Tom Sawyers äventyr/Kapitel 25

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 24
Tom Sawyers äventyr
av Mark Twain
Översättare: Petrus Hedberg

Kapitel 25
Kapitel 26  →


[ 55 ]

XXV.

Tom var ännu en gång en lysande hjälte — ett föremål för de äldres omhuldande och de yngres avund. Hans namn till och med odödliggjordes i tryck, ty stadens tidning lovprisade honom. Det fanns en och annan, som trodde, att han skulle bli president, om han inte bleve hängd innan dess.

Som vanligt tog den nyckfulla, tanklösa allmänheten Muff Potter till sin barm och omhuldade honom nu med lika slösande vänlighet, som den förut hade misshandlat honom. Men detta beteende länder världen till heder, och därför är det bäst att icke klandra det.

Dagarna voro nu fulla av glans och fröjd för Tom, men hans nätter däremot stunder av fasa. Indian-Joe förföljde honom i alla hans drömmar och alltid med dödshot i ögat. Knappast någon frestelse kunde förmå gossen att gå ut sedan det blivit mörkt. Och stackars Huck befann sig i samma tillstånd av ängslan och oro, ty Tom hade talat om hela historien för Potters advokat kvällen före den dag, då domen skulle fällas, och Huck var nu alldeles förfärligt rädd, att kännedomen om hans andel i saken kunde [ 56 ]slippa ut, ehuru Indian-Joes flykt hade besparat honom lidandet att behöva vittna inför domstolen. Den stackars gossen hade förmått advokaten att ge ett löfte om tystlåtenhet, men vad var därmed vunnet? Sedan Toms plågade samvete hade lyckats driva honom till advokatens hus på natten och pressat en så gräslig historia från läppar, som hade blivit förseglade genom en den hemskaste och fruktansvärdaste ed, var Hucks förtroende till människosläktet i det närmaste utplånat. Muff Potters tacksamhet gjorde Tom varenda dag glad, för att han hade talat, men om nätterna önskade han, att han icke hade brutit sin tungas band. Halva tiden var Tom rädd för, att Indian-Joe aldrig skulle bli tagen, den andra hälften var han rädd för, att han skulle bli det. Han kände sig förvissad om, att han aldrig skulle kunna andas i lugn och ro, förrän denne man var död, och han hade sett liket.

Belöningar hade utlovats, och hela trakten hade noggrant genomforskats, men någon Indian-Joe hade man icke sett till. Ett av dessa allvetande och respektingivande underdjur, en detektiv, anlände från S:t Louis, snokande omkring, skakade på huvudet, såg förnumstig ut och hade samma förvånande framgång, som medlemmar av detta skrå vanligen ernå — det vill säga: »han fann en ledtråd». Men man kan icke hänga »en ledtråd» för mord, och därför kände sig Tom lika otrygg, som han varit förut, sedan denne detektiv gjort vad han kunnat och farit hem igen.

Dagarna skredo långsamt framåt, och eftersom de skredo, tog var och en av dem bort en liten del av den ångestfulla bördan.