Tom Sawyers äventyr/Kapitel 26

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 25
Tom Sawyers äventyr
av Mark Twain
Översättare: Petrus Hedberg

Kapitel 26
Kapitel 27  →


[ 57 ]

XXVI.

Det kommer en tid i varje normalt beskaffad gosses liv, då han gripes av en tärande lust att gå någonstädes och gräva efter dolda skatter. Denna lust föll plötsligt på Tom en dag. Han störtade ut för att uppsöka Joe Harper, men misslyckades. Därnäst sökte han Ben Rogers, men denne hade gått ut för att meta. En stund därefter stötte han på Huck Finn, Den blodiga handen. Huck var en lämplig kamrat. Tom tog honom med sig till ett ensligt ställe och framlade i förtroende saken för honom. Huck var villig. Huck var alltid villig att deltaga i vad företag som helst, som lovade att bliva underhållande och icke erfordrade något kapital, ty han hade ett besvärande överflöd på det slags tid, som icke är penningar.

»Var ska' vi gräva?» frågade Huck.

»Åh, nästan var som helst.»

»Vad för slag? Ligger det gömt överallt?»

»Inte! — det ligger gömt på rysligt märkvärdiga ställen, ibland på öar, ibland i murkna kistor under ändan av en gren på ett gammalt dött träd, just där [ 58 ]skuggan faller vid midnatt, men mest under golvet i hus, där det spökar.»

»Vem gömmer det?»

»Rövare, naturligtvis — vem trodde du annars? Söndagsskolemagistrar?»

»Jag vet inte. Om det vore mitt, skulle jag inte gömma det; jag skulle låta det gå och ha roligt för det.»

»Det skulle jag med — men rövare göra inte på det viset, utan de gräva alltid ner det och lämna det där.»

»Komma de aldrig igen efter det?»

»Nej — de tänka nog, att de ska' göra det, men oftast glömma de märkena, eller också dö de. Det ligger åtminstone där en lång tid och blir rostigt, och så är det någon gång en som finner ett gammalt gulnat papper, som det står på, hur man ska' finna märkena — ett papper, som man måste hålla på omkring en vecka med för att kunna läsa det, för det är mest bara tecken och hyroglifer på det.»

»Hyro — hur sa' du?»

»Hyroglifer — krumilurer och sådant där, förstår du, som inte syns betyda någonting.»

»Har du något sådant där papper, Tom?»

»Nää.»

»Hur ska' vi kunna finna märkena då?»

»Jag behöver inte några märken. De gräva alltid ner det i ett hus, där det spökar, eller på en ö, eller under ett dött träd, som det sticker ut en enda gren från. Vi ha försökt lite på Jacksons ö, och vi kan försöka där igen en annan gång, och så ha vi det där gamla spökhuset borta vid Bränneriviken, och [ 59 ]finns det en mängd träd med torra grenar — en alldeles förfärlig mängd.»

»Ligger det under dem allihopa?»

»Hur du pratar! Inte då!»

»Hur ska' du kunna veta, vilket är det rätta då?»

»Vi söker under allihop.»

»Ja men, Tom, det tar hela sommaren, det.»

»Nå, va' gör det? Tänk, om vi skulle finna en kopparkruka med hundra dollar i, allihop rostiga och trevliga, eller en rutten kista full med dimanter! Vad skulle du säga om det, du?»

Hucks ögon tindrade.

»Det vore tjyven — riktigt tjyven för mig! Om jag bara finge hundra dollar, brydde jag mig inte om några dimanter.»

»Gör som du vill, men du kan slå dig i backen på, att jag inte kastar bort några dimanter. Somliga av dem ä' värda tjugu dollar stycket, och det är knappast någon enda av dem, som inte är värd sex pence eller en dollar.»

»Åh! Tror du?»

»Ja, det är så säkert så — det kan vem som helst tala om för dig. Har du aldrig sett någon, Huck?»

»Inte det jag kan komma ihåg.»

»Kungarne ha massor av dimanter, de.»

»Men jag känner inte några kungar, Tom.»

»Det tror jag, det! Men om du fore till Europa, finge du si en hel hop av dem skutta omkring.»

»Skutta de?»

»Äh, va' du ä' dum! Inte skutta de, inte.»

»Varför sa' du så då?»

»Åh, jag bara mente du skulle si dem jag — inte naturligtvis att de skutta — vad skulle de skutta [ 60 ]för? Men jag menar, att du skulle få si dem — strödda omkring, förstår du, så där litet varstans. Liksom den där gamle puckelryggige Richard.»

»Richard! Vad hette han mer!»

»Han hade inte något annat namn. Kungarne ha bara ett förnamn.»

»Äh!»

»Jo, så är det.»

