Tonys läroår/Kapitel 10

←  Kapitel 9

Tonys läroår av Agnes von Krusenstjerna Kapitel 10

Kapitel 11  →

X.

Om icke Magnus Ruthven funnits, hade jag kanske genom Marias inflytande sjunkit tillbaka i den tro, som alltid varit min. Men jag är icke så alldeles viss därpå. Det var, som om, jag inte längre kunde finna någon riktig glädje i bönen, ehuru jag ej förstod, att det berodde på att jag, utan att veta det, var trött på den inlärda Guden. Den gången jag såg min mor död kom tvivlet om den utlovade uppståndelsen, och tvivlet låg och grodde inom mig, färdigt att brista fram vilken stund som helst. Medan vi själva känna oss, som om vi ginge i sömnen och vanemässigt upprepa gamla ord och meningar, arbeta krafterna i vårt inre tyst, ivrigt, för att en dag resa sig och överraska oss, så att vi måste erkänna att vår utveckling, i stället för att ha stått still på samma punkt, i själva verket tagit ett stort steg framåt.

Under det att Teofils övade mig i bön och jag, med Maria för ögonen, ibland kände mig förvissad om att deras religion var den enda rätta, föreslog mig Magnus Ruthven en dag på sitt tvära sätt, att jag åtminstone för någon tid skulle sluta bedja för att se, om jag ej redde mig gott ändå.

Han hade händelsevis mött mig ute och föreslagit att vi skulle promenera en stund tillsammans. Vi gingo nedåt Strandvägen. Hela gatan låg i sol, för första gången på länge. Vaktparaden gick förbi, och musiken fick mig att spritta i hela kroppen. Det var just en sådan dag, då man känner sig modig, då skuggorna kila in i vrårna som skrämda råttor och man bara möter leende ansikten och skrattande barnungar och de stora mörka husen lysas upp som av sprakande gnistor från solen, som speglar sig i alla fönsterrutorna. En sådan dag, som skulle kunna göra de flesta av oss till hedningar, om den ej förde natten med sig, liksom fotografen har sitt svarta skynke, utan vilket dock inte ljuset kan framträda nog skarpt.

— Jag tycker inte om, sade Magnus efter att en stund gått tyst, att du skall stängas in så där med grindar framför alla jordens stigar och bara vägen till en skäligen fadd himmel fri. Tänk om du skulle ta miste, min flicka, och efter att ha inriktat dig hela ditt liv på himlen, när döden kommer förstå, att det i alla fall bara är jorden, som väntar.

— Det finns inga grindar för mig, svarade jag muntert.

— Nej inte ännu, kanske! Men tänk på när du vistats tillräckligt länge i den där atmosfären — hur blir det då? Jag tror nog också. Jag tror på något, något stort och namnlöst och på en utveckling till det bättre, men endast för att människorna skola skapa sig ett broderligare och innerligare samliv, medan de leva här på jorden. En dag slocknar eldkulan, jorden som vi trampa på, och faller som en svart stjärna genom rymden, och då är det också slut med människosläktet: en overklighet, en Tusen-och-en-Natt-saga bara, som fått oss att skratta och gråta — och mig att tala på det här idiotiskt högstämda sättet till en ung, stilig flicka som du; och han log försonande mot mig under sin bredskyggiga hatt.

— Du menar då verkligen, att jag bara som ett experiment skulle för några dagar sluta att bedja. Jag är övertygad om att, ifall jag gjorde det, skulle jag bara så mycket ivrigare återvända till bönen. Den ger trygghetskänsla.

— Försök! sade han endast.

Tusen krusiga små vågor kommo vikens vatten att blänka. Vi gingo över till kajen. Vedskutornas alla segel voro hissade till tork i solskenet. En skeppare stod på sitt däck och sög på sin pipa. Några karlar, som buro säckar i land, hojtade litet och sjöngo, var och en på sin glada melodi. Unga mammor sköto sina barn i barnvagnar utmed Strandvägsallén: ett helt tåg av ett nytt och rosigt släkte drog fram där, under en blå rymd och en skrattande sol. Vi måste gå åt sidan för en ridande, som kom i galopp.

