Tonys läroår/Kapitel 16
| ← Kapitel 15 |
|
Kapitel 17 → |
XVI.
Brytningen med hertig Teofils skedde slutligen, men mycket annorlunda, än vad jag tänkt mig det.
Jag hade föreställt mig, hur jag på en av bibelstunderna plötsligt skulle komma fram med den bekännelse, som så länge kvalt mig. Jag ville icke bedra dem. De voro icke vana vid att jag yttrade mig under bibelläsningen. Jag såg för mig, hur förvånade de därför skulle bli, när jag plötsligt började tala. Sex unga flickor skulle med stora förvånade ögon betrakta mig. De skulle rodna av helig och kanske ärlig vrede över mina ogudaktiga ord. Varje gång jag tänkte på detta krympte jag samman, och en kvävande känsla snörde ihop strupen. Men min bekännelse kom fram vid ett helt annat tillfälle.
Thérèses väninna, Jetten Lofelt, brukade rida om förmiddagarna på Djurgården. Hennes läkare hade ordinerat henne det, för att hon skulle få rakare hållning. Hon var så lång och smal och gick alltid litet framåtlutad. Till häst tog hon sig ut som en annan människa. Ryggen rätade sig, det lilla runda ansiktet stramades åt. Hon hade ridit mycket under skoltiden, och när hon nu tog fatt på sporten igen, visade det sig, att hon ej hade glömt den.
Systrarna Teofil gingo ibland ut till Djurgården för att se Jetten komma hem från sin promenad. En förmiddag bådo de mig följa med. Vi promenerade nedåt Djurgårdsbron. Där stannade vi och sågo utåt Djurgårdsbrunnsviken. De sista dagarna hade det töat litet, men snön låg kvar på isen. En disig luft suddade ut motsatta strandens konturer. Nedanför oss sysslade några arbetare med att lossa snö från ett par kärror.
— Nej, titta! Thérèse kramade plötsligt min arm. Jetten har ridit ut på isen. Det brukar hon aldrig göra.
Vi sågo dit. En häst med en ryttarinna närmade sig oss i sträckt trav. Vi tyckte att ända dit vi stodo hördes ett dovt dån från en osäker is. Arbetarna höllo upp med sitt göra och kisade med ögonen utöver isen. Några småpojkar började kasta snöboll, okynnigt siktande på hästen, som var för långt borta för att de skulle kunna nå den.
— Hon måtte väl vända i tid, hörde jag Thérèses ängsliga röst.
Nu gjorde hon en tvärvändning och styrde in mot land. I detsamma försvann hästen med ett gällt gnäggande. Snön hade brett ut sig över en vak, som ingen av oss sett. En krängande och arbetande gestalt syntes över vattnet.
Thérèse skrek och började springa ned mot stranden. Maria och jag släpade oss efter med bly i alla lemmar. Sedan gick allt så fort… Karlarna på stranden hade genast skyndat ut mot vaken. De räckte varandra spadarna och bildade snabbt och rådigt en kedja. Hur Jetten kom upp, vet jag inte. Det hela var ett enda virrvarr, men hon måtte fått lös fötterna ur stigbyglarna och lyckats ta sig upp på iskanten. Någon hade sprungit efter ett rep. Stranden fylldes av folk. Somliga skreko. En av arbetarna stödde Jetten, som haltande och snyftande kom emot oss.
Hästens huvud låg nu på isen, men hovarna tycktes slutat att piska vattnet. Han halades upp med ett par tjocka rep och blev liggande på snön. Någon sade, att det var bäst att skjuta honom. Jetten grät, darrande och våt mot Thérèses axel. Hon ville stanna för hästens skull, men Thérèse förde henne in i en bil och for själv med. Hästen släpades i land. Maria och jag kunde ingenting göra. Människor stirrade på oss. Jag tror att man kände igen Maria, och de böjde åt sidan, när vi gingo upp mot Narvavägen.
Jag såg på min följeslagerska. Hennes ansikte hade samma uttryck som den gången då hon berättat om sitt eldsmärke för mig. Våra ögon möttes. Vi stannade båda. Ännu skälvde vi lätt efter förskräckelsen.
— Gud räddade henne, sade Maria med bävande röst.
Då kom det plötsligt över mig ett slags raseri, som fick allt att gunga framför mina ögon: Maria, träden, från vilka snön rann, Oscars krokankyrktorn, husen mittemot oss. Jag kände spänningen, som just varit på väg att vika, åter dra till kring mitt hjärta.
— Jag tror det inte! Jag tror det inte!
Orden flämtade fram, och då jag mötte Marias häpna blick, som träffade mig ur allt det gungande och rullande runtomkring oss, fattade jag tag i hennes arm och nästan släpade henne med mig. Jag vet icke vad jag sade, men jag måtte i en ström av ord, icke så alldeles klara, berättat för henne, hur min tro glidit bort. Vid slutet av allén vände vi och gingo nedåt och så uppåt igen, alltjämt drog jag den tysta flickan med mig. Jag tyckte att hon blev allt tyngre. Det var, som om allt det jag under den förflutna tiden tänkt på och grubblat över blivit till denna tyngd mot min arm, som jag nu andfådd sökte forsla fram.
Slutligen tystnade jag. Uppe vid Karlaplans plantering stannade vi åter. Spänningen hade släppt mitt hjärta. Marias allvarliga ögon granskade mig.
— Du kanske aldrig hade sagt något, om icke den här händelsen liksom drivit på dig?
Det låg redan misstro i hennes röst, och tårarna kommo mig i ögonen.
— Jo, det hade jag säkert, svarade jag.
— Å, Tony, Tony! brast Maria ut. Vart går du? Vart går du? Tänk på att du en gång skall stå till räkenskap för detta! Även om du inte vill se Gud, så ser Gud dig. Du tror du kan gå din egen väg, men Gud kommer alltid att vara bakom dig eller framför dig. Och hans tålamod kan också brista. Akta dig för Guds vrede, Tony!
Jag svarade henne inte. Bakom henne ljusnade himlen, och jag kunde se, hur dimmorna lyfte över Ladugårdsgärde. Därborta gick min vita väg.
— Dina ögon äro redan frånvarande. Du hör mig inte, sade Maria sorgset.
— Kan du förlåta mig? frågade jag.
— Det är inte mig du skall be om förlåtelse, Tony. Det är en annan. Följ med mig hem nu. Låt mig bedja för dig.
Men jag skakade på huvudet.
— Det hjälper inte, sade jag. Nu förstår du, att jag inte kan vara med er längre. Jag menar det inte som otacksamhet. Jag håller så av er allesammans.
Men Maria ville icke släppa mig. Kunde jag inte bara följa med henne? Hon var säker på att hon skulle kunna övertyga mig om att jag hade orätt. Hon skulle bedja. Länge gingo vi fram och tillbaka i planteringen. Så stannade vi åter. Ett ögonblick stodo vi tysta.
— Skola vi skiljas då?
Maria tog min hand. Så förde hon plötsligt med en rörande åtbörd min hand upp mot sin kind — den kind, där trycket av fem lågande eldsfingrar tycktes bränna.
— Jag trodde, sade hon och hennes röst darrade, att detta skulle du inte kunna glömma.
Och så gick hon ifrån mig. Jag stod kvar och såg efter henne. Men när hon var borta, vände jag åter blicken mot min väg, och en drömlik känsla smög sig över mig. Den kom min saknad att domna och gjorde mig lugn.