»Nå, gärna för mig, om de så vill, men inte vill jag vara kung och bara ha ett förnamn liksom en nigger. Men säg mig — var ska' vi gräva först nå'nstans?»

»Jag vet inte. Om vi skulle ta ihop med det där gamla torra trädet på kullen på andra sidan om Bränneriviken!»

»Det är jag med om.»

De skaffade sig därför en söndrig hacka och en skyffel och gåvo sig ut på sin tre mil långa färd. De voro svettiga och andfådda, när de kommo fram och kastade sig i skuggan av en närstående alm för att vila en stund och få sig en pipa.

»Det här är livat», sade Tom.

»Det tycker jag med.»

»Hör du, Huck, om vi finner en skatt här, vad tänker du göra med din del?»

»Jag ska' äta pannkaka och dricka ett glas sodavatten varenda dag, och jag ska' gå på varenda cirkus, som kommer hit. Du kan lita på, att jag får det muntert.»

»Ska' du inte spara något av det?»

»Spara? Varför då?»

»För att ha nå'nting att leva av längre fram.»

»Äh, det tjänar inte något till. Farsgubben [ 61 ]komme tillbaka en vacker dag och högge klorna i det, om jag inte skyndade mig och gjorde slut på det, och du kan vara säker att han snart skulle göra ända på det. Va ska' du göra med din del?»

»Jag ska' köpa mig en ny trumma och ett riktigt svärd och en röd halsduk och en hundvalp och gifta mig.»

»Gifta dig?»

»Joo, du!»

»Tom, du — du måtte inte vara riktigt klok.»

»Vänta, får du si.»

»Nej, det är då det allra dummaste du kan ta dig för, Tom. Titta på farsgubben och mor min! De slåss — de brukade slåss beständigt. O, jag kommer ihåg det så väl.»

»Det gör ingenting. Den flicka jag ska' gifta mig med slåss inte.»

»Jag tror dom ä' likadana allihopa — dom klösas allihopa. Tänk bättre på saken du, Tom. Jag säger dig, att det är bäst du tänker över den bättre. Vad heter jäntan?»

»Det är inte någon jänta — det är en flicka.»

»Det är detsamma det, tänker jag; somliga säger jänta, och andra säger flicka — och jag tycker båda ha rätt. Men i alla fall — vad heter hon?»

»Det ska' jag säga dig en annan gång — inte nu.»

»Som du vill. Men om du blir gift, blir jag mer ensam än förut.»

»Nej, det ska' du inte bli, för du ska' komma och bo hos mig. Men nu lämnar vi det där och går och gräver.»

De arbetade en halv timme, så att svetten rann. [ 62 ]Intet resultat. De knogade på ännu en halv timme. Ännu intet resultat. Då sade Huck:

»Gräva de alltid ner det så djupt som här?»

»Ibland — inte alltid. Inte vanligen. Jag är rädd vi inte fått tag i stället.»

De valde ett annat ställe och började igen. Arbetet gick nu något långsammare, men de gjorde dock framsteg. De fortsatte en stund att gräva under tystnad. Till sist lutade sig Huck mot sin skyffel, torkade bort svettdropparna ur pannan med rockärmen och sade:

»Var tänker du gräva nästa gång, sedan vi fått det här?»

»Jag tänker vi kanske skulle ta ihop med det där gamla trädet, som står där borta på andra sidan om Cardiff Hill, bakom änkans hus.»

»Ja, det är bestämt ett bra ställe. Men kommer inte änkan att ta det från oss, Tom? Det är på hennes mark.»

»Hon ta det från oss! Nog skulle hon kanske ha lust att försöka alltid, men den som finner en sådan här gömd skatt, han äger den. Det gör alldeles detsamma, på vilkens mark det är.»

Detta var tillfredsställande, och arbetet fortsattes. Om en stund sade Huck:

»Ta mig katten måste vi inte vara på orätt ställe igen. Vad tror du?»

»Ja, det är mycket besynnerligt. Jag kan inte alls begripa det. Ibland beror det på trollpackor; kanske det är de, som ä' framme här.»

»Inte! Trollpackorna ha inte någon makt om dagarna.»

»Ja, det har du rätt i. Jag tänkte inte på det. O, [ 63 ]nu vet jag, vad det är! Vilka riktiga dumhuv'en vi ä'! Man ska' ta reda på, var skuggan av grenen faller vid midnatt, och där ska' man gräva!»

»Så försmädligt! Då ha vi gått och gjort allt här för ingenting. Vi får ge oss av hit igen på natten. Det är fasligt lång väg. Kan du komma ut?»

»Jo, lita på det! Och vi måste göra det i natt, för om någon får si groparna, förstår han på minuten vad som finns här och ger sig till att söka efter det.»

»Nå, så kommer jag och jamar i natt då.»

»Ja, gör det. Verktygena gömmer vi här i buskarna.»

