Till jordens medelpunkt/Kapitel 09

←  PRÄSTGÅRDEN I STAPI

Till jordens medelpunkt av Jules Verne Översättare: Hugo Hultenberg PÅ SNEFELS

NEDGÅNGEN TILL UNDERJORDEN  →

NIONDE KAPITLET
PÅ SNEFELS

Snefels är fem tusen fot högt. Det avslutar med sin dubbla kägla en trakytkedja, som särskiljer sig från öns övriga orografi. Från utgångspunkten för vår färd kunde man icke se dess båda spetsar avteckna sig mot himlens grå bakgrund. Det enda jag såg var en ofantlig snökalott, som jätten dragit ned i pannan,

Vi gingo i gåsmarsch med jägaren i spetsen. Han förde oss uppför smala stigar, där två personer icke kunnat gå i bredd. Det blev därför nästan omöjligt att samtala.

Vägen blev småningom allt svårare. Det bar skarpare uppför, klippstycken lossnade, och det fordrades den största uppmärksamhet för att undvika farliga fall.

Hans vandrade lika lugnt framåt, som om han gått på släta marken. Ibland försvann han bakom de stora klippblocken, och vi förlorade honom ett ögonblick ur sikte. Han lät då höra en skarp vissling för att angiva den riktning, vi borde taga. Ofta stannade han också, plockade upp några stenar och staplade upp dem till små rösen att tjäna till ledning på hemvägen. Det var ett i och för sig gott försiktighetsmått, som de kommande händelserna emellertid gjorde överflödigt.

Efter tre timmars tröttsam vandring hade vi icke hunnit längre än till bergets fot. Hans gjorde tecken åt oss att stanna, och en hastig frukost intogs. Min farbror svalde utan att tugga, för att det skulle gå fortare. Men som denna frukostrast också avsåg att skänka litet vila, fick han foga sig i att vägvisaren först efter en timme gav signal till uppbrott. De tre isländarna, som voro lika tystlåtna som deras kamrat jägaren, yttrade icke ett ord och iakttogo stor måttlighet i mat och dryck.

Vi började nu stiga uppför Snefels sluttningar. Den snöiga toppen föreföll mig till följd av en i bergstrakter vanlig optisk villa helt närbelägen, och dock, huru länge skulle det icke dröja, innan vi nådde den! Huru trötta skulle vi icke bliva, innan vi hunno dit!

Min farbror höll sig så nära mig som möjligt. Han förlorade mig aldrig ur sikte, och vid många tillfällen gav han mig ett gott handtag. Vad honom själv beträffar hade han förmodligen en medfödd känsla för jämvikt, ty han snavade aldrig. Isländarna klättrade, trots sina bördor, med bergsbors vanliga vighet uppför branterna.

När jag såg, huru hög Snefels topp var, föreföll det mig omöjligt att man skulle kunna uppnå den ifrån detta håll, om icke sluttningarnas lutningsvinkel minskades, Sedan vi under en timmes tid med mödor och ansträngningar vandrat fram över det snötäcke, som låg utbrett över vulkanens mellersta sluttningar, fingo vi lyckligtvis helt oförmodat syn på en sorts trappa, som underlättade vårt uppstigande. Den bildades av en av dessa stelnade lavaströmmar, som finnas kvar sedan utbrotten och på isländska kallas »stina».

Klockan 7 på aftonen hade vi denna trappa tvåtusen steg bakom oss och befunno oss på ett slags platå, från vilken den egentliga kraterkäglan höjde sig.

Havet utbredde sig tretusen tvåhundra fot nedanför våra fötter. Vi hade överskridit snögränsen, vilken på Island till följd av klimatets ständiga fuktighet icke ligger synnerligen högt. Det var mycket kallt, och stark blåst rådde. Jag var mycket trött. Min farbror såg, att mina ben vägrade mig sin tjänst, och trots sin otålighet ville han stanna. Han gjorde alltså tecken till jägaren, men denne skakade endast på huvudet och sade:

»Högre upp.»

»Vi få visst lov att gå högre, innan vi stanna», sade min farbror.

Sedan frågade han Hans, varför man ej kunde stanna.

»Mistour», svarade vägvisaren.

»Ja! mistour», upprepade en av isländarna i förfärad ton.

»Vad betyder detta ord?» frågade jag orolig.

»Se», sade min farbror.

Jag riktade mina blickar nedåt slätten. En ofantlig pelare av pulvriserad pimsten, sand och damm höjde sig, virvlande som ett skydrag. Vinden drev ned den mot den sida av Snefels, på vilken vi befunno oss. Detta ogenomskinliga täcke skymde för solen och kastade en stark skugga över berget. Om dammpelaren höjde sig, måste den med nödvändighet draga oss in i sina virvlar. Detta fenomen, som är ganska vanligt, då vinden blåser från glaciärerna, kallas på isländska »Mistour».

»Skynda på! Skynda på!» utropade vår vägvisare.

