Till jordens medelpunkt/Kapitel 14

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  EN ÅTERVÄNDSGRÄND?
Till jordens medelpunkt
av Jules Verne
Översättare: Hugo Hultenberg

UPPÅT ELLER NEDÅT?
FÖRSMÄKTANDE AV TÖRST  →


[ 74 ]

FJORTONDE KAPITLET
UPPÅT ELLER NEDÅT?

Följande dag bröto vi upp tidigt på morgonen. Vi måste skynda oss. Vi voro på fem dagsmarschers avstånd från korsvägen.

Jag skall icke i detalj beskriva de lidanden, vi utstodo på återvägen. Min farbror bar dem med förtrytelsen hos en man, som känner med sig, att han haft orätt, Hans med den undergivenhet, som alltid utmärkte denna lugna natur, jag däremot under klagan och misströstan, det måste jag medgiva. Jag förlorade alldeles modet inför denna motgång.

Såsom jag hade förutsett, tog vattnet alldeles slut efter en dags vandring. Det enda flytande, vi nu hade tillgång till, var genever, men denna avskyvärda vätska brände i halsen, och jag ville icke se åt den. Jag fann temperaturen kvävande, och tröttheten förlamade mig. Mer än en gång var jag nära att störta omkull och bliva liggande. Då gjordes halt, och min farbror och isländaren sökte vederkvicka mig så gott de kunde. Men jag såg redan, att den förre med svårighet kämpade mot sin ytterliga trötthet och de kval, som törsten förorsakade honom.

Slutligen, tisdagen den 8 juli, släpade vi oss på händer och knän mera döda än levande fram till de båda underjordiska gångarnas föreningspunkt. Där blev jag liggande på lavagrunden som en livlös massa. Klockan var tio på morgonen.

Hans och min farbror försökte, hopkrupna invid väggen, [ 75 ]att knapra på några skorpbitar. En utdragen kvidan banade sig väg över mina uppsvällda läppar. Sedan föll jag i en djup dvala.

Om en stund kom min farbror till mig och lyfte upp mig i sina armar,

»Stackars gosse», viskade han med verkligt medlidande i rösten.

Ovan som jag var vid ömhetsbetygelser av min sträve farbror, blev jag mycket rörd vid dessa ord. Jag tog hans darrande händer i mina. Han lät mig hållas och såg på mig. Hans ögon voro fuktiga.

Då såg jag honom taga flaskan, som hängde vid hans sida. Till min stora häpnad förde han den till mina läppar.

»Drick», sade han.

Hade jag väl hört rätt? Var min farbror tokig? Jag betraktade honom med en min-av yttersta förvåning. Jag förstod honom icke.

»Drick», upprepade han.

Han lyfte på flaskan och tömde den i min mun.

O, vilken outsäglig njutning! En klunk vatten fuktade min brännheta gom. Det var en enda munfull, men det var nog för att giva mig nytt liv.

Jag tackade min farbror med hopknäppta händer.

»Ja», sade han, »en klunk vatten, den sista! Förstår du det? — den sista! Jag hade sparat den i min flaska. Tjugu gånger, ja, hundra gånger har jag måst övervinna min lust att dricka den, men jag sparade den åt dig, Axel.»

»Farbror», viskade jag, och stora tårar fuktade mina ögon.

»Ja, min stackars gosse, jag visste ju, att du skulle falla ned halvdöd, när du kom till detta ställe, och jag sparade mina sista vattendroppar för att liva upp dig med.»

»Tack, tack!» utropade jag.

I huru ringa mån min först än blivit tillfredsställd, hade jag dock återvunnit någon kraft. Slemhinnan i min gom, som varit alldeles hopskrumpen, mjuknade åter, inflammationen i läpparna gick tillbaka, och jag kunde åter tala.

[ 76 ]»Nu ha vi väl inte mer än en sak att göra», sade jag. »Vattnet är slut. Vi måste vända om.»

Medan jag talade undvek min farbror att se på mig. Han sänkte huvudet, och hans ögon undflydde mina.

»Vi måste vända om», utropade jag, »och gå tillbaka till Snefels! Må Gud giva oss kraft att taga oss upp ur kratern igen.»

»Vända om?» sade min farbror, som om han talade mera till sig själv än till mig.

»Ja, vända om utan att förlora ett ögonblick.»

En ganska lång paus uppstod,

»Jaså, Axel», återtog min farbror i en egendomlig ton. »De där vattendropparna hava således icke återgivit dig mod och kraft?»

»Mod?»

»Du är ju lika nedslagen som förut och låter lika förtvivlad.»

Med vilken man hade jag då att göra, och vilka djärva planer välvde han väl i sitt sinne?

»Jaså, vill inte farbror…?»

»Avstå från detta företag, just då allt tyder på att det skall lyckas! Nej, aldrig!»

»Vi måste således finna oss i att omkomma ?»

»Nej, Axel, vänd du om! Jag vill inte din död, Hans får följa med dig. Jag fortsätter ensam.»

»Hur skulle jag kunna lämna farbror?»

»Det skall du! Jag har inlåtit mig på denna resa, och jag skall fullfölja den till målet eller också aldrig mer komma igen. Farväl nu, Axel, farväl!»

Min farbror var ett rov för den yttersta upphetsning. Hans röst, som ett ögonblick låtit helt mild, blev åter hård och hotfull. Han kämpade med dyster ihärdighet mot det omöjliga. Jag ville icke övergiva honom nere i denna avgrund, men å andra sidan manade mig självbevarelsedriften att fly.

Vägvisaren bevittnade denna scen med sin vanliga lugna likgiltighet. Han förstod emellertid, vad som försiggick mellan hans båda följeslagare. Våra åtbörder antydde tillräckligt tydligt den olika väg, var och en försökte övertala den andre att gå. Men Hans tycktes föga intressera gig för denna fråga, som dock gällde även hans liv. Han [ 77 ]vär färdig att gå tillbaka, om han fick tillsägelse därom, färdig att stanna på sin herres minsta vink.

Jag lade armarna i kors och såg min farbror rakt i ansiktet.

»Bristen på vatten», sade han, »är det enda, som ställer sig hindrande i vägen för mina planer. I detta östra galleri, som utgöres av lava, skiffer och stenkol, hava vi icke träffat på en enda vätskemolekyl. Det är möjligt, att vi hava mera tur, om vi följa det västra.»

Jag skakade misstroget på huvudet,

»Hör mig till slut», återtog min farbror, höjande rösten, »Medan du låg orörlig, var jag och undersökte den andra gången, Den leder direkt ned till jordens innandömen och skall på några timmar föra oss till granitgrunden. Där torde vi kunna påträffa rikligt med källor. Hör nu, vad jag tänker föreslå dig. När Kolumbus begärde tre dagar av sina män för att finna nytt land, gingo de in på hans begäran, fastän de voro sjuka och förfärade, och han upptäckte den nya världen. Jag, dessa underjordiska nejders Kolumbus, beder dig blott om ytterligare en dag. Om jag då icke har funnit det vatten, vi sakna, svär jag, att vi skola återvända till jordytan.»

Trots min upprörda sinnesstämning kunde jag icke undgå att taga intryck av dessa ord och det våld, min farbror gjorde på sig för att kunna tala så.

»Nåväl», utropade jag, »det må bli så, och må Gud icke lämna en sådan övermänsklig energi obelönad. Det är blott några timmar till, det gäller! Framåt alltså!»