Tonys läroår/Kapitel 35

XXXV.

Så fort tiden gick. När jag nu tänker tillbaka på den, ser jag att ingenting hände, ingenting yttre, ingenting som man kan ta på och sticka ned som en milstolpe vid vägkanten. Där fanns bara Herbert, våra samtal, våra promenader, söndagsförmiddagarnas musikstunder. Där var åter min benägenhet från barndomen att intensivt gå upp i ett enda, skära av det, trycka det intill mitt hjärta, uppfyllas därav, så att allt annat blev overkligt.

Dagarna ljusnade redan mot våren. Den bleka svenska våren, med blå skymning och snödroppar under den sprickande isskorpan!

Icke långt utanför staden vid en av de små stationerna på banan söderut hade en berömd målare byggt sig en stuga, som mest bestod av en kolossal ateljé. Här levde han med sin hustru och sina många barn hela vintern, fullkomligt avskild från den övriga världen. Ibland gick hans namn genom pressen som en gammal känd trumpetfanfar: några nya tavlor av hans hand på en utställning; och alla äldre strömmade till för att se dem, kritiken lovsjöng dem kanske icke mer så hänfört som förr, men [ 236 ]sin stora popularitet hade han kvar. Jägare och enstöring, förtrolig med alla skogens vilda djur, men just inte med andra, hade han själv så småningom förvandlats till en björn i sitt ide. Björnen var alls icke ovänlig av sig, men han ville inte komma ut. Han hade alls ingen lust att visa sig, den lille, stillsamme mannen därborta, så nära huvudstaden och ändå så långt avlägsen därifrån, som om han bott uppe i obygderna.

Men Herbert kände honom och hans äldste son, Ove. Pa hade även någon gång sammanträffat med honom. Och en dag blevo vi ungdomar bjudna ut till Villa Bungalow — så hette huset.

Tidigt på morgonen satte vi oss på tåget med biljetter till den lilla stationen. Utanför staden låg ännu snön kvar. Inne i skogarna skymtade stora vita drivor, men omkring stugorna lyste redan björkarna i violett. Vid stationen mötte en släde. Luften darrade av sol, ispiggarna som hängde från husen fällde jättetårar. Vinden kom farande ren och klar, och det porlade sakta i diket utmed vägen.

Kerstin sköt hatten i nacken och gav till en drill som en fågel, som sluppit ur buren. Vi [ 237 ]packade in oss i släden: Bo bredvid Kerstin, jag bredvid Herbert.

Det var lustigt att se Kerstin och Bo ihop. Det var alltid något stridslystet i deras samvaro. Kerstin fann Bo för flickaktig. Bo tyckte Kerstin var för manlig. Hans nyömtåliga estetiska sinne led svåra kval vid åsynen av Kerstins blusar, skor och strumpor. Hon förstod sig inte på att klä sig. Det lätta koketteriet låg inte för henne. Sitt blonda hår strök hon rätt upp, och det var bara en händelse att det passade henne att ha det så, därför att hon hade en så vacker panna; och satte hon på sig en klänning, hängde den gärna på ett underligt sätt kring hennes kraftiga figur. Men ändå, fastän de retades med varandra, tror jag att dessa två, Kerstin och Bo, voro upptagna av varandra, om också kanske mest av varandras brister.

Jag satt bara stilla och gladde mig åt den vackra dagen. Nära mig, så nära att jag kände tryckningen av hans arm mot min, hade jag Herbert. Den lätta beröringen med honom lopp genom mig, berusade mig, kom solstrålarna att blixtra framför mina ögon. Och så var rädslan åter där. Rädslan för att denna känsla av välbehag skulle vara oren, icke värdig min kärlek. [ 238 ]Den marterade mig. Tryckningen av hans arm blev till en tyngd. Men inom mig hettade det och brände av en blodets oro, aldrig tillfredsställd, aningsfullt skälvande, jagande efter ett syskonblods smärtsamma förening.

Nu voro vi framme. Från en hundkoja skällde en lurvig gårdvar, hyggligt och trivsamt. Ett par linhåriga och blåögda barn tumlade ut på trappan. Men innan vi hunnit röra oss ur släden, var redan en ung herre framme och knäppte upp fotsacken och önskade oss välkomna. Det var äldste sonen, Ove Lindfors.

I förstugan vimlade det av barn i alla åldrar, ett par hundvalpar gläfste kring våra ben, och på trappans balustrad låg mitt i solskenet en fet grå katt och lyste på oss med sina gula ögon. Nu fördes vi in i ateljén, där ljuset strömmade in från fönstret i taket och det på sidan. Inga möbler, men på ena kortändan låg en väldig isbjörnshud kastad framför en schäslong. På isbjörnshuden stod Uno Lindfors själv, blinkande med rödkantade trötta ögon mot den vassa dagern. Vilddjursfällen nästan dränkte den lille spenslige mannen, och det stora björnhuvudet öppnade sitt röda rovdjursgap till ett argt bett framför hans fötter. Blygt räckte han oss handen. Jag såg in i hans ansikte, en grå [ 239 ]mustasch hängde ned från den bleka munnen, och nu upptäckte jag ögonens milda bruna glans, som gav hela hans utseende något släkttycke med skogens skygga åbor.

Från en liten sidodörr kom en storväxt dam frambrusande. Henne dränkte inte isbjörnshuden, men hon och den mäktiga fällen tillsammans kommo mannen att likna en blek skugga, eller en vit solfläck på väggen. Mörk och yppig, med en svallande oredig hårmassa, föreföll målarens hustru, modern till alla dessa barn, som myllrade omkring ateljén, som en verklig naturens brunn, vari starka safter kokades och tillagades; man tyckte sig riktigt se dem svälla under det åtstramade klänningslivet. Hon tog oss i händerna med kraftiga grepp, och den breda röda munnen skrattade.

