Tony växer upp/Kapitel 19

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 18
Tony växer upp
av Agnes von Krusenstjerna

Kapitel 19
Kapitel 20  →


[ 83 ]

XIX.

Vintermånaderna i vår stad voro mycket kalla. Det föll så mycket snö. att den skottades upp metervis på trottoarernas sidor och man gick som bakom murar av väl tillplattad snö.

Mannen i fruktträdet flydde för snön, men Eyvor höll ibland till i min dockvrå.

Jag lärde mig tidigt att gå på skidor, och Pa som var road av all sport hade köpt ett par breda norska skidor åt mig. Jag kavade i väg på dem så fort jag förmådde, ibland i ivern lämnande både skidstavarna och den röda stickade luvan kvar efter mig i snön.

Det var en av dessa vintrar, jag var då elva år och gick i första klassen, som jag lärde känna gossen Sten.

Sten gick i Elementarläroverket och var tretton år. Hans kinder voro runda och röda, och hans ögon hade en lysande blå färg. Han tyckte inte så mycket om »jäntorna». Liksom [ 84 ]alla pojkar i den åldern ansåg han det mycket genant att möta någon »jänta» han kände eller ännu värre sin mamma, då han gick tillsammans med sina kamrater.

Emellertid var han snäll mot mig och sade att jag åkte skidor »färsigt». Eftersom uttrycket »färsigt» är ett ganska högt beröm från en gosse, uppeggade detta min ärelystnad i avsevärd grad, och jag hängav mig åt de mest dumdristiga företag, till exempel att åka nedför skogsbackar, så att jag dunkade huvudet i trädstammarna och var nära att bryta av skidorna, eller att försöka göra »lappvändning», det vill säga att plötsligt när man åker med stark fart hejda sig och kasta om skidorna åt motsatta hållet. Jag passade gärna på att utföra dessa bravurnummer när Sten var i närheten; ty jag älskade Sten.

Ordet »älska» förekom visserligen inte ännu i min ordlista, men jag tror att om en elvaåring kan känna kärlek, utan att ha en aning om ordets betydelse, så kände jag det då. Jag tyckte att jag aldrig hade sett så vackra röda kinder som Stens, de lyste emot mig på långt håll och hade precis samma färg som min egen röda luva, Under en hel vinter lyste de [ 85 ]för mig, därefter glömde jag totalt bort både gossen och hans vackra kinder.

Vi voro fyra som höllo ihop: Eddi, som fortfarande narrades friskt, Sten, Ebba och jag. På lördagarna då skolan slutade tidigare gåvo vi oss ut på skidor med smörgåsar i fickorna. Vårt mål var vanligtvis en skidbacke utanför staden. Det var en byggd skidbacke med högt gupp, där idrottsmännen om söndagarna hade tävlingar Bredvid skidbacken fanns en mindre backe, där man också åkte kälke.

En lördag då vi voro på väg ut till backen sade jag till Sten, att jag skulle åka utför guppet.

— Det törs du inte! sade Sten genast.

— Jo-o då! Det törs jag visst.

Min självtillit i det ögonblicket var oerhörd, och i tankarna var jag åter den lilla flickan »som räddade hela regementet». Vi åkte en stund under tystnad.

— En gång när jag var hos en morbror i Jämtland hoppade jag i en backe där, sade Eddi, och jag såg hur hans ögon började glittra som alltid då han talade om sina historier. Backen var så hög så hög, som två hus ställda på varandra, och jag höll mig uppe i luften fem minuter.

[ 86 ]En hårt kramad snöboll träffade i detsamma Eddis nästipp och Sten löpte skrattande i väg på sina skidor. Eddi var stött en stund och sade, att man mycket väl kunde se då Sten åkte skidor att han var kolossalt kobent. Detta klander över min älskade retade i sin tur mig, och vi kommo fram lill backen smågrälande. Åsynen av guppet kom mig att glömma allt annat. Det var högt. Men jag ville inte nu säga, att jag inte vågade åka utför det.

— Du är tokig, du! sade Sten, då jag kastade stavarna.

Orden kunde ju ej precis sägas uttrycka någon uppskattning av mitt personliga värde, men hans röst gjorde det desto mer.

Jag hade inte sagt, att jag skulle åka ända uppifrån backen, och ingen gjorde heller någon invändning, då jag startade från halva backen. Jag tror, att de andra voro för häpna för att göra några invändningar alls, och sanningen att säga kände jag mig själv häpen.

— Nu! sade jag och gled i väg.

Jag gjorde hoppet eller rättare sagt skidorna gjorde hoppet för mig. Och därefter hade jag ingen annan förnimmelse än den av att jag var en snöboll, som med allt starkare fart [ 87 ]rullade nedför backen. Dunk! Jag slog huvudet i något hårt, och det blev med ens natt.

När jag åler öppnade ögonen, stodo Eddi, Ebba och Sten omkring mig, och jag kände en snöklimp på min panna och hur smält snö rann utefter ryggen på mig.

— Snön var bra! hörde jag Eddi säga i en högljudd viskning.

— Tag bort den! sade jag matt.

Sten föll på knä bredvid mig och lyfte bort snöklimpen. Hans kinder voro mycket röda, och i det ögonblicket blossade all min kärlek till honom upp.

— Sten får dockan Greta, när jag är död! sade jag.

Jag visste inte vad den store gossen skulle kunna ha för glädje av Greta, men hon var min älsklingsdocka. Härvid började Ebba stortjuta och lutade sig även över mig. Jag sade att hon skulle få min andra docka, och jag såg att detta tröstade henne något. För tillfället kunde jag inte hitta på något åt Eddi, och det började kännas kallt att ligga i snön.

— Kan du inte stiga upp? sade Sten.

Jag kände mig nästan förargad på honom. Stiga upp sedan jag gjort mitt testamente! Men Sten tog mig i armarna och drog upp mig. Det [ 88 ]befanns att jag inte alls var i döende tillstånd. Jag hade endast svimmat av ett ögonblick och hade ej skadat en lem. Jag såg på Ebba, som redan glatt sig åt den utlovade dockan, och jag kände, som om jag vore skyldig henne en ersättning.

— Nästa gång, sade jag och kastade en blick upp mot backen, får du nog dockan.

Sten förklarade att jag hade »klarat skivan färsigt!» Vid detta storartade beröm repade jag mig fullständigt. Vi satte allesammans våra skidor bredvid varandra och åto våra smörgåsar sittande på skidorna.