Tonys läroår/Kapitel 09

←  Kapitel 8

Tonys läroår av Agnes von Krusenstjerna Kapitel 9

Kapitel 10  →

IX.

Jag vet icke, om Maria Teofil fick ett särskilt personligt intresse för mig, eller om hon endast ville lära känna mig för att kunna få mig över på deras sida. Emellertid träffade jag henne snart ofta. Ett är säkert: att jag själv alltmer började hålla av henne.

Lärde man känna Maria Teofil, lärde man även snart känna den Gud, som tog en så stor plats i hennes tillvaro. I viss mån var han lik min barndoms Gud: en kärleksfull fader, som ibland blev sträng och fordrande. Men han föreföll icke att vara så långt borta bland de hotande molnen, som min Gud ofta varit, icke heller var han svår att infoga i den där Heliga Treenigheten, som jag ju aldrig hade lyckats förstå. Maria Teofil, hon förstod. Utan en skymt av tvivel lät hon Gud, Jesus och Den Heliga Ande inta de platser de i evangelierna fått sig tilldelade. Jag mindes min barndoms extaser, då jag tyckt mig blicka rätt in i himlen, men jag fann ingenting av denna överspändhet i Marias tro. Man faller icke ryckvis i hänförelse över skönheten i den trakt, där man ständigt vandrat — så länge att man blivit förtrogen med varje sten, varje vackert träd, varje bukt av vägen.

Himlen sänkte sig ned i hennes liv. Hon företog sig ingenting utan att fråga dess osynliga väsen till råds. Hon var lik en älskande kvinna, vilken finner det helt naturligt att i allt rätta sig efter den älskade — som glatt ger sig hän åt honom och i belöning för sin hängivenhet känner sitt hjärta fyllas med ett strålande sken, som gör alla dagar lika ljusa och gjuter sin förskönande glans över de mest vardagliga ting. Kanske hade hon också sina mörka stunder, men jag märkte dem icke. Jag märkte icke heller fullt så mycket hos Maria som hos hennes anhöriga, att den värld de valt att leva i var en ytterligt begränsad värld. Och dock hade man ända från hennes barndom byggt stängsel och murar omkring henne. Det fanns icke något, som var direkt förbjudet, men det fanns saker, som man icke borde göra. Det fanns böcker, som icke borde läsas, människor man icke borde umgås med, nöjen man borde undvika… På Marias bord samlades så småningom en liten hög böcker, som hon ivrigt kastade sig över: religiösa skrifter med utstuderade och besynnerliga namn, såsom »Sol under molnen», »Jerikos murar», »Jerusalems gyllene portar»… en och annan historisk berättelse om martyrernas liv, »goda» böcker av »Runa», av vissa engelska och amerikanska författarinnor. Hon lånade mig en del av denna lektyr, men hos mig efterlämnade den endast en fadd smak. Jag brydde mig inte om hennes böcker eller hennes principer, det var henne själv jag brydde mig om. För mig hade redan grundvalarna börjat vackla, och jag sög ängsligt in denna trosvisshet i tanke att den kanske skulle kunna återge mig min gamla värld. Jag gick icke med på deras möten och basarer. Jag var skygg för att träffa så mycket människor. Jag tyckte att jag, sedan jag kommit till Stockholm, ständigt träffat nya människor. Så många ansikten! Så många röster! Ibland förskräckte mig Marias tro. Lika förvissad som hon var om att det fanns en himmel och en evig salighet, som väntade de troende, lika förvissad var hon även om att det fanns ett helvete för dem, som ej älskade Gud, eller ej levde efter hans ord. Och hon drog i alla fall en ganska trång ring omkring dem, som hon ansåg tillhöra den trogna skaran. Jag kunde icke förstå, att den kärleksfulla lära hon med en sådan iver omfattade, skulle räkna så många dömda till en evig eld och rysliga kval. Det låg något av orientaliskt barbari däri, men även något av kunglig despotism, som på ett egendomligt sätt gick ihop med hennes drottninglika utseende. Det heliga hatet och den uppoffrande kärleken skapade motsatserna i hennes karaktär, fastän hatet och kärleken förunderligt gledo samman.

