Tom Sawyers äventyr/Kapitel 17

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 16
Tom Sawyers äventyr
av Mark Twain
Översättare: Petrus Hedberg

Kapitel 17
Kapitel 18  →


[ 148 ]

XVII.

Omkring midnatt vaknade Joe och ropade på de andra. Luften var tryckande och kvav och hotade med oväder. Gossarna makade sig nära intill varandra i en hög och sökte eldens vänliga sällskap, ehuru den orörliga atmosfärens kvalmiga hetta var kvävande. De sutto tysta med spänd uppmärksamhet och väntade. Utanför den krets, som belystes av elden, låg allt höljt i nattsvart dunkel. Om en stund syntes ett dallrande sken, som för ett ögonblick lyste i lövverket och så försvann. Snart kom ett nytt, något starkare. Därpå ett nytt. Så hördes ett svagt, liksom jämrande läte sucka genom grenarna i skogen, och gossarna kände en lätt vindpust på sina kinder; en rysning genomilade dem, ty de inbillade sig, att nattens ande hade gått där förbi. Ett litet uppehåll följde, men så förvandlade med ens en skräckinjagande blixt natten till ljusan dag och visade tydligt särskilt för sig vartenda litet grässtrå, som växte vid deras fötter. Och den visade också tre förskrämda, kritvita ansikten. Ett dånande åskslag kom rullande och dundrande ned från skyarna och dog ut på avstånd med ett dovt [ 149 ]mullrande. En kylig vindfläkt strök förbi, prasslande i löven och kastande den vita askan som stora snöflingor runt omkring elden. Nu lystes skogen upp av en ny skärande eldflamma, och ögonblickbligen följde en åskskräll, som tycktes splittra trädtopparna rätt över gossarnas huvuden. De kröpo skrämda tillsammans ännu närmare i det djupa mörker, som genast åter inträdde. Några tunga regndroppar föllo smattrande ned på löven.

»Fort, pojkar, till tältet!» ropade Tom.

De sprungo bort, snavade i mörkret över rötter och bland vinrankor, alla tre tagande olika vägar. En ursinnig storm röt nu genom träden, följd av vinande och väsande ljud från allt, som han mötte i sin väg. Den ena bländande blixten efter den andra skar genom luften, beledsagad av bedövande skrällar och dunder. Och nu kom ett störtregn ösande ner, och den allt vildare orkanen svepte det som i flagor utefter marken. Gossarna ropade till varandra, men deras röster drunknade totalt i den rytande vinden och de dundrande skrällarna. Den ena efter den andra kom dock till sist in under tältets skydd; de voro alla frusna, skrämda och drypande våta, men det kändes gott att hava kamrater i olyckan. Det gamla seglet fladdrade så ursinnigt, att de icke kunde tala med varandra, även om allt det andra bullret hade medgivit det. Ovädret blev allt svårare och svårare, och till sist slet sig seglet löst och flög sin kos på stormens vingar. Gossarna fattade varandras händer och flydde, gång på gång snavande, fallande och stötande sig, för att söka skydd under en stor ek, som stod vid stranden. Nu nådde elementernas strid sin höjdpunkt. Under de [ 150 ]ständiga ljungeldar, som skuro genom luften, framstod allt med klara konturer och utan skuggor; de höjda, piskade träden, floden med dess vitskummiga vågor, det kringyrande vågstänket, de otydliga konturerna av de höga niporna på andra sidan floden glimtade fram genom det sönderslitna molntäcket och det snett fallande regnets slöja. Litet emellan dukade något jätteträd under i striden och föll brakande ned på småskogen, och de oupphörliga åskskrällarna kommo nu skarpa och häftiga som våldsamma explosioner, hotande att spränga örhinnorna och outsägligt skräckinjagande. Samlande alla sina krafter till en sista oförlikneligt ursinnig ansträngning, tycktes ovädret vilja försöka slita själva ön i stycken, bränna upp den, dränka den ända till trädtopparna, blåsa bort den och bedöva varenda levande varelse på den, och allt detta på en och samma gång. Det var en förfärlig natt att vara ute i för dessa hemlösa ungdomar.

