Tom Sawyers äventyr/Kapitel 22

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 21
Tom Sawyers äventyr
av Mark Twain
Översättare: Petrus Hedberg

Kapitel 22
Kapitel 23  →


[ 30 ]

XXII.

Ferierna närmade sig. Läraren, som alltid var sträng, blev nu mer sträng och fordrande än någonsin, ty han ville ståta med en god uppvisning av sin skola på examensdagen. Hans ris och färla voro sällan i vila nu — åtminstone bland de smärre lär jungarna. Endast de största gossarna och unga damer på aderton ooh tjugu år undgingo att göra bekantskap med dem. Herr Dobbins bestraffningar voro också mycket kraftiga, ty ehuru han under sin peruk bar ett fullkomligt kalt och skinande huvud, hade han endast nått medelåldern, och det fanns icke något tecken till svaghet hos hans muskler. Allt efter som den stora dagen kom närmare, trädde allt det tyranni, som fanns hos honom, all mer i dagen; han tycktes finna ett hämndlystet nöje i att bestraffa även de ringaste förseelser. Följden härav var, att de mindre gossarna tillbragte dagarna under förskräckelse och lidanden och nätterna under uppgörandet av hämndplaner. De försummade icke ett enda tillfälle att spela läraren ett spratt. Men han blev dem ingenting skyldig. Den vedergällning, som följde på varje lycklig hämndakt, var så [ 31 ]grundlig och imponerande, att gossarna alltid mycket illa tilltygade kommo från slagfältet. Till sist lade de råd med varandra och hittade på en plan, som lovade dem en glänsande seger. De gjorde skyltmålarens lärling till sin förtrogne, talade om planen för honom och bad honom om hjälp. Han hade sina egna skäl att bliva förtjust häröver, ty läraren bodde hos hans fader och hade givit gossen mer än en orsak att vara förbittrad på honom. Mästarens fru skulle fara på ett besök på landet och bli borta några dagar, och ingenting skulle därför vara till hinder för planens utförande.

Läraren brukade alltid förbereda sig till alla viktigare händelser genom att taga sig en bastant florshuva, och skyltmålarens lärling sade, att han skulle sköta om saken, då magistern på examensdagens afton hade fått sin hyra och satt och tog sig en lur i sin länstol; han skulle sedan väcka honom i rätt tid och laga, att han genast begav sig till skolan.

I tidens fullbordan inträffade den märkliga händelsen. Klockan åtta på aftonen var skolhuset strålande upplyst och prytt med kransar och girlander av blommor och blad. Magistern satt och tronade i sin stora stol på en upphöjd plattform och hade svarta tavlan bakom sig. Han såg tämligen påstruken ut. Tre rader bänkar på vardera sidan och sex rader mitt framför honom upptogos av stadens honoratiores och lärjungarnas föräldrar. Till vänster om honom var bakom åhörarnes platser för tillfället en stor plattform uppförd, på vilken de lärjungar sutto, som skulle taga del i aftonens uppvisning; rader av små gossar, som voro till den [ 32 ]grad rentvättade och uppfiffade, att de kände sig outhärdligt besvärade; rader av tafatta, större gossar; snödrivor av småflickor och unga damer, klädda i linong och musslin och synbart medvetna om sina bara armar, sina mormödrars antika smycken, sina röda och blå bandstumpar och blommorna i sitt hår. Hela den övriga delen av rummet var uppfylld av lärjungar, som icke skulle taga del i uppvisningen.

Examen började. En liten parvel steg upp och deklamerade tafatt:

»Ni torde knappt väntat att här denna dag
Få höra offentligt en pilt såsom jag», o. s. v.,

ackompagnerande sig med pinsamt noggranna och spasmodiska gester, sådana en maskin skulle hava begagnat — om man antager, att maskinen var en smula i olag. Men ehuru förfärligt rädd, redde han sig dock rätt bra och fick en kraftig salva av handklappningar, när han gjorde sin instuderade bugning och drog sig tillbaka.

En liten blyg flicka läspade fram: »Mary hade ett litet lamm», o. s. v., utförde en rörande vacker nigning, fick sin andel av handklappningarna och satte sig rodnande och lycklig.

Tom Sawyer steg fram med egenkärt självförtroende och svävade med storståtlig pathos och under våldsamma gester upp till högre rymder, i det han deklamerade det evinnerligt återkommande: »Giv mig frihet eller giv mig döden», men kom av sig i mitten. Han greps av den hemskaste rampfeber, benen darrade under honom, och han kände sig nära att kvävas. Åhörarna hyste tydligen medlidande med honom, men de sutto alla moltysta, vilket var ännu [ 33 ]värre än att vara ett föremål för deras medlidande. Läraren rynkade ögonbrynen, och detta gjorde hans missöde fullständigt. Tom kämpade en stund, men drog sig slutligen tillbaka, i grund slagen. Det hördes ett svagt försök till applåd, men det dog snart ut.

