Tonys läroår/Kapitel 22
| ← Kapitel 21 |
|
Kapitel 23 → |
XXII.
Som en trasslig härva av aningar, känslor, olycksbådande förnimmelser slungades jag emot Herbert Holst, och det blev hans sak att söka reda upp denna härva. Redan innan jag sett honom, hade min inbillning sysslat med honom. Nu trädde han fram som ur mina egna bävande drömmar och skingrade med sitt leende det lätta hemlighetsfulla töcken, som förut dolt honom för mig.
Bo och han kommo upp och hälsade på mig en dag, som de sagt.
Medan Bo ännu var sysselsatt med att rätta sin halsduk framför tamburspegeln, steg Herbert in i salongen. När han böjde sig litet fram för att skjuta tillbaka draperiet framför dörren, såg jag, hur smidig han var. En av dessa lätta smärta kroppar, som inte se ut att väga något, men som i själva verket äro ett enda hårt nät av senor och spända muskler. Han log emot mig, nästan litet förläget, när han hälsade på mig. Detta unga gossansikte med starkt utskjutande valv över de mörka ögonen och en bestämd mun med känsligt ryckande munvinklar hade för mig något så tilldragande, att jag hastigt vände bort blicken, rädd att den skulle förråda min glädje. Han satte sig inte genast, utan började titta sig omkring i rummet, intresserat, ivrigt. En tavla på väggen tycktes fängsla honom, och med ett »förlåt» slog han an ett par toner på flygeln, allt under det att hans blickar irrade omkring.
Nu kom Bo, glad och strålande, förtjust över att få visa sin vän. Snart satte vi oss alla i länstolarna kring kakelugnen, där Lova nyss tänt en brasa.
— Är inte Tony bra? sade Bo och gnuggade händerna.
Nu såg Herbert på mig. Jag böjde mig fram mot brasan. Värmen från elden kom mitt ansikte att hetta.
— Bo är så barnslig, sade jag.
Ett ögonblick mötte jag blicken ur de klara ögonen; men så lyssnade jag till Bo igen.
— Tant Mirjam är rasande, sade Bo, hon har hört att du inte tänker vara med i dansklubben längre.
— Men Bo! sade jag vädjande, då jag tyckte det var onödigt, att han talade om våra familjeförhållanden inför en främmande.
— Å, Herbert, sade Bo, han känner hela släkten, utan att egentligen ha sett någon. Jag har inga hemligheter för honom.
Herbert steg upp igen, som om han inte haft ro att sitta stilla länge. Nu gick han fram till fönstret.
— Fröken har gjort alldeles riktigt, tycker jag, sade han utan att vända sig om. Jag var också inbjuden till den där dansklubben, men hade sannerligen inte lust.
— Tant Mirjam, fortsatte Bo ivrigt, Tony, du måste gå upp till henne. Hon tycker att du är så otacksam. Och för resten vill hon dig väl — på sitt sätt.
— Jag undrar det? sade jag misstroget.
— Spela för oss, Herbert, ropade Bo.
— Ja, gör det, instämde jag.
Jag vände mig om. Herbert hade redan satt sig vid flygeln, där jag var van att se Pas yviga peruk sticka upp. Nu såg jag i stället en svart hårlugg, ett nedböjt smalt huvud. Veden i brasan knastrade och susade. Ett rött sken spred sig över mattan, kämpande med den grå dagern från fönstren. Musiken sjöng ut i rummet. Vad spelade han? Bachs Pingstkantat. Med ens stod våren därutanför. Den grå luften fick vårens blå färgton. Snuddade inte en spetsig svalvinge mot rutan? Och ur mattans brokiga mönster växte upp en rabatt av gula svajande påskliljor. Så fängslades jag av dessa smala fingrar, som slogo mot tangenterna. Min puls fick samma takt. Våryrt trängde blodet mot min hud. Med ett lätt slag skulle jag velat splittra ådern för att få se rött blod tränga i en stråle rätt upp i luften.
Musiken tystnade. Nästan generad för att jag låtit mig ryckas med så, riktade jag åter blicken mot elden. Den knastrade, som tuggade den nu den stackars tidiga svalan till glöd i sin hetta.
Någon sköt åter draperiet från dörren. Det var Pa, som kommit hem tidigare än vanligt.
— En sådan musik, ropade han glatt. Vad har Bo tagit med sig för en trollkarl?
Från flygeln dök Herbert upp, och Pa skakade hjärtligt hand med honom.
— Utmärkt! Utmärkt! sade Pa oupphörligt, på sitt bästa humör.
Tillsammans bläddrade de i noterna, medan Bo ivrigt iakttog dem. Bredvid Pas robusta gestalt såg Herbert gosslikt spenslig ut, så ung, att jag, blickande från honom till Bo, inom mig undrade, om han inte måste vara yngre än denne. Sedan fick jag höra, att han blott var några och tjugu år, vilket först föreföll mig otroligt.
Innan Herbert gick, hade Pa redan kommit överens med honom att de ibland skulle spela à-quatre-mains tillsammans.
»Han kommer således igen!» tänkte jag glad, och älskade i det ögonblicket Pas strålande förmåga att genast bli vän med människor.
Musiken dröjde kvar länge i rummet, sedan Herbert gått. Och jag tyckte mig även känna en svag doft som av vår och påskliljor.