Tony växer upp/Kapitel 10

←  Kapitel 9

Tony växer upp av Agnes von Krusenstjerna Kapitel 10

Kapitel 11  →

X.

Bakom villan där morbrors bodde fanns en liten gård, som vette åt kasernen. Här var jag ofta, och hit kommo även barnen från villorna omkring för att se på soldaterna, som marscherade på kaserngården med raka ben och näsorna i vädret. För oss voro de ingenting annat än härliga leksakssoldater, som gjorde halt, vändningar och framåt marsch, fungerande med en underbar precision. Och vi pekade ut särskilda soldater, som vi satte namn på och försökte följa med ögonen, vilket inte var så lätt, då alla voro likadana. Taptot som gick om kvällarna roade oss också mycket, i synnerhet då vi hörde beväringarna tralla till den lustiga melodien:

Ingen sorg och ingen nöd,
flickor finns i överflöd!
Tjinglalala, tjinglalala!

Och när vi åhörde »korum», stodo vi alla andäktiga bakom staketet. Då voro soldaterna uppställda på två led, en löjtnant rabblade »Fader vår», varefter allesammans med hesa röster uppstämde »Så går en dag» och ögonblicket därefter som en man ropade »Gud bevare kungen och färnslandet!»

Alla dessa blåa rockar och blanka knappar upptände hos mig en högstämd fosterlandskärlek, och en längtan att vara gosse, som kanske mer hade att göra med uniformerna och taptot än »färnslandet». Något livslustigt och en benägenhet för att överdriva, som jag fått efter min far, tog ofta överhanden över det drömmande och melankoliska som var mödernearv. Delta livslustiga räddade mig från att bli alltför lillgammal, vilket eljes kunde ha varit en för mig hotande fara i det gamla huset vid slätten.

Ingen anade vilka vilda planer jag välvde i mitt huvud: hur jag skulle, förklädd till soldat, följa fanan år efter år och hur man först då jag efter en strid befanns liggande död med blodig panna, skulle uppdaga att en liten flicka hade räddat hela regementet! Vid denna tanke storgrät jag, men genomströmmades på samma gång av de mest välbehagliga känslor. Fänrik Ståls sägner som jag funnit på moster Amelies bokhylla och vars bilder jag aldrig tröttnade att titta på, där jag låg på magen på förmaksgolvet, bidrogo väl i sin mån till att uppelda min fantasi.

Vid denna tid fick jag en lekkamrat, en borgerlig flicka som hette Ebba Marmén, vilken sedan kom i samma klass som jag och i skolan blev min bästa vän. Pa hade någon gång sagt till mig att hennes far var »vegetarian», vilket jag en längre tid förblandade med ordet »kannibal», som jag hört var namnet på de vildar som äta människor. Jag tror att det var den hemska tjusning, vilken detta främmande ord utövade på mig, som först drog mig till flickan. Jag brukade sorgset betrakta henne och väntade var dag med en viss spänning på att få se henne igen, ty man kunde aldrig veta, om inte pappan kvällen förut mistat behärskningen vid åsynen av den lilla nötbruna flickungen och slukat henne i en munsbit. När jag sedan fick vela att »vegetarian»> var namnet på de människor som ej alls åto kött, således kannibalernas raka motsats, kände jag en viss besvikelse och tyckte att Ebba ej var lika intressant som förut.

Hennes far var under hela min barndom min skräck. Jag kan inte beskriva, vad det var hos honom som skrämde mig så. Han var lång och senig med en djärv profil och en vacker mun, som såg ut att kunna bitas. Men han varken bet omkring sig eller grälade utan var i stället ganska vänlig, utom mot sina barn, som han uppfostrade med stor stränghet. Han var ingenjör och hade ett vackert och förmöget hem.

Den lilla nötbruna hade många syskon, och jag minns hennes mamma som en trött kvinna, vilken alltid hade ett leende i beredskap. Om jag ej hade varit så rädd för ingenjören, skulle jag ansett de gånger jag var bjuden dit som riktiga fester.

Jag tycker att jag ännu kan se mig för mig, där jag satt vid det långa middagsbordet bredvid den bistre husfadern, iförd en liten röd klänning med vita prickar på och med håret ordentligt tillbakaborstat från pannan. Som fascinerad stirrade jag på min värd, och hände det att jag tappade en gaffel eller sked, så att de klingande föllo mot tallriken, kände jag hur ansiktet hettade till och knäna slogo mot varandra.

I stället för smörgåsbord åts det kompott och knäcktes nötter, soppan var röd av krossade morötter, och trodde man sig ha fått en läcker brun kotlett på sin tallrik, befanns den vara av hackade makaroner med ett kotlettben av en makaronibit.

Den yngste i familjen var en kerubliknande gosse, helt olik sina syskon då han hade ljusblå ögon och de hade nötbruna. De andra barnen hade blivit till innan faderns omvändelse till vegetarianismen, men denne pojke uppfostrades nu med iver i den rätta läran. Han badade sittbad, medan han ännu var så ung, att man måste vika hans små ben för att han skulle kunna njuta badet sittande, han mumsade purjolök till omväxling med modersbröstet och sträckte jublande händerna efter nötter och makaronikotletter, under det att hans äldsta bröder gingo på restaurang och med en smula skuldmedvetna miner beställde fram de kraftigaste och blodigaste biffstekarna.

Alla barnen hade affärshuvuden. Redan tidigt fingo de sina egna klädpengar och lärde sig att föra kassabok. Jag som inte hade en aning om pengar eller deras värde betraktade dessa gossar och flickor som sannskyldiga underverk, då jag hörde dem räkna ut sina kassor och till och med planera små affärskupper i form av frimärksförsäljningar och sådant som små, men uppfinningsrika hjärnor kunna hitta på.

Med mig var det avsevärt annorlunda i denna punkt. Så fort Pa gav mig en liten slant, drogs jag alltid oemotståndligt till ett litet vitt mjölkmagasin i en gränd. Jag minns att när jag promenerade med tant Eleonora blev min hand som låg i hennes allt tyngre, ju närmare vi kommo mjölkmagasinet, och så fick jag slutligen löfte att gå in och köpa för två öre knäck. Två öre var den tiden inte en liten summa. Aldrig senare i livet har jag fått så mycket pengar i min ägo att de för mig kunnat uppväga dessa två ören, ty mjölkmagasinet och knäckarna finnas ej mer, och den dyrbaraste choklad smakar inte lika gott som den där klibbiga bruna knäcken i strutform omvirad av tjockt vitt papper, som satt så fastsmetat, att man måste slicka av det. Jag tror ej att det fanns mandel i den. Den var bara tjock, brun och söt, och jag avundades fröken i mjölkmagasinet som fick äta så mycket knäck hon ville. Hon var också stor och tjock, och när hon böjde sig ned över mjölkkaret för att mäta upp mjölk åt någon kund, suckade hon alltid och sade:

— Ja, herregud ja!

Jag fann aldrig något vanvördigt i hennes omnämnande av Guds namn, ty i samband med knäckarna hade det i mina öron ej låtit profanerande, om man i det lilla mjölkmagasinet stämt upp en lovsång.