Tonys läroår/Kapitel 32
| ← Kapitel 31 |
|
Kapitel 33 → |
XXXII.
Barbara hade en privatsköterska, en vänlig blåögd flicka, syster Hildur. Ett par gånger, då jag var uppe hos Beth, träffade jag henne. Jag visste nu, att Barbara var på hospital.
— Kom ut och hälsa på oss, sade sköterskan en dag till mig. Barbara är lugn ibland, då känner hon igen er.
Jag sade till Pa, att jag ville hälsa på Barbara. Han tyckte icke om att jag skulle fara dit.
— Jag är rädd för att du blir skrämd, sade han.
Men nu ville jag. Jag köpte ett fång av blommor, jag mindes att Barbara älskade blommor, och så for jag ut till hospitalet. Egentligen hade jag då ingen föreställning om ett hospital. Har någon utomstående det? Numera har jag det. Jag vet, att det ej i mycket skiljer sig från ett vanligt sjukhus: varken ett fängelse eller en tvångsanstalt är det. Men denna första gång…
Jag kom utanför den del av staden, som jag hittills kände, stod så till sist framför ett högt staket och gick in i en vidsträckt park.
»Så vackert, tänkte jag, »här kan ju Barbara promenera.»
Då mötte jag en skock patienter. I spetsen för dem gick en stadig gumma med en toppmössa på huvudet och en grov käpp i handen. De andra kommo efter, förmodligen klädda i hospitalets kläder, med små runda grå mössor och korta kavajer. Jag stannade och lät dem passera. Några vände ansiktena mot mig: bleka ansikten, där ögonen ruvade djupt inne. Ett par skrattade, högt, dumt. Två sköterskor i sina svarta kappor gingo mittibland dem.
Jag tyckte icke längre, att parken var så vacker. Betryckt vandrade jag vidare.
En gammal herre i päls kom gående, stödd på sin sköterska. Han hade ett stort, skäggigt ansikte, med röda uppsvällda kinder. Han jollrade som ett litet barn, fnissade, stötte fumligt med käppen mot snön.
Jag skyndade förvirrad upp mot huvudbyggnaden. Redan i porten mötte mig den blåögda sköterskan.
— Jag såg fröken komma, sade hon, jag skall visa er vägen.
Vi gingo uppför en trappa och genom en korridor. Något skramlade, då syster Hildur rörde sig. Jag såg nu, vad det var. På ett långt band hade hon en stor nyckelknippa fästad. En dörr! Hon låste upp den, låste åter igen den efter sig. Nyckelknippan skramlade, låset knäppte. Jag var inlåst. I en plötslig obehärskad ångest skulle jag velat kasta mig mot dörren och spränga den. Genom korridorens stora fönster såg jag den blå himlen därutanför, solskenet, ett vitt moln, som seglade förbi långt borta. Så fjärran allt det där kom, bara genom att en nyckel med ett fast grepp vridits om bakom en!
Vi gingo vidare. Min känsla av skräck försvann. Här var ju fridfullt. Blommor överallt! Jag tittade in i ett par stora salar, där rörde sig stillsamt flera kvinnor. Somliga sydde, andra läste, ett par gingo av och an på golvet och vredo händerna.
— Det här är lugna avdelningen, sade syster Hildur och låste upp och reglade igen.
Här var en vävsal. Jag såg huvuden nedlutade över vävstolarna. Någon sjöng sakta. I ett annat rum surrade en symaskin. Överallt mötte vi blåklädda, leende sköterskor.
»Det här är ju inte farligt», tänkte jag.
En ny korridor! Den var inte så ljus. Inifrån ett rum hördes en gnällande röst. Vid en stol stod en mycket mager välklädd dam. I detsamma som vi gingo förbi henne började hon att av alla krafter med sin knutna hand slå på stolen, medan hennes röst steg till ett skrik. Okvädinsord, svordomar tumlade ur hennes mun; och hela tiden slog hon på stolen, som om hon velat hugga den i bitar. Så tystnade hon lika tvärt, som hon börjat skrika, och satte sig lugnt och leende ned.
En liten spenslig dam med håret i oordning kring ansiktet kom rusande emot oss, hejdade sig, neg djupt, rätade upp sig igen med förnäm blick.
— Drottning! Drottning! mumlade hon med blid röst.
Syster Hildur nickade åt henne. En dörr slogs upp på vid gavel. En väldig gestalt fyllde dörröppningen. Ur ett brett ansikte tittade ett par stickande ögon — ondskefullt, hatfullt granskade de där ögonen mig. Syster Hildur låste upp och stängde igen, raskt, vanemässigt. Nu stodo vi utanför en ny dörr. Jag lystrade ofrivilligt. Därinnanför hördes ett dovt buller och ljudet av ett par gälla röster. Syster Hildur gav mig en snabb blick.
