detta var klart, gav Hans tecken till uppbrott, och några minuter därefter hade vi lämnat Stapi.