»Gossen stod på det brinnande däck», följde nu, ävenså: »De assyrier kommo ned» och andra deklamationskonstens pärlor. Så kommo övningar i innanläsning och tävlingar i rättstavning. Den lilla latinavdelningen bestod provet med glans.

Nu hade ordningen kommit till aftonens förnämsta festnummer — originaluppsatser av de unga damerna. Var och en av dem gick i tur och ordning fram till randen av plattformen, klarade sin strupe, höll upp sitt med ett prydligt sidenband hopbundna manuskript och började läsa med mödosamt aktgivande på »uttrycket» och interpunktionen. Ämnena voro desamma, som vid dylika tillfällen hade behandlats av deras mödrar före dem, deras far- och mormödrar och utan tvivel alla de äldre generationerna ända tillbaka till korstågens tid. »Vänskapen» var ett, »Minnen från svunna dagar», »Religionen i historien», »Drömmarnes land», »Civilisationens fördelar», »Olika regeringsformer jämförda med varandra», »Melankoli», »Barnslig kärlek», »Hjärtats trängtan» o. s. v., o. s. v.

Ett framstående drag hos alla dessa uppsatser var den ömhet och omvårdnad, som ägnades melankolien; ett annat var den ödslande rikedomen på »fina talesätt»; åter ett annat benägenheten att proppa in särskilt omtyckta ord och fraser, tills de blevo alldeles utnötta; och en egendomlighet, som var i synnerhet utmärkande för dem och skämde bort dem, [ 34 ]var den oundvikliga och odrägliga predikan, som viftade på sin svansstump i slutet på var enda en av dem. Sak samma vad ämne än det var fråga om, gjorde man en förtvivlad ansträngning att pressa det till en eller annan form, som de moraliskt eller religiöst anlagda kunde betrakta med uppbyggelse. Det skriande hyckleriet i dessa predikningar var icke tillräckligt för att bannlysa detta bruk ur skolorna, och det är icke tillräckligt än i denna dag; det skall måhända icke bli tillräckligt, så länge världen står. Det finnes icke en enda skola i hela vårt land, vari icke de unga damerna känna sig nödsakade att avsluta sina uppsatser med en predikan, och ni skall finna, att den predikan, som skrivits av den lättsinnigaste och minst religiösa flickan i hela skolan, är alltid den längsta och osmakligt salvelsefullaste. Men nog härom. Den enkla sanningen är alltid bitter att höra.

Låtom oss återvända till examen. Den första uppsatsen, som lästes upp, hade titeln: »Är då detta livet?» Måhända läsaren kan uthärda ett utdrag därur.

»Med vilka ljuvliga känslor blickar icke på livets alldagliga stigar det ungdomliga sinnet framåt till anade scener av festlig prakt! Fantasien tröttnar ej att utmåla rosenfärgade bilder av glädje. I drömmen ser sig en ödets yppiga härskarinna omgiven av en festprydd skara, själv den observerade bland alla som observera. Hennes behagfulla gestalt, höljd i snövit dräkt, virvlar omkring i den glättigt ringlande dansen; hennes öga strålar klarast, hennes fot svävar lättast i den glada skaran. Under sådana vällustiga tankar ilar tiden hastigt hän, och [ 35 ]välkomsttimmen slår, då hon får träda in i den elyseiska värld, om vilken hon haft så ljusa drömar. Huru feeriskt framträder icke allting här för hennes tjusta blickar! Varje ny scen är härligare än den närmast föregående. Men efter en stund finner hon, att under denna fagra yta allt är fåfänglighet; smickret, som en gång bedårade hennes själ, skorrar nu obehagligt i hennes öron; balsalen har förlorat sitt behag, och med förstörd hälsa och förbittrat hjärta vänder hon sig bort från allt detta med den övertygelsen, att jordiska nöjen icke kunna tillfredsställa själens trängtan!»[1]

Och så vidare, och så vidare. Det hördes gång på gång under uppläsningen ett sorl av beundran, åtföljt av framviskade utrop sådana som: »O, så älskligt!» — »Så vältaligt!» — »Så sant!» o. s. v., sedan det hela hade slutat med en synnerligen rörande predikan, bröt det ut en åska av applåder.

Nu reste sig en smärt, melankolisk flicka, vilkens ansikte hade den »intressanta» blekhet, som kommer av piller och dålig matsmältning, och deklamerade »ett poem». Två strofer därav må vara tillräckliga:

EN MISSOURIFLICKAS FARVÄL TILL ALABAMA.

»Farväl, Alabama! Jag älskar dig varmt,
Men dock för en tid jag nu lämnar dig.

[ 36 ]

Så sorgset mitt hjärta sig känner och armt,
Då brännande minnen sig tränga på mig.
Ty vandrat jag har i din blomprydda lund
Och strövat kring och läst vid Tallapoosas våg,
Till Talassee jag lyssnat en drömmande stund,
Och från Coosas rand jag solspannet såg.

