Tonys läroår/Kapitel 45

XLV.

Aftonen innan Herbert reste till sitt hem kom han upp till oss för att säga adjö.

Som vanligt steg han rätt in i mitt rum. Jag hade icke väntat honom. När jag såg upp, stod han där plötsligt i dörren. Min blick flög honom strax till mötes. Han föreföll mig som en drömbild, vilken i nästa sekund kunde försvinna — flyta bort med skuggan utefter väggen. Nu kom han in i rummet och satte sig på en stol nära mig. Hans ögon glänste oroligt, och han kunde icke hålla sina smala händer riktigt stilla. Lågmält började vi tala om den förestående sommaren.

Nedanför på gatan gingo några människor brådskande förbi. Deras steg ekade mot husen, så upphörde ljudet av dem, och i tankarna såg jag genast gatan ligga vit och öde fram mot kyrkans grå, obevekliga vägg. Det var, som om någon smugit sig bort och lämnat oss ensamma kvar.

— Nu komma vi inte att träffas på länge, Tony, hörde jag Herbert säga.

Åter rörde han händerna, som om han sökt fånga en melodi i luften.

[ 281 ]— Jag har varit mycket glad åt denna gångna tid, varunder jag fått lära känna dig. Och han såg vädjande på mig, som om han velat få höra något från mig.

Men jag böjde bara på huvudet.

»Han vet ingenting om vad som hänt mig», tänkte jag.

Men han måste dock ha förstått något, ty trevande, osäkert, som om han icke vetat om han vågade tala, fortsatte han:

— Du har nog förändrats efter den där resan; jag vet inte vad det är, men du är dig inte lik.

Avvärjande höjde han handen, som om han nu i stället varit rädd för att jag skulle säga något.

— Jag frågar inte, utbrast han, men det där har gjort mig orolig. Så länge har jag känt det, som om du — du hörde till mig. Som om det inte kunde vara annorlunda. Vi kunde ju alltid träffas så här. Jag skulle spela för dig. Du kunde få mina sånger. Vi skulle sitta och prata förtroligt i skymningen — — —

Han skrattade litet förläget, och nu kommo orden brådskande:

— Ser du, jag har aldrig varit kär. Aldrig! Jag vet inte, vad det är. Jag föreställer mig [ 282 ]bara, att för mig måste kärleken komma långsamt, långsamt, inte så där blixtsnabbt som det står i romanerna. Kärleken borde liksom äta sig in i mig — komma först när jag riktigt lärt känna någon. Jag tänkte, att du — — —

Och han såg på mig, stilla leende, övertygad om att jag förstod honom. Om han då kommit med en kärleksförklaring, hade jag säkert kastat mig bakåt mot Franks starka armar. Jag skulle inte tyckt, att det funnits tvenne vägar att tveka mellan. Men nu steg åter den frågan upp inom mig:

— Skulle jag verkligen kunna älska två män?

Här bredvid Herbert insveptes jag i en trygghet, som om två varsamma händer lindat sig kring mig. Jag kände mig ödmjukt liten, jag förstod denne gossaktige mans överlägsenhet. Han böjde sig fram mot mig. I den tätnande skymningen såg jag bara hans ögon: två brunnar av godhet och innerlighet.

— Låt oss komma överens om att hålla ihop så länge, sade han. Vi behöva ju inte vara bundna eller lova någonting. När den ena går en annan väg, säger han bara ifrån. Jag är rädd, tillade han hastigt, att det kanske då blir du, som går först.

[ 283 ]Vi sutto tysta. Nej, jag ville icke lova något. Mitt hjärta protesterade skrämt mot löften. Men han begärde ju heller ingenting sådant av mig. Älskade jag två män? Jag ville berätta om den andre för Herbert. Hade han icke redan anat det? Och innan jag riktigt visste, hur det gick till, började jag med låg röst att tala om denne andre. Men först nu förstod jag, att det jag upplevat var nästan omöjligt att kläda i ord. Det hela blev till en hög fjäderlätta dun, som kunde försvinna i min knutna hand. Vad jag sade blev endast till tveksamma antydningar, stämplade av min egen oro.

Men Herbert måtte ändå ha förstått. Alltjämt såg han på mig på samma sält, alltjämt kände jag mig fasthållen av ett par smala händer.

— Det är detsamma, sade han till sist. Låt oss ändå ha vår tysta överenskommelse. Vi kunna hjälpa varandra bara genom tankar. Du vet inte, vad tankar förmå. Sådana tankar äro lika bra som musik.

Och med en känsla av glädje och trötthet på en gång lade jag min hand ett ögonblick i hans.