En ny släde, fullastad med ungdom från trakten omkring, kom nu framkörande. Ateljén fylldes av skrattande, pratande unga herrar och flickor. Uno Lindfors blinkade nervöst och drog sig undan in i ett annat rum. Men bakom ljusa flickhuvuden och farande barnungar bredde sig hans tavlor: stycken av skog och berg och sjö, som om väggen öppnat sig och man sett rätt ut i naturen.

[ 240 ]En sådan dag! Först ute i skogen på skidor och kälkar. Och solen sken! Jag tyckte att solstrålarna klingade, där de snodde sig över grå gärdesgårdar och löpte i blanka skidspår. Det var för mycket luft och sol på en gång för den som kom från stadsgator.

Men när skymningen föll, dukades middagsbordet i den långa salen under mörknade takbjälkar, och en väldig brasa brann i den öppna spiseln. Vid ena bordsändan försvann värden i en fornnordisk karmstol med grinande varghuvuden på armstöden; men värdinnan mittemot honom skar för kött och bröd med fasta stadiga fingrar, och hon höll kniven på ett sätt, som ovillkorligt förde tanken på Tor med släggan.

På kvällen blev det dans i ateljén. Där fanns många trevliga unga herrar. Jag svängde om med dem och njöt för första gången av att se Herberts ögon följa mig med en förvånad och road blick.

Herbert själv dansade illa. Helst slog han sig ned vid pianot i sidorummet och spelade för oss. Han bjöd upp mig, men när dansen skulle begynna, slog han an de första ackorden till en vals.

[ 241 ]— Sitt här, sade han nästan befallande. Vi behöva inte dansa.

Lydigt satte jag mig bredvid honom. Genom den öppna dörren skymtade de dansande i ateljéns strålande ljus, men härinne voro endast ljusen på pianot tända. Bo struttade förbi med en flicka i sina armar, och jag såg en flik av Kerstins svängande kjol.

Så märkte jag, att Herbert betraktade mig över notstället. Hans smala fingrar rörde vid tangenterna, och valsmelodien gungade ut i rummet, men hans ögon voro fästade på mig med ett egendomligt uttryck. Jag såg ned och såg upp igen. Ljuset for över detta mörkhyade ansikte, som jag lärt mig älska, och en skugga föll över pannans framskjutande valv och gjorde ögonen och munnen svarta. För musikens skull kunde vi icke tala. Men den lilla kammaren svepte in oss i en intim förtrolighet, som skärptes än mer av rösterna från alla de främmande människorna därutanför.

Den gångna tidens möten, promenader och pratstunder fladdrade förbi mina ögon och fingo här i rummets skymning en ny och ljuv betydelse. I tankarna knöt jag samman dessa små händelser, liksom barn bruka knyta kedjor av maskrosstjälkar, och min kedja blev lång. [ 242 ]Den nådde fram till Herbert, föll över hans knän, sträckte sig över hans händer…

I nästa minut blickade jag förvirrad upp. Någon hade tänt det elektriska ljuset i taket. Det var Bo.

— Sitter ni här och svärmar? sade han och kom fram till oss.

Herbert såg inte upp, men lät händerna vila på tangenterna. Något i Bos tonfall förvånade mig. Han föreföll så nervös. Nu lutade han sig över Herberts axel, som om han tänkte viska något till honom, men hejdade sig och tittade mot dörren. Där stod Ove Lindfors.

— Jag tror Ove vill dansa med Tony, sade Bo vårdslöst.

I nästa stund dansade jag ut i ateljén. Herbert hade åter börjat spela. Den lilla episoden berörde mig pinsamt. Det var, som om Bo hade skickat bort mig från Herbert.

Senare på kvällen, då Kerstin och jag inhysts i ett rum, som luktade starkt cigarrettrök, och Kerstin redan somnat, låg jag och stirrade ut i mörkret. En otrolig tanke hade fallit mig in. Bo var kanske svartsjuk! Jag hade ett par gånger förut lagt märke till att han sett missnöjd ut, när Herbert och jag talat med varandra. Ville han ha Herbert helt för [ 243 ]sig själv? Han var svartsjuk på mig! En flicka! Denna upptäckt följdes av en hel hord idéer, som ledde rakt tillbaka till Bos underliga vänskap för Magnus.

Men dessa tankar smögo sig bort för en känsla, som het som en eldslåga borrade sig igenom min kropp, där jag låg utsträckt i sängen. Jag längade efter någon. Jag famlade omkring i bädden som ett blint djur i åtrå efter någon att trycka mig intill. Och mina läppar öppnade sig, som kände de på långt håll närvaron av den dryck, som skulle kunna släcka deras törst. Jag sträckte ut handen som för att närma pokalen till mig, lät den så åter maktlöst sjunka… Samtidigt blygdes jag över dessa känslor, som jag hela tiden fruktat; men själva blygselförnimmelsen kittlade som ett olovligt retmedel. Och syndfull och suckande begrov jag huvudet i kudden.

Slutligen gick jag upp och tände. Kerstin låg där och sov, het i ansiktet, med håret i en blond våg över kudden. Åsynen av hennes djupa sömn lugnade mig. Länge satt jag och betraktade detta friska ansikte, omedvetet som ett barns i sömnen. En vit kraftig arm låg ovanför täcket. Jag jämförde den tyst med min egen smala. Och ovanför de båda bäddarna [ 244 ]fångade jag i spegeln en skymt av mina oroliga ögon. Hur hade den där flickan och jag kommit i samma rum?

Åter släckte jag. Men ännu länge låg jag vaken, och på morgonen, resdagen, vaknade jag tung i huvudet med en kväljande förkänsla av olycka.