— Det var ju Melker Hastfehr, sade Magnus och såg sig om.

Jag såg också efter ryttaren och tänkte, att det var så där man skulle färdas fram den här blå dagen: i galopp så att den rena luften ven emot ens ansikte.

Vi fortsatte långsamt ut till Djurgården. Här var det mera vinterlikt. Snön, som knappast märkts i staden, där den förvandlats till sörja under bilringar och spårvagnar, låg här tung över vad som under sommaren varit gräsmattor och blomsterrabatter. Magnus stannade och såg ned i en driva.

— När jag var barn, sade han, och en dag, just en sådan här dag, gick på Djurgården vid min mors hand, kom det plötsligt för mig, att under snön spirade kanske gräset grönt och att där växte krokus och snödroppar, fullt, fullt. Jag såg dem, bara jag knep ihop ögonen. Jag mindes krokusens gredelina blommor, som voro som siden, och de vita vita snödropparna, och jag vred och vände min hand, som låg i mors, för att komma lös och få begagna den. Den där tanken på alla blommorna riktigt plågade mig, därför att jag inte heller var riktigt säker på att de funnos där under snön. Men jag ville undersöka det. Och så fort jag fått handen fri, rusade jag fram till sidan av vägen, där snön låg, och föll på knä mitt i smörjan och började gräva. Mor ryckte upp mig förstås. Teosof som hon är, ville hon naturligtvis inte, att jag experimentellt skulle förvissa mig om pånyttfödelsens hemligheter. Och jag fick dask på fingrarna för att jag smutsade ner mig. Men jag hade ändå hunnit uppfånga en skymt av svart mylla, där inga blommor växte; och det gjorde mera ont än den snabba svedan.

— Jag skulle bestämt tyckt om dig, då du var en liten en, sade jag och såg från sidan på hans långa gestalt i den litet hängiga överrocken.

— Men jag skulle inte tyckt om dig då, sade han kort. Jag hatade alla människor, tror jag. De behandlade mig, som man behandlar ett barn, och ändå är jag säker på att jag var mycket klokare än de stora. Jag hade riktiga tankar och riktiga känslor den tiden; det är sedan, när man blir vuxen, som både tankar och känslor bli avtrubbade och mista sin ursprunglighet genom att ständigt nödgas gnida sig mot enfaldiga kamrater, råa och viktiga lärare och ömma, o så ömma föräldrar. Har du märkt att när en mor skall tala med sitt barn, talar hon aldrig rent? Hon vränger till orden och trutar med munnen och gör alla möjliga konster för att barnet riktigt skall förstå henne, och hon säger de mest stupida och tillgjorda saker, som ett barn aldrig skulle hitta på eller tänka ut. På det viset får barnet från början en mycket egendomlig föreställning om sin mor. Barnet är en konstnär, som medvetet eller omedvetet söker den rätta formen, det rätta uttryckssättet. Har du inte märkt, hur barn säga om och om ett ord, själva höra att det låter galet, men oförtrutet gå på, till dess de lyckas säga det rätt? Och så kommer mamman och jollrar: »Ba ta ninnen kan tå» eller något lika idiotiskt och förstör alltihop.

Några måsar sutto på isen. De vredo och vände på huvudena, lyfte vingarna, under vilka det lyste som vit morgonsnö, och slungade sig så upp i luften och singlade bort över viken.

— Bo har kommit till staden igen, sade Magnus plötsligt.

— Nej, vad säger du? utbrast jag glad. Det skall bli roligt att få se honom igen.

Jag hade inte träffat Bo Ruthven på många månader. Sista gången gingo vi hemma i landshövdingens trädgård, och han hade talat på sitt en smula gymnasistpoetiska sätt om »smärtan i ett avsked», som han kallade det. Sedan hade han farit utomlands.