Dock blygs jag ej att säga, hur sorgsen jag är,
Ej rodnar jag för ögats brännande tår.
Min väg ej från ett främlingsland bort nu bär,
Min suck till obekanta ju icke går,
Ett ljuvt hem denna stat för mig upplät,
Vars dalar jag lämnar, vars spiror fly från mig.
Och kallt skall bli mitt hjärta, mitt öga och tête,
Förr'n, dyra Alabama, de bli kalla mot dig.»

Det var mycket få bland de närvarande, som visste vad tête betydde, men poemet mottogs icke desto mindre med mycket bifall.

Därnäst framträdde en mörkhyad ung dam med svarta ögon och svart hår. Hon iakttog först en stunds uttrycksfull tystnad, antog en tragisk min och började läsa i avmätt ton:

»En syn.

Mörk och stormig var natten. Uppe på himlavalvet tindrade ej en enda stjärna, men det mäktiga åskdundrets djupa toner kommo örats trumhinna att dallra, under det skräckinjagande blixtar med vredgat mod skuro genom himlens molnfyllda kamrar, som om de föraktade den makt, som utövats över deras fasor av den ryktbare Franklin! Även [ 37 ]de bullersamma vindarne kommo samfält fram från sina mystiska hem och stormade omkring liksom för att hjälpa till att öka skådespelets vildhet. I en sådan timme, så mörk, så dyster, suckade jag i mitt innersta väsen efter mänsklig sympati, men i dess ställe

Min bäste vän och hjälpare, min ledare och tröst,
Min fröjd i sorg, min lust i fröjd, sig slöt intill mitt bröst.

Hon kom framskridande likt en av dessa strålande varelser, som de romantiska och unga utmåla åt sig på sitt drömda Edens solbelysta ängder, en skönhetens drottning, prydd endast genom sin egen oförlikneliga älsklighet. Så lätta voro hennes steg, att de ej frambragte det ringaste ljud, och hade det ej varit den magiska dallring, som väcktes av den ljuva beröringen, med henne, skulle hon hava glidit förbi mig, liksom andra tillbakadragna skönheter, obemärkt — ej eftersökt. En egendomlig sorgsenhet låg över hennes drag, liksom de frusna tårarna på Decembers mantel, då hon pekade på de kämpande elementen och bjöd mig betrakta tvenne framträdande väsenden.»

Denna nattliga mara upptog tio sidor i manuskript och avslutades med en predikan så nedgörande för alla icke-presbyterianers förhoppningar, att den tog första priset. Denna uppsats ansågs vara det allra förnämsta numret under hela aftonen. Då stadens borgmästare överlämnade premiet till dess författarinna, höll han ett varmt tal, vari han sade, att det var »det allra mest vältaliga skrivalster han [ 38 ]någonsin hade lyssnat till och att Daniel Webster själv kunde vara stolt över det».

Det må anmärkas i förbigående, att de uppsatser, vari ordet »älsklig» var med förkärlek använt och vari den mänskliga erfarenheten betecknades med uttrycket »livets bok» nådde det vanliga antalet.

Påstruken nära nog ända till den gräns, då man blir vänlig och vältalig, sköt nu läraren sin stol åt sidan, vände ryggen åt åhörarna och började teckna en karta över Amerika på svarta tavlan för att med hjälp av den examinera i geografi. Men detta var en svår uppgift för hans ostadiga hand, och ett kvävt fnissande hördes från alla de närvarande. Han visste vad anledningen därtill var och sökte hjälpa upp sitt verk. Han torkade ut strecken och ritade upp dem ånyo, men förvrängde dem blott ännu mer än förut, och fnittret blev allt mer högljutt. Nu ägnade han sig med hela sin uppmärksamhet åt sitt förehavande, som om han hade beslutit att icke låta sig störas av deras munterhet. Han kände, att allas blickar voro fästa på honom; han inbillade sig, att det nu lyckades bra för honom, men ändå fortfor fnissandet; det tilltog till och med.

Och därtill fanns fullt skäl. På vinden var en lucka i golvet, som befann sig rätt ovanför lärarens rens huvud. Genom denna lucka kom en katt ned, hängande vid ett snöre, som var bundet kring hans veka liv; omkring huvudet och nosen hade den en trasa knuten, för att den icke skulle kunna jama. Då den långsamt sänktes ned, krökte den sig uppåt och klöste sig fast vid snöret, men gjorde därpå en sväng nedåt och klöste omkring med tassarne i tomma luften. Fnissandet blev allt starkare och [ 39 ]starkare. Katten var mindre än sex tum från den av arbete upptagne lärarens huvud; nedåt, nedåt, lägre, och den högg i sin förtvivlan fast klorna i hans peruk, höll fast den och halades upp på vinden, medförande sitt segerbyte! Och huru glimmade icke ljuset från magisterns kala hjässa, ty skyltmålarens lärling hade — förgyllt den!

Detta gjorde med ens slut på hela examen. Gossarna voro hämnade. Ferierna hade kommit.

  1. Detta och nedan anförda alster äro utan förändring tagna ur en bok med titeln: »Prosa och poesi av en kvinna från västern», men de stämma alldeles fullkomligt överens med skolflickmönstret och äro därför mycket trognare, än en blott efterhärmning kunde bliva.