Hoppa till innehållet

Tonys läroår/Kapitel 65

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Kapitel 64
Tonys läroår
av Agnes von Krusenstjerna

Kapitel 65
Kapitel 66  →


[ 350 ]

LXV.

Herbert återvände ej till Stockholm före jul. Sina tentamina kunde han läsa på hemma. Så kom det sig, att vi båda gingo därnere tillsammans ett par månader. I ett ständigt sällskapande med varandra nötte vi, utan att veta det, på varandras nerver. Det onaturliga, halva [ 351 ]förhållande, som en förlovning är, kan vara påfrestande för den lugnaste. För mig blev det snart olidligt.

Vad jag förut lärt hålla av hos Herbert var det veka, ömt besjälade drag, som kom fram i hans musik, i hans kärlek till blommor, och väl också i hans lilla känsla för mig. Under denna tid framträdde alltmer andra karaktärsdrag, vilka jag förut endast då och då tyckt mig skönja: en torrhet, snuddande vid det snusförnuftiga, en lynnets avsaknad av lätthet och frihet, en uppåtblickande respekt även för det medelmåttiga, en pedantisk lust för att docera. Ack, han gav sig in på något mycket oklokt: han grep sig an med att vilja uppfostra mig! Jag ler ännu vid tanken, och åt mina egna försök att anpassa mig efter hans önskningar. När en ung man slår sig på att uppfostra en ung flicka, skall han icke vara hennes fästman; överhuvudtaget bör icke en ung man efter teorier och schemata företa sig experiment i den vägen. Det ges andra metoder!

Ack, nog fanns det många brister hos mig: min bildning var ytlig, min själviskhet stor, och jag hade en benägenhet för att försjunka i drömmerier, glömsk av alla andra människor. Herbert ville ha mig fullkomlig. Och så började han anmärka på mig, icke elakt, men med en [ 352 ]överseende vänlighet som var retsam. Snart kände jag mig aldrig riktigt naturlig i sällskap med honom. Jag märkte, hur han lyssnade på mina ord och kritiskt granskade mitt sätt. Det fanns en brist på självförtroende hos mig, vilket han icke förstod, men detta gjorde att jag inför kritik blev osäker på mig själv och misströstade om att någonsin kunna vara till lags.

Jag hade aldrig haft lätt för språk, särskilt svårt hade jag för franskan. Nu satte naturligtvis Herbert sitt finger just på denna punkt: vi började läsa de faddaste av alla franska romaner tillsammans. Å, vad det var tråkigt! Jag beundrade hans energi och hans uttal, och gäspade kolossalt bakom Octave Feuillets Roman d'un jeune homme pauvre. Han ville även, att jag skulle lära mig väva. En väv sattes upp, och jag började dunka i vävstolen. I handduksvävens grå trådar vävde jag in mina ostyriga drömmar, och ibland tyckte jag så, att det grå började skimra som rosor och purpur; men dunk, dunk, där kom Herbert och undrade, hur långt jag hunnit. Hans syster var ju också ett under av duktighet och företagsamhet. Jag kände mig ofta helt förkrossad, och därmed slappades även min goda vilja.

Mest tyckte jag om Herbert, då jag lyssnade [ 353 ]till hans musik eller då vi insjunkna i ett soffhörn sutto tysta med armarna om varandra. Men min häftighet skrämde honom. Hans kyssar voro svala och mina läppar så heta. Hans armar slöto sig om mig, men när de sjönko tillbaka, kändes min famn tom, som om jag aldrig hade tryckt honom intill mig och som om aldrig en liten sjuk flicka fått honom själv att stammande tillstå en dunkel trängtan. Ofta dök då tanken på Frank upp inom mig. Men den tanken var förbjuden, och jag sköt den åt sidan. Då gjorde det ont i bröstet, som om jag hade förlorat något.