Tony växer upp/Kapitel 09
| ← Kapitel 8 |
|
Kapitel 10 → |
IX.
Nära kasernerna bodde i en vit och röd stenvilla, min mors syster Amelie, som var gift med major von Pahlen vid regementet.
Min moster Amelie hade något gåtfullt i hela sin natur, som kom mig att tänka på min mor, fastän moster Amelie var så vitt olika henne.
Hon hade en rak spänstig gestalt, ett pikant ansikte, ibland en aning sminkat, vilket mycket chockerade umgängeskretsen i provinsstaden, och krusigt, tidigt grånat hår, uppstruket från en bred, klok panna. Hela hennes väsen liksom utstrålade elektricitet, och under alla de år jag kände henne hände det ej en enda gång, sedan Jag blivit mera mogen, att jag gick ifrån henne utan att känna mig uppryckt, entusiastisk, glödande av intresse och hänförelse för de frågor rörande snart sagt allt mellan himmel och jord, som hon hade fört på tal.
Under sitt liv hade hon genomgått många själsförändringar. Från att ha varit en ivrig anhängare av statskyrkan blev hon fritänkare, därpå svedenborgare, senare teosof, för att slutligen helt ge sig spiritismen i våld. Hon hade en underbar förmåga att smälta samman med den tro hon för tillfället levde sig in i. Hon har sagt mig att det föreföll henne, som om det ryckte i hennes hjärterötter. Men trots denna känslighet blev hon aldrig sentimental, aldrig ytlig, därför att hennes humor göt över hela hennes varelse något av en solig, glad morgons friskhet. Hon hade en säregen charm, detta ungdomligt berusande som så få kvinnor bibehålla, sedan den första ungdomen gått.
All den andliga kraft hon gömde på beredde sig uttryck även i annat än i filosofiska funderingar och tankespekulationer. Hade hon icke tidigt gift sig, skulle hon kanhända blivit målarinna; ty hennes kapacitet på det området var oomtvistlig. Men när jag närmare tänker efter, är jag ändå ej så alldeles säker på att hon skulle valt denna väg. Det var icke tillräckligt för henne att omfatta ett intresse och enbart ägna sig däråt. Hennes själ ville omspänna allt, och hennes kunskapstörst var osläckbar.
Jag kan nästan tänka mig henne som en av de ledande intellektuella damerna i de litterära salongerna på sjuttonhundratalet i Frankrike, gnistrande av kvickhet, fördjupande sig i långa samtal och färdig att ge en kort och dräpande replik, då tillfälle därtill erbjöd sig. Men jag kan likaväl länka mig henne som en liten lustig bohémienne, gapskrattande åt artistpojkarnas upptåg och svältande i en iskall ateljé, när kassan för tillfället torkat ut.
Dock, hennes liv hade format sig på annat sätt. Hon hade växt upp på en stor egendom på landet och gift sig, innan hon fyllt tjuguett år. Varför hon just valt sin man, som var hennes motsats i allt, förstod ingen och kanske icke ens hon själv. Som alla officersfamiljer hade de flyttat från stad till stad. Vart hon kom förvånade man sig över henne eller tadlade man henne, alltefter hennes olika bekantskapers karaktärer.
När jag blev äldre, begrep jag att den gåtfullhet jag redan som barn instinktivt känt endast var en annan yttring av släktarvet. Jag fann hos henne samma skräck för ett hotande öde, som en gång drivit min mor in i mörkret; en rädsla för att bliva sinnessjuk, som i sig själv kanske varit nog att jaga en fullt normal människa till galenskap.
Denna rädsla var berättigad, ty så långt man söker tillbaka i släktens historia, finner man dessa hemska spår. Namnet på den och den och den, vilket en gång varit namnet på en personlighet, men som så småningom endast blivit namnet på en levande död, som min mor, eller på en rasande dåre.
Jag betraktade alltid hennes man som icke hörande till vår familj. Den känsla, som binder samman medlemmarna i sådana släkter som våra, är i allmänhet så stark, att var och en som ej bär blodets kännemärken, han eller hon må vara aldrig så intimt lierad med familjen, betraktas ständigt som en olycksalig utbörding, vilken aldrig kan göra sig fullt begriplig på sitt språk.
Utan tvivel var min morbror John en ganska duktig officer, och han var ordentlig till löjlighet. Naturen hade varit nog välvillig att även ordna hans anletsdrag ordentligt och symmetriskt, så att den som kände honom närmare ovillkorligt tänkte, att min gode morbror ej skulle kunnat åstadkomma det bättre själv. Otaliga voro de skisser och teckningar min moster gjorde av detta vackra, lugna ansikte; tyvärr strödde hon dem överallt i rummen, så att de förorsakade honom mera pina än glädje, ty hon för sin del var ingalunda ordentlig. Hon hade svårt att passa på måltiderna, som alltid skulle serveras på klockslaget; och hon som helst stökade undan sin lunch genom att stoppa i sig ett par bananer och dricka massor av hett doftande te, suckade av otålighet. då hon nödgades sitta en timme vid bordet och se sin man äta långsamt och ta precis en halv smörkula till varje smörgås, så att ej något smör skulle bli kvar på smörkniven.
— John är förfärligt hygglig! sade hon och log på sitt betagande sätt, då hon efter en sådan måltid plötsligt tog mig, som varit där till frukosten, i famn. Mitt barn, förfärligt hygglig! Å visst, nu glömde jag att tacka Gud för maten, men det där var ju så gott som en bordsbön!
Jag nådde inte mycket högt över bordskanten, men jag såg allvarligt upp på morbror John och undrade inom mig om Pa också var »hygglig». Men Pa var inte mycket lik morbror John, och jag drog därav den slutsatsen att »hygglighet» var något tråkigt, som inte alls passade i vår familj.