— Nu skall Bo börja på Högskolan igen, återtog Magnus. Han kommer väl att gå ämbetsmannavägen som sin far. Jag ser honom redan som landshövding. Sådana som han göra goda giften, bocka sig på ett särskilt sätt för sina förmän, dock inte alltför djupt utan sympatiskt förstående, vördnadsfullt kamratligt, och flyttas så lugnt och stadigt uppåt, utan att behöva göra sig för mycket omak eller riskera att bryta benen av sig i kanslitrapporna. Och ändå har Bo något hos sig, jag vet inte vad, något fladdrande, något obestämt, som han allt får lära sig flytta ut i marginalen, när han linjerar upp sin framtid.

— Han skrev vers förr, sade jag, och måste le vid tanken på dessa dikter, som han en tid ständigt fick att ringa i mina öron.

— Och han var förälskad i Tony, sade Magnus.

— I Tony och i många många andra! Jag tror, att han glömde mig mycket snart. Och jag vet inte, om man kan kalla Bos tycken: förälskelser. Jag kan inte förklara det tydligt, men jag hade en känsla av att han behövde någon att skriva vers om helt enkelt. Den enda jag tror, att han verkligen brydde sig om var en väninna till mig. Hon hette Maud Borck, en mycket egendomlig flicka.

— Jag förstår, sade Magnus. Och jag tror också, att jag förstår Bo bättre, än han själv gör. Han kommer från Tyskland nu. Han var uppe hos mig häromdagen. För tillfället tycker han att Stockholm är en småstad och talar om sina upplevelser på Berlins nattkaféer. I Berlin började han fundera på att bli karikatyrtecknare. Någon hade inbillat honom att han träffade likheter så bra, och karikatyr är ju konsten att göra folk mera lika sig själva än de vilja vara. Det är sådant där jag kallar »det fladdrande» hos Bo. Han kan leva på en sådan framtidsdröm en vecka, och så river han plötsligt sönder allt vad han gjort under drömmens inflytande, bara därför att han tycker blyertspennan är trubbig eller han av rent slarv råkar slå ut tuschflaskan. Så i papperskorgen med alltihop! Där kommer han för resten.

Jag såg förvånad upp. En ung herre kom emot oss. Den ljusgrå ulstern var av utländskt snitt, det kunde man genast se, och han hade också ljusgrå damasker. Det var verkligen Bo. Han log och nickade redan på långt håll.

— Goddag, Tony! Goddag, Magnus!

Jag tyckte att han blivit längre, sedan jag såg honom sist. Men hans ansikte var lika barnsligt, med en hy som en flickas och klara blå ögon.

— Det var utmärkt att vi stämde möte här, ropade han. En sådan härlig dag!

— Ha vi stämt möte? frågade jag litet förvirrad. Inte jag!

— Men Magnus, log Bo, och blev så plötsligt eldröd, som om han sagt en dumhet.

Vi vände och gingo in mot staden igen. Magnus blev allt fåordigare, men Bo pratade på sitt lustiga sätt, kastande frågor ut i luften, utan att bry sig om svaren, och återvände ständigt till sig själv, liksom svalan till sitt hål under takåsen. Ut och in, ut och in flög han. En stor världsstad med sitt underbara utbredda nät av alla slags människor, alla slags öden och existenser, krympte för honom ihop till ett par strån, liknande dem en svala kan ta i näbben: ett eller flera intryck, som för honom, småstadspojken, betydde upplevelser. Jag såg ned på hans ljusgrå damasker och upp i hans glada ansikte, och jag kände mig helt munter till mods. Den sentimentale gymnasisten, som suckat av weltsehmerz och som för att känna dödens närhet ständigt haft en benrangelshand på en hylla över sin säng, hade förvandlats till en ung kvasidandy, som när han icke glömde sig bedårande tillgjort pratade på en smula bruten svenska, uttalande u som o på det tyska sättet. Nej, han var för söt!

Vi skildes åt vid Kungsträdgården, och jag såg de båda unga herrarna gå bortåt gatan tillsammans. Bo vände sig plötsligt om och vinkade, men Magnus gick bara på, framåtlutad, med överrocken slängande om de långa benen.