Tonys läroår/Kapitel 33

XXXIII.

Herbert hade kommit tillbaka. Jag hade räknat dagarna till hans återkomst, och ju ivrigare jag räknade, ju flera och längre tycktes dessa dagar bli. Men nu var han åter i Stockholm.

Han kom upp helt oförmodat till oss en söndagsförmiddag. Pa var utgången. Herbert stod plötsligt i dörren till salongen. Boken jag hållit på att läsa föll i golvet, då jag räckte honom handen. Jag tyckte alltid, att han dök upp så där som en ande. Hans steg voro så lätta.

— Bo kommer snart efter, sade han, sedan vi hälsat ordentligt.

Han satte sig ned vid min sida i soffan. Nu började han berätta om sitt hem, utan att jag frågat något. Jag var glad däråt. Då och då såg jag försiktigt på honom. Så hans ögon [ 228 ]glänste! Det kom något i hans röst, när han talade om sitt hem, en klang jag inte hört förut.

Å, jag förstod det så väl! Det där, det var hans hem. Jag hade aldrig varit där. Det var ett stycke av honom själv. På vägarna därborta hade han traskat som liten gosse. Han kände igen dem i snö och i vårsmältningen. Han visste, var de första blåsipporna kommo upp, och han brukade gå och titta på knopparna och gräva med händerna i jorden omkring deras rötter.

Utanför hans fönster växte en stor gran. Om morgnarna, när han vaknade, lyste solen högst i grantoppen: den satt där som en glindrande guldstjärna.

Han hade syskon: en bror var löjtnant nere i Västerås; en syster förestod arbetsstugan i byn. Men han talade inte om hurudana de voro som vuxna. De voro barn. De lekte på den stora gården. De sprungo ifatt nedför herrgårdsallén. De hade kaniner. Själv hade han en tam kråka. En vacker dag flög den sin väg. Vingarna hade vuxit ut. Hon hette Tamar efter henne i bibeln. Hela sommaren ropade han efter henne, så snart han såg en kråka flyga upp ur en skogsdunge. Men hon kom aldrig igen.

Hans far promenerade i parken, i den vid[ 229 ]sträckta trädgården. Fadern hade alltid en käpp i handen och en sax i fickan. Han klippte av en vissen kvist med saxen och mätte med käppen ut nya trädgårdsland. Ibland stannade han och såg upp mot huset. Barnen kommo rusande. Han plockade upp plommon ur fickorna, elt stort daggigt äpple, som nyss legat på trädgårdsgången.

Modern satt uppe på terrassen och sydde. På sanden bredvid henne låg en nedfallen bilderbok, ett stycke därifrån stod hunden Tufs och klippte med öronen. En fjäril fladdrade kring hennes händer…

Herbert tystnade plötsligt.

— Å, vad jag talar, sade han så. Men du hör ju också på, tillade han leende.

— Det var din mors händer — — — sade jag, och jag hörde själv, att min röst blev nästan bönfallande.

Jag, som aldrig känt en mors kärlek, törstade efter att höra om en annans mor. Det skulle kännas så tryggt att veta, att hon fanns, den där modern, som brukade sitta och sy bland bilderböcker, hundar och barn, som mumsade på plommon.

— Ja, sade Herbert nu nästan förläget. Jag [ 230 ]brukar ju aldrig tala så här mycket. Men du måste höra, Tony. Jag har aldrig sett min mor, utan att hennes händer varit fullt sysselsatta: alltid ha de omslutit något, ett handarbete, ett barn, ofta en bok. Hon älskar att läsa. Hon samlade oss omkring sig. Vi kommo till de där varma goda händerna. Alltid voro de redo att släppa det de just fattat tag i. När vi kommo, fingo de inte vara upptagna. Jag minns, hur en tillfällig smärta flög bort vid beröringen av dem. Och när man var glad, voro händerna också glada. Hon formade dem till fåglar, till skålar. Hon lärde oss den lustiga leken om Tummetott, och jag tyckte alltid om när hon kom till lilla Vickevire, därför att på lillfingret hade hon en så vacker ring med rubiner och smaragder, en riktig sagoring.

Mina ögon stodo fulla av tårar, och jag vände bort huvudet för att Herbert ej skulle se dem. Med mig hade ingen mor lekt. Herbert reste sig på sitt hastiga sätt.

— Du skulle ha varit med oss därhemma, Tony, sade han allvarligt.

Å, visst skulle jag ha varit det. Jag försökte le, men det var nog ett litet ömkligt och misslyckat leende, ty Herbert lutade sig ned över soffkarmen och såg på mig.

[ 231 ]— Du skall träffa min mor en gång, sade han.

I det ögonblicket tror jag, att något knöts fast emellan oss.

Efter den där dagen föreföll det mig ofta, då jag betraktade Herbert, som om jag såge de där ömma, flitiga händerna omkring honom.