Det är så här långt efteråt jag tycker mig se Maria Teofil bäst. Inte sant? Det är så med de flesta människor av intresse? Står man tätt inpå dem, förvirra de snarast, även om man är starkt dragen till dem och spårar ett och annat i deras karaktär, som man känner igen; men när en tid gått och man inte träffat dem, förstår man dem bättre. Det är då man skulle träffas igen och skaka hand! Sådana människor äro som vissa tavlor: går man för nära, flyta färger och linjer samman och man vet ej ens vad tavlan skall föreställa; men från en plats litet längre bort bli kolorit och teckning klara inför ens ögon och man urskiljer, utan svårighet och fylld av skönhetsglädje, rena konturer och vackra färgmotsättningar.

En dag fick jag en inblick i Marias väsen, som jag tror mer än allt annat tog mig.

Jag var uppe i hennes rum för att lämna igen en bok och se på hennes blommor. Hon hade en hel trädgård i det breda fönstret: hyacinter, tulpaner, stora begonier översållade av små skära blommor, och krukväxter, som inte blommade nu på vintern, men makligt bredde ut feta och frodiga blad åt alla kanter. Jag stod vid fönstret och beundrade all prakten. Det var mulet ute, men blommorna lyste i rummet, vilket en gammaldags mahognymöbel eljes skulle gjort mörkt. Jag vände mig om för att säga Maria något, men hejdade mig häpen.

Maria stod mitt i rummet och blickade rätt in i spegeln över toalettbordet, och hennes ansikte hade ett uttryck av rörd stolthet och glädje, nästan triumf, som jag aldrig sett där förut. Hon log. Därefter, då hon måtte känt att jag såg på henne, vände hon ansiktet mot mig. Eldsmärket brann på kinden — detta ohyggliga märke, som första gången kommit mig att ofrivilligt rygga tillbaka.

— Har du sett, sade hon med en underlig, låg röst, att det är som fem utspärrade fingrar? Och hon gjorde med handen en lätt rörelse upp mot sin kind.

Jag nickade tyst.

— En gång när min mor bar mig under sitt hjärta, fortsatte hon med samma låga röst, medan hennes ögon lyste, blev det en eldsvåda i det hus, där mina föräldrar bodde. Mitt i natten väcktes min mor upp av en halvt ihjälskrämd jungfru och fick skynda ut för att rädda sitt liv. Utkommen vände hon sig om och såg en jättestor, röd eldsflamma slå upp över boningshuset. Hon fördes bort avsvimmad. Den natten fick jag mitt märke. Man säger, fastän jag vet inte, om läkarna gå med på detta, att om en kvinna, som väntar sitt barn, blir vittne till en eldsvåda och i stundens förskräckelse trycker sin hand mot någon del av sin kropp, skall barnet få ett rött märke just där modern i den sekunden lagt sin hand. Min mor säger att hon hört detta, och därför medvetet avhöll sig ifrån att beröra sin kropp med händerna. Förstår du? Hon höll upp ett ögonblick, som om orden hon tänkte säga voro alltför underbara för att hon skulle kunna få dem över sina läppar. Det var Gud, som räddade min mor och mig den där natten. Och till ett tecken på att jag skulle vara hans, hans egen, tryckte han sin hand mot min kind. Är det inte härligt? Jag förstår det inte med mitt förstånd, men jag vet det med mitt hjärta. Andra människor få gå omkring i världen och endast känna inom sig att de höra till Gud, men mig har Gud givit ett yttre tecken på sin nåd. Min mor tror det. Hon berättade mig det som en skön saga, då jag var liten, men då jag blev äldre, kom den ljuvliga sanningen över mig som en uppenbarelse.

Jag kände, hur gråten trängde sig upp inom mig och var nära att bli mig övermäktig. Helt säkert beskyddade den undergörande Guden denna unga flicka på ett särskilt sätt, då han givit henne en visshet, som förvandlat detta, som kunde blivit hennes livs plåga, till hennes livs stolthet och glädje. Märkt av Guds hand!