Fastän jag icke kunde danska, förstod jag, att vi skulle skynda efter Hans så fort som möjligt. Denne började stiga uppför kraterns kägla, gående i sicksack för att underlätta uppstigandet, Snart slog skydraget ned över berget, som darrade vid stöten. Stenarna fattades av virvelvinden och flögo omkring som ett regn alldeles som vid ett utbrott. Vi befunno oss lyckligtvis på motsatta sidan och utan all fara, men om vi icke haft en så försiktig och förutseende vägvisare, skulle våra kroppar fallit ned långt därifrån, sönderslitna och söndermalda som lämningar av någon okänd meteor.

Emellertid ansåg Hans icke rådligt att tillbringa natten på käglans sluttning. Vi fortsatte därför vårt uppstigande i sicksack. De femtonhundra fot, som återstodo, togo oss nära fem timmar. Jag var nu alldeles förbi av trötthet, köld och hunger. Luften hade också blivit tunnare och var icke tillräcklig för mina lungor.

Slutligen, klockan elva på kvällen, nådde vi Snefels topp. Innan jag sökte skydd i det inre av kratern, hann jag få se midnattssolen, som från den lägsta punkten av sin bana kastade sin bleka strålar över den inslumrade ön nedanför mina fötter.

Vi åto glupskt och hastigt vår aftonmåltid, varefter den lilla truppen så gott sig göra lät lägrade sig för natten. Bädden var hård, skyddet bristfälligt och situationen ej den angenämaste, här på en höjd av femtusen fot över havet. Jag sov emellertid märkvärdigt gott den natten, och det var en av de bästa jag haft på länge.

Morgonen därpå vaknade vi stelfrusna av den skarpa nattluften, just då solen sände oss sina första strålar. Jag lämnade mitt granitläger och gick att njuta av det storartade skådespel, som mötte mina blickar.

Jag stod på toppen av den ena av Snefels båda spetsar, den södra. Därifrån hade jag utsikt över största delen av ön och oceanen och jag stod länge och betraktade den storslagna tavlan. Jag glömde vem jag var och var jag var. Jag berusade mig med höjdernas vällust utan att tänka på de avgrunder, i vilka mitt öde innan kort skulle föra mig ned. Men jag återfördes till förnimmelse av verkligheten, när Hans och min farbror kommo efter mig dit upp.

Min farbror vände sig åt väster och pekade på en lätt dimma, ett töcken, en svag landstrimma, som avtecknade sig vid havshorisonten.

»Det är Grönland», sade han.

»Grönland?» utropade jag.

»Ja. Det är knappast fjorton mil dit, och när havet bryter upp, komma de vita isbjörnarna därifrån seglande på isflak ända hit. Men det har ingen betydelse. Vi stå på Snefels topp. Här äro två spetsar, en nordlig och en sydlig, Vi skola fråga Hans, vad isländarna kalla den, vi nu befinna oss på.»

Frågan framställdes, och jägaren svarade: »Scartaris.»

Min farbror gav mig en triumferande blick.

»Till kratern!» sade han.

Snefels krater bildade en omvänd kägla, vars öppning väl kunde vara två kilometer från kant till kant. Dess djup uppskattade jag till ungefär tvåtusen fot. Man kan tänka sig, hur det skall vara i en dylik tratt, när den är full av åska och eld! Trattens botten var nog ej mer än femhundra fot i omkrets, så att de tämligen långsamma sluttningarna gjorde tillträdet jämförelsevis lätt. Ofrivilligt jämförde jag denna krater med en ofantlig muskedunder, och jämförelsen skrämde mig.

»Att gå ned i en muskedunder», tänkte jag, »då den kanske är laddad och kan brinna av vid minsta stöt, det är ju ett vansinnigt företag.»

Men här var ingen återgång möjlig. Hans satte sig med sin likgiltiga uppsyn åter i spetsen för truppen. Jag följde efter utan att säga ett ord.

För att underlätta nedstigandet beskrev Hans ganska utdragna ellipslinjer på konens insida. Vi måste gå fram bland utslungade klippblock, av vilka somliga lossnade ur sina hålor och studsande störtade ned i djupet. De uppväckte i sitt fall alla bergets ekon.

Vissa delar av käglan bildade inre glaciärer. Hans skred då fram med den yttersta försiktighet, undersökande marken med sin järnskodda stav, i händelse där skulle finnas några sprickor. Vid svårare ställen blev det nödvändigt att gå med rep emellan oss, så att den som råkade snava, kunde hållas uppe av kamraterna. Denna solidaritet var visserligen ett gott försiktighetsmått men uteslöt dock icke all fara.

Trots svårigheterna vid nedstigandet på sluttningar, som vägvisaren ej kände, gick likväl allt lyckligt, utom att en av isländarna tappade en tågbunt, som på egen hand begav sig kortaste vägen ned till botten.

Vid middagstiden hade vi hunnit ned. Jag tittade upp och såg genom käglans övre öppning den blå himlen såsom en nästan fullkomlig cirkelyta. Blott på en punkt avtecknade sig Scartaristoppen, som tycktes förlora sig i det oändliga.

