Tonys läroår/Kapitel 34

XXXIV.

Som av en tyst överenskommelse bildade jag, Kerstin, Bo och Herbert en sammanslutning, som blev oss både till glädje och nytta. Bo och Herbert voro ju ständigt tillsammans, likaså jag och Kerstin. En gång beslöto vi, att vi alla skulle träffas och läsa något.

Det var Herbert, som bestämde Almqvist. Vem hade talat om honom förut? Nu mindes jag, det var Magnus. Men jag hade ej lytt hans råd att läsa Törnrosens bok. Herbert lånade mig nu Jaktslottet. Han tog också med sig en gammal upplaga av Almqvists Songes och spelade för mig. De underbara melodierna rörde mig. Jag började älska dem, innan jag läst något alls. Där var en sång:

[ 232 ]

Om bland tusen stjärnor någon enda ser på dig,
tro på den stjärnans mening, tro hennes ögas glans.
Du går icke ensam. Stjärnan har tusen vänner;
alla på dig de skåda, skåda för hennes skull.
Lycklig du är och säll.
Himlen dig har i kväll.

Den tyckte jag var skriven för mig. Jag kunde höra den om och om igen. Där fanns något av psalm och även av folkvisa. Tonerna växte upp som blommor. Något inom mig, kanske det där »mörkvioletta», som Magnus en gång talat om, drogs instinktivt, tjusat till denne underlige man med den höga pannan, de svärmiska, litet stickande mörka ögonen. Långt senare läste jag ett av hans sällsamma, ömt självironiska brev, där han säger, att han alltid varit älskad av barn, unga studenter och knoppande unga kvinnor.

Så blev det också nu. Jag gör mig ingen illusion av att förstå honom, men jag älskade honom då, och jag älskar honom ännu. Här kom åter jorden, underverket, mig till mötes, bara mycket mera mystiskt och trolskt, än jag drömt mig det själv.

Vi fyra träffades nu hos varandra. Ibland [ 233 ]hos mig, ibland hos Kerstin, ja till och med Bo och Herbert fingo göra fint i sina respektive dubbletter för att ta emot oss. Det låg en obeskrivlig stämning över dessa sammankomster. Till och med den klarögda Kerstin tycktes ryckas med därav.

Första gången jag var uppe hos Herbert… Han hade ett par rum vid Tegnérlunden, icke långt från Högskolan. Från fönstren såg man parken, där alltid barn lekte. Jag steg in i hans bostad med en nästan andaktsfull känsla, och jag skulle velat tysta Kerstins glada höga röst. Det var, som om jag lyssnat efter något: hans hemligaste drömmar, hans innersta tankar.

Överallt på bord och stolar lågo böcker och noter, men från hyllorna, ja från alla upptänkliga platser, lyste blommor. I elt hörn stod tevattnet och puttrade, och på ett bord framför en bred ottoman, hade han dukat upp kakor och koppar. Där slogo vi oss ned. Själv hällde Herbert i teet åt oss. Jag önskade, att jag fått göra det. Jag skulle velat vara värdinna i hans rum. Vi lade citronskivor i det doftande teet och drucko det på ryskt vis.

Herbert sprang till pianot. En melodi nynnade ut i rummet. Tulpanerna på hyllan ovan[ 234 ]för böjde sina stjälkar nedåt och drucko in musiken med vidgade kalkar.

Vad läste vi sedan den gången? Kan jag minnas det? Jag tror det var »Skönhetens tårar». Nymfen Astarte som flyr genom rymden, förföljd av den hisklige jätten. Han griper henne och trycker sina skarpa fingrar mot hennes panna. De såra henne. En droppe av hennes blod rinner utför hennes panna och blandar sig med tårarna i hennes ögonlock. Denna Skönhetens tår faller genom rymden — blod utgjorde dess undre del, tårvattnet det övre. Det undre väsendet i tåren — blodet — vill nedåt, men det klara vackra vattnet vill uppåt, vill åter förena sig med Skönhetens ögon. Och så blir Astartes tår svävande i rymden. »Denna tår är världen, vari du bor, min vän.»

Tulpanerna böjde sig allt djupare ned, runno som en mörkröd ström utefter hyllan, trötta och matta av värme och teångor. Jag såg på Herberts händer, som fattade om boken, och tänkte på de andra händerna… En fjäril fladdrade omkring dem. »Denna tår är världen, vari du bor, min vän.»

Men inom mig kände jag åter den där feberbrådskan, ångesten för att det snart skulle bli sent.