Gossarne kommo dit den natten ungefär vid bestämd tid. De sutto i skuggan och väntade. Det var ett ensligt ställe och timmen hemsk enligt gammal tradition. Andar viskade i de prasslande löven, spöken stodo och lurade i mörka vinklar och vrår, det dova skallet av en hund kom buret från långt håll av nattbrisen, och en uggla svarade med sin sorgesång. Gossarne kände sig beklämda genom alla dessa hemska saker och talade föga. Om en stund antogo de, att klockan kunde vara tolv; de märkte ut, varest skuggan föll och började gräva. Deras förhoppningar började stiga, deras intresse blev allt livligare och deras flit höll jämna steg därmed. Gropen blev allt djupare och djupare, men varje gång hjärtat hoppade till i bröstet på dem vid att de kände hackan träffa någonting hårt, ledo de endast en ny missräkning; det var endast en sten eller en trädrot. Slutligen sade Tom:

[ 64 ]»Det tjänar inte något till, Huck; vi ä' på orätt ställe igen.»

»Men det är inte möjligt — vi tog ju alldeles precis märke på skuggan.»

»Jag vet nog det, men det är någonting annat.»

»Vad är det då?»

»Jo, vi bara gissade oss till tiden. Det var nog kanske antingen för tidigt eller för sent.»

Huck släppte skyffeln. »Ja, just det är det!» sade han. »Just det är felet! Vi få sluta här. Vi kan aldrig veta, när det är rätta tiden, och för reksten är det så hemskt här den här tiden på natten med trollpackor och spöken flygande runt omkring en. Det är som om det vore någonting bakom mig hela tiden, och jag är rädd att vända mig om, för det är kanske andra framför mig, som bara väntar på ett tillfälle. Det har krupit i skinne' på mig hela tiden, ända se'n jag kom hit.»

»Alldeles så har det varit med mig också, Huck. De lägga nästan alltid ner en död människa, när de gräva ner en skatt under ett träd, för att hon ska' vakta den.»

»Herrije!»

»Jo, det göra de — det har jag alltid hört.»

»Hu då, Tom! Jag tycker aldrig om att vara mycket där det är döda människor — man kan så lätt få något obehag av dem.»

»Inte jag heller tycker om att oroa dem, Huck. Tänk om den här skulle sticka opp skallen och säga någonting!»

»Nej, säg inte så, Tom! Det är så hemskt!»

[ 65 ]»Ja, det är det! Det här är inte alls något roligt.»

»Hörru Tom, vi slutar här och försöker på ett annat ställe.»

»Ja, det gör vi.»

»Var ska' det bli?»

Tom funderade en stund, och så sade han: »Spökhuset! Det är just rätta stället!»

»Nej, fy attan, jag tycker inte om spökhus, Tom. De ä' rysligt mycket värre än döda människor. De döda kan nog säga någonting kanske, men de komma inte smygande sig över en med svepningen på sig, när man inte anar det, och tittar över axeln på en ett tu tre och skär tänderna, som en gast gör. Jag skulle inte stå ut med det, Tom — och inte någon annan heller.»

»Ja men, Huck, gastarna gå omkring bara om nätterna — inte kunna de hindra oss att gräva på dagen.»

»Det har du, förstås, rätt i, men du måtte väl veta, att ingen vill gå in i det där spökhuset varken på da'n eller på natten.»

»Ja, det är för att ingen vill gå dit där en människa har blivit mördad. Men man har aldrig sitt någonting i det där huset om nätterna — bara ett blått ljussken, som glimtat förbi fönsterna — inte några riktiga gastar.»

»Ja men där man ser sådana där blåa ljus kila omkring, där kan du slå dig i backen på, att en gast inte är långt borta. Det är alldeles solklart, det, för du vet väl, att det inte är någon annan än gastar, som begagnar dem.»

»Det har du rätt i. Men hur som helst, så ä' [ 66 ]de inte ute om dagarna, så varför ska' vi vara rädda då?»

»Nå, kör till då! Vi försöker väl med spökhuset då, efter du så vill, men vi få si, huru det går.»

De hade nu börjat stiga ned från kullen. Mitt i den månbelysta dalen nedanför dem stod »spökhuset» alldeles ensamt. Planket omkring det hade längesedan fallit omkull, ogräset frodades på själva tröskeln, skorstenen lutade mot sitt fall, fönstren saknade glasrutor, och en del av taket hade fallit in. Gossarne stodo och betraktade det en stund, halvt väntande att få se det blåa ljuset fladdra förbi ett fönster och talande med varandra med dämpad röst, såsom det lämpade sig för stunden och omständigheterna. Sedan veko de av långt åt höger, tagande en duktig omväg förbi spökhuset, och slogo in på vägen hemåt genom den skog, som prydde denna sida av Cardiff Hill.