I kraterns botten öppnade sig tre gapande hål, genom vilka Snefels under sina utbrott hade utspytt sina glödande lavaströmmar. Vart och ett av dessa hål var ungefär hundra fot i genomskärning. De gapade mörka under våra fötter. Jag vågade knappast se dit. Min farbror däremot började genast undersöka dem, Han sprang ivrig och anfådd från det ena till det andra, gestikulerande och utstötande obegripliga ord. Hans och de andra isländarne sutto på lavablock och sågo på. De ansågo honom tydligen för tokig.

Plötsligt upphävde min farbror ett rop. Jag trodde, att han förlorat fotfästet och störtat ned i ett av de tre svalgen. Men det var icke det. Jag såg honom stå med utspärrade ben och uppsträckta armar framför en väldig granitklippa i kraterns mitt. Hans ställning antydde häpnad, men det var en häpnad, som snart gav vika för en vanvettig glädje.

»Axel, Axel!» uropade han. »Kom, kom!»

Jag skyndade dit. Varken Hans eller de andra rörde sig ur fläcken.

»Se!» sade min farbror.

Och delande hans häpnad om också icke hans glädje, läste jag på blockets västra yta i av tiden halvt utplånad runskrift det mig så förhatliga namnet:

»Arne Saknussem!» utropade min farbror, »Hyser du ännu något tvivel?»

Jag svarade icke, men jag återvände förbryllad till mitt lavablock. Det var ju ett förkrossande bevis.

Hur länge jag satt försjunken i funderingar, vet jag icke. Allt vad jag vet, är, att när jag tittade upp, såg jag endast Hans och min farbror nere i kratern. De tre isländska bärarna hade fått gå, och de höllo väl nu som bäst på att stiga ned för kraterns yttre sluttningar på hemväg till Stapi.

Hans låg lugnt och sov i en urholkning i lavan, där han tillrett sig en bädd. Min farbror gick av och an på kraterns botten som ett vilddjur i en fallgrop. Jag hade varken lust eller kraft att stiga upp, och följande vägvisarens exempel hängav jag mig åt sömnen. Men det blev ej mycken vila, ty jag tyckte hela tiden höra buller och känna skakningar i bergets innandömen.

Så förgick denna första natt nere i kratern.

Följande dag sänkte sig en tung, grå och mulen himmel över käglans topp. Jag märkte det mindre på mörkret i kratern än på min farbrors vrede över detta förhållande.

Jag förstod honom ju, och en sista återstod av hopp vaknade åter i mitt hjärta. Se här varför.

Av de tre vägar, som öppnade sig under våra fötter, kunde icke mer än en vara den rätta, Enligt den isländske forskarens utsago i kryptogrammet skulle man känna igen den på att Scartaris skugga skulle falla på dess rand under de sista dagarna av juni månad.

Man kunde i själva verket betrakta denna vassa spets som nålen på en ofantlig solvisare, vars skugga en given dag utpekade vägen till jordens medelpunkt.

Om nu solen höll sig borta, blev det ingen skugga och följaktligen icke heller något utpekande. Vi hade den 25 juni. Om det fortfor att vara mulet i sex dagar, måste vi uppskjuta observationen till ett annat år.

Jag avstår från att beskriva min farbrors vansinniga vrede. Hela dagen gick, och ingen skugga avtecknade sig på kraterns botten. Hans rörde sig icke från sin plats. Han torde dock hava frågat sig, vad vi väntade på, om han över huvud gjorde sig några frågor. Min farbror talade icke en enda gång med mig. Hans blickar voro ständigt vända mot skyn och förlorade sig i dess dimmiga grå.

Den 26:e inträdde ingen förändring. Ett snöblandat regn föll hela dagen. Hans byggde oss en koja av lavastycken. Jag hade ett visst nöje av att med blicken följa de tusentals bäckar och fall, som bildade sig på kraterns sluttningar och vilkas bedövande sorl ökades av varje sten.

Min farbror kunde ej längre behärska sig. Det var också något, som kunnat reta en tålmodigare varelse än han, ty det var verkligen att få vända om i portgången.

Men på stora sorger låter Försynen ofta någon stor glädje följa, och åt professor Lidenbrock blev en tillfredsställelse beskärd, som höll honom skadeslös för hans föregående oro och grämelse.

Dagen därpå var det fortfarande mulet, men söndagen den 28 juni inträdde med månskiftet även en förändring i väderleken. Solen riktigt gassade ned i kratern. Varje liten upphöjning, varje klippa, varje sten, varje ojämnhet i marken fick sin del av det värmande solflödet och kastade genast sin skugga på jorden. Framför allt avtecknade sig Scartaris skugga som en skarp pil, och den började helt omärkligt röra sig efter dagens strålande stjärna. Min farbror följde dess rörelse med spänt intresse.

Vid middagstiden, då skuggan var som kortast, snuddade den vid randen av den mellersta öppningen.

»Där är det!» utropade min farbror. »Där går vägen till jordens medelpunkt!» tillade han på danska.

Jag tittade på Hans. »Framåt!» sade vägvisaren lugnt.

»Framåt!» svarade min farbror.

Klockan var tretton minuter över ett.