Tony växer upp/Kapitel 18

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 17
Tony växer upp
av Agnes von Krusenstjerna

Kapitel 18
Kapitel 19  →


[ 79 ]

XVIII.

En dag hände något som ytterligare uppretade min fantasi. Ebba och jag gingo på en sandgång i Stadsparken. Över våra huvuden sträckte träden sina grenar, och då vinden for genom kronorna, fladdrade löven genomskinliga [ 80 ]av solljuset, som flödade ned över dem, mot varandra i lustig lek. Träden, de tättklippta gräsmattorna, till och med skuggorna, som omringade sandgångarnas runda solfläckar, hade en vacker grön färg. Ljudet av den lilla åns porlande vatten blandade sig med vindens sus i topparna.

Ebba och jag hoppade framåt på sandgången och sjöngo falskt och ljudligt:

Vippa vappa lustigt omkring!
Skräm int' ihjäl min lilla kyckling,
kycklingen, kycklingen den rara!
Vi ska gå upp på ett berg,
där är så roligt att vara!
Där ga-al göken!
Där växer löken!
Där kvittrar liten sva-ala.
Där är så roligt att va-ara!

Plötsligt föll en svart skugga över gången, och en illa klädd karl reste sig från en bänk. Vi kände genast igen honom. Han brukade hålla till i Stadsparken och utgjorde alla småflickors skräck, därför att han alltid, då han mötte oss, stirrade på oss på ett besynnerligt sätt och mumlade för sig själv. Hans kläder [ 81 ]voro trasiga och spredo en obehaglig lukt omkring sig, och hans ansikte var rött och uppsvällt med ett par tindrande stenkolsögon på vardera sidan om en klumpig näsa.

Nu stod han där framför oss, och vi tordes ej gå förbi honom, och inte heller vågade vi vända och springa åt andra hållet. Hemska till mods tittade vi på honom.

— Små pullor! Små pullor! sade han. Jag är inte farlig!

Hans utseende motsade till den grad hans ord, att vi långsamt drogo oss baklänges. Hans fingrar började syssla med benklädernas knappar, och plötsligt hörde jag den hesa darrande rösten mumla de ord, som jag sett skrivna på planken. Med ett skrik kastade jag mig åt sidan, och följd av Ebba sprang jag nedför gången med klappande hjärta. När vi äntligen vågade vända oss om, sågo vi karlen vinka åt oss, stående bakom ett träd.

Vi talade inte mycket med varandra, då vi gingo hem. Och när jag steg in i min mors rum, föll jag på knä i fönstersmygen och grät med kinden lutad mot det hårda träet. Jag lyfte huvudet och mötte rysande de drömmande ögonen.

[ 82 ]— Säg något! Säg något! mumlade jag förtvivlad.

Men mitt rop kallade henne icke tillbaka till barnet som behövde henne.

— Är det något du är ledsen över, Tony? sade moster Amelie till mig samma eftermiddag, då jag var hos henne.

Min bekännelse kom i en störtflod av ord som förvånade mig själv. Jag berättade om teckningarna, de fula orden, den hemska karlen i Stadsparken, allt på en gång. Hon hörde allvarligt på mig.

— Stackars liten! sade hon och smekte mig över håret Du får inte mera tänka på det där.

— Men jag kan inte låta bli! sade jag med en snyftning.

Innan jag gick hem på kvällen, hade hon lugnat mig någorlunda, och jag fick lova att komma upp till henne varje gång när Ebba berättat något för mig och när jag talat om sådana saker med Ebba.

Detta löfte blev mig en större plåga än de fula fantasierna varit. Min samvetsgrannhet var nästan sjuklig, och för minsta orsak kom jag till moster Amelie och talade om vad jag hört eller vad jag själv sagt eller tänkt. Slutligen då hon märkte, hur jag pinade mig själv, [ 83 ]undanbad hon sig skrattande alla vidare bekännelser.

Så småningom försvunno mina fantasier, och mina tankar gingo nya och bättre vägar.