Tom Sawyers äventyr/Kapitel 23

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 22
Tom Sawyers äventyr
av Mark Twain
Översättare: Petrus Hedberg

Kapitel 23
Kapitel 24  →


[ 40 ]

XXIII.

Tom gick in i den nya orden »Hoppets här», lockad av ordensregaliernas bländande prakt. Han lovade att avhålla sig från att röka och »tugga» och svära, så länge han var medlem av orden. Nu gjorde han en ny upptäckt — nämligen att om man lovar att icke göra någonting, är detta just det säkraste sättet i världen att väcka begär efter att gå och göra just detta. Tom fann sig snart plågad av ett häftigt begär att dricka och svära; begäret blev så starkt, att endast hoppet att få uppträda offentligt och ståta med sitt röda skärp kunde avhålla honom från att gå ut ur orden. Den fjärde juli[1] närmade sig, men Tom uppgav snart tanken på den dagen — han uppgav den, innan han hade burit sina bojor i fyrtioåtta timmar, och satte sitt hopp uteslutande på gamle domaren Frazer, fredsdomaren, som efter allt att döma låg på sin dödsbädd och skulle få en storartad, offentlig begravning, då han var en så hög ämbetsman. I tre dagar var Tom livligt intresserad av domarens hälsotillstånd och längtade ivrigt efter [ 41 ]underrättelser därom. Ibland hade han gott hopp, så gott, att han kunde våga ta fram sina regalier och prova dem framför spegeln. Men domarens hälsotillstånd varierade på ett högst oroväckande sätt. Slutligen hette det, att han befann sig på bättringen, och så att han var konvalescent. Tom var förargad och kände sig förfördelad också. Han ingav genast sin utträdesanmälan, men samma kväll fick domaren ett recidiv och dog. Tom beslöt, att han aldrig mer skulle på det sättet tro på någon människa mera. Begravningen var ståtlig. Gossarne i Hoppets här paraderade med en glans, som väckte en sådan avund hos f. d. ordensmedlemmen, att han kunnat dö.

Men Tom var nu en fri gosse igen, och det var då ändå någonting värt. Han kunde dricka och svära nu, men han fann till sin överrasking, att han icke hade lust att göra någotdera. Bara den enkla omständigheten, att han kunde göra det, tog bort begäret efter det och behaget däri.

Efter någon tid började Tom till sin förvåning finna, att de efterlängtade ferierna nästan voro en mula tråkiga. Han försökte sig på att föra en dagbok, men ingenting hände på tre dagar varför han uppgav den tanken.

Den första av alla negermusikkörer kom till staden och väckte stort uppsende. Tom och Joe Harper fingo ihop en trupp aktörer och voro lyckliga i vå dagar.

Även den härliga fjärde juli var i visst avseende misslyckad, ty det regnade hårt; till följd därav var det icke någon procession, och den, såsom Tom hade [ 42 ]tänkt, störste mannen i hela världen, herr Benton, en verklig medlem av Förenta staternas senat, besvek på det högsta hans förväntningar, ty han var icke tjugufem fot lång eller ens närmelsevis någonting ditåt.

En cirkus kom. Gossarna lekte sedan cirkus i tre dagar i ett tält av trasmattor — inträdesavgift: tre knappnålar för gossar, två för flickor — och så övergav man den leken.

En frenolog och en magnetisör kommo och foro igen lämnande staden efter sig mer död och tråkig än någonsin.

Det hölls några goss- och flickbjudningar, men de voro så få och så förtjusande angenäma att de endast gjorde de bittra mellantiderna så mycket svårare att uthärda. Becky Thatcher hade farit hem till Constantinople för att vara hos föräldrarna under ferierna — så att livet hade på alla håll endast dystra sidor att bjuda på.

Den hemska hemligheten om mordet var en ständig källa till ängslan; den var ständigt gnagande som kräftan.

Så kom mässlingen.

I hela två veckor var Tom en fånge, död för världen och allt vad i den hände. Han var mycket sjuk, han intresserade sig icke för någonting. Då han slutligen kom på benen igen och långsamt vankade av nedåt staden, hade en sorgmodig förändring övergått allt och alla varelser. Det hade varit »en väckelseperiod», och varenda människa hade »blivit religiös», icke blott de vuxna, utan även gossarne och flickorna. Tom gick omkring i hopp att ändå [ 43 ]mot alla förväntningar någonstädes råka på ett enda välsignat syndigt ansikte, men missräkningen korsade överallt hans väg. Han fann Joe Harper studerande ett Testamente, och han vände sig sorgsen bort från den nedslående synen. Han sökte upp Ben Rogers och fann honom ute för att besöka de fattiga med en korg full av traktater. Han letade rätt på Jim Hollis, och denne gjorde honom uppmärksam på, vilken dyrbar välsignelse den nyligen genomgångna mässlingen varit honom som en varning. Varenda gosse han mötte lade ännu en centner till hans sinnes tunga börda. Och då han i sin förtvivlan flydde till Huckleberry Finns barm för att där finna en tillflykt och mottogs med ett bibelcitat, krossades hans hjärta och han gick hem och kröp till sängs och hade klart för sig, att han ensam i hela staden var förlorad för all evighet.

Den natten uppstod en förfärlig storm med störtregn, hemska åskskrällar och bländande blixtar. Han drog täcket över huvudet och avbidade stel av fasa sin dom, ty han hyste icke det ringaste tvivel om, att hela detta naturens uppror var tillställt ensamt för hans skull. Han trodde sig hava frestat de högre makternas överseende ända till gränsen av deras långmodighet, och att detta var resultatet. Han skulle hava tyckt det vara ett slöseri med kraft och ammunition att döda en liten insekt med ett artilleribatteri, men han fann ingenting orimligt i att ett så kostsamt åskväder som detta användes för att avklippa livstråden för en så liten, obetydande varelse som han.

Ovädret avtog småningom i våldsamhet och dog till sist ut, utan att hava uppfyllt sitt ändamål. [ 44 ]Gossens första tanke var att han borde känna sig tacksam och göra bättring; hans andra att vänta — ty kanske det inte bleve några flera oväder.

Dagen därpå kom läkaren tillbaka, ty Tom hade ånyo insjuknat. De tre veckor han denna gång låg fjättrad i sängen föreföllo honom som en hel evighet. Då han äntligen kunde stiga upp, var han knappast tacksam för att han blivit skonad, då han erinrade sig, huru enslig hans belägenhet var, huru vänlös och övergiven han var. Han vankade likgiltigt utför gatan och fann Jim Hollis agerande domare i en ungdomlig domstol, som i närvaro av offret, en fågel, höll rannsakning mot en katt för mord. Han fann Joe Harper och Huck Finn i en gränd ätande en stulen melon. Stackars gossar, de hade liksom Tom fått recidiv.

  1. Nationalfestdagen i Förenta staterna.