Tonys läroår/Kapitel 44

XLIV.

Jag var åter i Stockholm. Besöket därnere tycktes inte ha gjort mig rödare om kinderna, och Pa betraktade mig ibland ängsligt.

— I sommar måste vi vara på landet, sade han och for smekande med handen över milt hår.

Detta var våren före utbrottet av världskriget. Anades det redan i många sinnen? Det förefaller mig, som om allt den där tiden sjöd av feber och spänning, eller inbillade jag mig det bara, eftersom min egen själ var i uppror?

Maj hade kommit. Parkerna stodo i ljus grönska, gatorna blänkte av solen. Jag träffade Herbert igen. När jag hörde hans lätta steg närma sig, kände jag samma sprittning av på en gång ljuv och orolig glädje som förr. Kunde jag älska två män? Ivrigt såg jag in i detta ansikte jag kände [ 276 ]så väl, och den trygghet jag icke erfarit på länge kom åter över mig, då jag mötte de mörka ögonen. Men på natten drömde jag om Frank. Jag hade en förnimmelse av att jag höll på att slitas i stycken.

Den som var sig alldeles lik, det var vännen Kerstin. Lika oförtrutet käck och energisk! Hon hade nu anlagt något konstnärligt i sitt sätt att klä sig. Och över detta konstnärliga, som mest bestod i besynnerliga färgsammansättningar och stora spetskragar, strålade hennes öppna och ärliga släta ansikte helt förnöjt. Olikheterna oss emellan kommo alltmer till synes, men jag trivdes i hennes sällskap som i ingens. Hennes kolossala ärelystnad föreföll nästan tragisk. Hon strävade med sin sång som med en tung maskin hon blivit satt att väva på. Alltjämt fattades det vikligaste: känslan, temperamentet, i denna höga klara röst. Kanske märkte hon det själv. Men hon hade föresatt sig att bli en stor konstnärinna. »Om hon händelsevis föresatt sig något annat», skulle hon kanske ha lyckats!

— Jag måste förälska mig, sade hon en dag med bekymmersamt rynkad panna.

Jag brast i skratt. Hon skrattade själv högljuddast, men fortsatte att utveckla vad hon menade.

[ 277 ]Alla stora konstnärinnors liv var ju en enda härva av kärleksäventyr, av rymningar, av heroiska försök att dela sig mellan konsten och kärleken. Det hörde till konstnärinneyrket. De kunde icke leva utan denna strid, och den stora publiken insöp girigt de pikanta historierna om konstnärsfolket. Vad gjorde väl hon, Kerstin? Inte en enda gång hade hon ens varit kär!

— De dumma, löjliga männen, utbrast hon uppriktigt förargad.

— Du tänker väl ändå inte rymma? sade jag misstänksamt och såg mig omkring i faster Gunillas prudentliga rum. Det måste du i så fall förbereda faster på. Hon vill nog ha fjorton dagars uppsägning.

— Jag måste först ha någon att rymma med, svarade Kerstin bekymrat.

En dag presenterade hon för mig en ung elev vid Musikaliska Akademien. Hon kom promenerande med honom på gatan.

»Det är han, som skall enlevera henne», tänkte jag leende inom mig och såg ett svallande hår och en snäll, ofårad panna under den svarta slokhatten.

Ett par dagar senare kom min väninna upp till mig och slog sig litet flämtande ned i min soffa.

[ 278 ]— Pu! sade hon och andades ett djupt tag.

— Vad nu då?

— Kärleken, ropade hon och fläktade sina heta kinder med näsduken. Den förfärliga kärleken, snälla du!

Jag väntade tyst.

— Det är inte så lätt skall du tro; Kerstin vände sitt blossande ansikte mot mig. Han ville kyssa mig — mig, förstår du!

— Ått han bara vågade, log jag.

— Ja! Och så sade han att vi hade samma intressen. Han spelar flöjt. Har du någonsin sett mig blåsa flöjt? Jag är ju sångerska. Kanske hade han tänkt sig, att han skulle blåsa i sin flöjt, medan jag sjöng. Stackars pojke! Och Kerstin lutade sig tillbaka i stolen och skrattade, till dess hon grät.

— Du är nog ingen bohemflicka, sade jag försiktigt.

Då upphörde hon plötsligt att skratta och såg sorgset på mig.

— Säger du det? sade hon. Säger du det?

Och en lång stund satt hon tyst och modstulen.

Dagarna gledo vidare. Staden började bli het att gå i. Fönster och trottoarer återkastade det skarpa ljuset, så att ens ögon brände.

[ 279 ]Ibland träffade jag mina släktingar. Tant Emilie satt däruppe i sin vackra våning och såg genom filen av sina glada trevliga rum. Beth var bortrest, och Barbara, hon var alltjämt lika sjuk. Kom jag ditupp, tyckte jag mig skymta den stillsamma flickan med de drömmande ögonen. Det var, som om moderns intensiva tankar hölle henne kvar i hemmet, så att man bara väntade att plötsligt få höra hennes röst.

Och tant Mirjam? Fortfarande log hon sitt smilande leende, men jag tyckte att hon åldrats detta år. Hade hon bekymmer för James? I så fall lät hon ingen märka det. Hon hörde till dem, som skrattande gömma den värkande handen bakom sin rygg. Det var hennes hjältemod. Pa talade om att James bravader började göra hans ställning vid regementet osäker — ja definitivt ohållbar.

Pa ville att vi skulle resa från staden så fort som möjligt. Uppe i Jämtland hade han beställt rum på ett pensionat för en tid. Faster Gunilla skulle också komma dit. Herbert och Bo ämnade sig ut på fotvandring; först skulle Herbert dock göra ett besök hemma. Kerstin skulle till Falsterbo. Så förberedde sig alla på att skiljas från staden.