— Här är fröken Barbara, sade hon och vred om nyckeln.
Jag kom in i en korridor, bredare än de förra, upplyst av ett stort fönster. På vardera sidan om korridoren voro dörrar. Somliga hade infällda fyrkantiga glasrutor, så att man kunde överblicka de små rummen, andra endast små gluggar, lagom stora för att ett forskande öga skulle kunna titta in, en del stodo vidöppna. Från ett rum kom en ung flicka i en lång nattrock. Det ljusa håret hängde i en fläta på ryggen, ansiktet var upphettat och skrattande, underläppen uppsvälld, som om hon bitit i den. Det var Barbara. Jag vet icke, vad jag hade väntat mig, men alls icke detta. Detta var inte Barbara, sådan jag alltid sett henne. En okynnig barnunge måtte suttit bakom hennes ögonlock och nu kilat fram.
— Tjänixen, Tony, sade hon. Du har blommor. Goddag! Goddag!
Hon tog blommorna och viftade med dem som en kvast i luften, slog ena armen om sin sköterskas hals och såg stadigt på mig.
— Var har du fått blusen ifrån? frågade hon och var genast framme vid mig.
Blommorna kastade hon på golvet. Hon grep tag i min blusärm och drog häftigt i tyget. Jag kände hennes fingrar krampaktigt sluta sig om min handled, en liten vass nagel trängde in i köttet.
— Släpp fröken Hastfehr, sade sköterskan med bestämd röst.
— Ha, ha, skrattade Barbara uppsluppet. Hastfehr, knastfer, laster, master trala la la!
Hon släppte mig så plötsligt, att jag tumlade baklänges.
— Du skall se mitt rum, sade hon och tog upp blommorna och slängde dem innanför sin dörr.
Jag tittade in i Barbaras rum. Det var kalt som en cell, vid ena väggen låg en madrass med en filt på.
— Hon kan inte ha sängen inne, sade sköterskan lågt till mig, då hon såg min häpna blick.
Barbara snurrade runt.
— Kan jag inte ha säng? Du ljuger, din hora!
Med ett gällt skrik kastade hon sig på bädden. Hon vred sig, sparkade med benen, slet upp nattrocken och blottade sitt vita skinn.
— Man förstör mig, stönade hon. Jag brinner upp! Jag brinner upp!
— Det är väl bäst ni går, viskade sköterskan och stängde sakta.
Ute i korridoren voro nu flera patienter. En lång gestalt stod tryckt mot väggen och viskade in i den, ivrigt hemlighetsfullt. En gammal gumma mitt på golvet pratade högljutt, medan hon höll ett finger i luften; då och då rörde hon försiktigt med sin andra hand vid fingret och stoppade det så först i munnen och sedan i örat. Mot en fönsterruta tryckte sig ett ansikte, så att näsan plattades till, och ögonen stirrade med en frånvarande blick på alltsammans.
Jag såg in till Barbara. Hon hade rullat ihop sig på golvet i en onaturlig ställning. Hon plirade upp med ena ögat och blinkade åt mig.
— Det var tråkigt, sade den lilla sköterskan då vi gingo tillbaka. Fröken Barbara var så lugn i dag på morgonen. Men hon är så olika.
— Blir hon inte bra? mumlade jag.
— Det får inte jag uttala mig om, sade syster Hildur och skakade på huvudet. Det var synd på frökens vackra blommor.
Jag kunde inte svara. Jag skyndade bara framåt.
— Vill ni inte dricka kaffe? Jag är ledig nu och kan bjuda på det i mitt rum, föreslog syster Hildur vänligt.
— Tack! Tack! stammade jag. En annan gång! Jag måste hem nu.
Jag gick hela vägen hem. Jag hade en känsla av att jag omöjligen skulle kunnat sitta i en spårvagn.
Det korta, misslyckade besöket på hospitalet hade så upprört mig, att jag knappast uppfattade något omkring mig, bara gick och gick. Ibland halvsprang jag, som om jag hade hört ljudet av en nyckelknippa skramla bakom mig.
Barbara! Hade vi kanske alla en helt annan varelse dold inom oss? Någon som plötsligt skulle träda fram och tala med främmande, fräck tunga? Alldeles under huden fanns kanske denna varelse, som ingen ville kännas vid, låg där utbredd som en grå flädermus med de utspärrade vingarna fästade ytterst under våra naglar. Var fick jag flädermusen ifrån? Jo, naturligtvis! Ett djur måste det vara. Inte en människa! Ett klibbigt, vidrigt djur, som ätit sig in i kroppen och en dag skulle grimaserande äta sig fram.
Jag tog mig trött över pannan. En bil for tätt förbi mig. Jag såg en skymt av ett par leende ansikten. Barbara — —