Men slutligen var striden överstånden och de kämpande krafterna drogo sig under allt svagare och svagare hotelser och buller, och lugnet återvann sitt herravälde. Betydligt uppskrämda återvände gossarna till lägret, men vad de där sågo var ändå någonting att vara tacksamma för, ty den stora sykomoren, i vars skydd de haft sitt lägerställe, var nu en av blixtarna söndersplittrad ruin, och de hade ej befunnit sig under den, när katastrofen inträffade.

Allt i lägret var genomdränkt av vatten, och elden tycktes vara fullkomligt släckt, ty liksom hela sin samtid voro de tanklösa och hade icke vidtagit några försiktighetsmått i händelse av regn. Här var stor [ 151 ]anledning till missmod, ty de voro alldeles genomvåta och frusna. Deras ömkliga belägenhet talade för sig själv utan alla ord. Men om en stund upptäckte de, att elden hade ätit sig så långt in i den stora trädstam, invid vilken den hade blivit upp-gjord, där den krökte sig uppåt och höjde sig från marken, att en handsbredd eller så av den hade undgått att genomdränkas; de arbetade därför tåligt, tills de medelst stickor och bark, som de samlat från undersidan av mot regnet skyddade stammar, hade lyckats återuppliva elden igen. Därefter hopade de på den stora torra trädgrenar, tills de sutto som framför en flammande, dånande ugn, och glädjen med de upptinande livsandarna ännu en gång återvände till deras hjärtan. De torkade sin kokta skinka och fingo sig en festmåltid, och därpå satte de sig ned vid elden och utbredde sig skrytsamt över sitt nattliga äventyr ända till morgonen, ty det fanns ingenstädes en torr fläck, där de kunnat få en stunds sömn.

När solen började smyga sig på gossarna, blevo de sömniga, varför de gingo ut på sandbanken och lade sig att sova. Men det blev dem snart för hett där, och de började tungsinta att göra i ordning frukosten. Sedan de ätit, kände de sig ruskiga och stela i lemmarna, och hemlängtan började åter göra sig påmind. Tom märkte det och försökte så gott han kunde muntra upp sjörövarena. Men de frågade nu varken efter marmorkulor eller cirkus eller bad eller någonting. Han erinrade dem om den storartade hemligheten och framkallade därigenom en stråle av glättighet. Medan den varade, väckte han deras intresse för ett nytt upptåg, bestående i [ 152 ]att för en stund sluta upp med att vara sjörövare och bli indianer för ombytes skull. De kände sig tilltalade av hans förslag, varför det icke dröjde länge, förrän de voro avklädda och streckade från huvud till fötter med svart gyttja, så att de liknade lika många zebror, och alla voro de naturligtvis hövdingar, och de gåvo sig i väg i ilande fart genom skogen för att anfalla ett engelskt nybygge.

Sedan delade de sig i tre fientliga stammar och störtade över varandra från bakhåll under hårresande stridsrop och dödade och skalperade varandra till tusental. Det var en blodig dag, och följaktligen kände de sig belåtna.

Vid tiden för kvällsmåltiden samlade de sig i lägret, hungriga och lyckliga. Men nu uppstod en svårighet — fientliga indianer kunde icke bryta gästvänskapens bröd med varandra utan att först hava slutit fred, och detta var helt enkelt omöjligt utan att röka en fredspipa. Det fanns icke något annat sätt, så vitt de hade hört. Två av vildarna nästan önskade, att de förblivit sjörövare. Men det fanns icke någon annan utväg, varför de, låtsande sig så glada och belåtna, som det var dem möjligt, ropade på pipan och drogo ett bloss i tur och ordning, såsom övligt var.

Och de blevo minsann icke litet glada över, att de hade givit sig till vildar, ty de hade vunnit någonting; de funno nämligen, att de kunde röka litet utan att nödgas gå och leta efter en förlorad kniv; de blevo icke nog sjuka för att känna sig fullt eländiga. Det var icke sannolikt, att de av bristande energi skulle gyckla bort en så lovande utsikt. Nej, de övade sig efter kvällsvarden med rätt vacker [ 153 ]framgång och hade därför en afton av jublande glädje. De voro stoltare och lyckligare genom sin nya färdighet, än de hade varit, om de hade skalperat och flått de sex stammarna. Vi lämna dem nu och låta dem röka och prata och skryta, då vi för närvarande icke hava något vidare att skaffa med dem.