Tonys läroår/Kapitel 64

LXIV.

Ja, här hade jag kommit in i stiltje efter stormen. Det dagliga, jämna livet i en sådan [ 345 ]gammaldags svensk herrgård borde kunna läka en söndersplittrad hjärna. Att det ej läkte min var kanske dock ej underligt; men ofta när jag är het och orolig ute i livet, blundar jag och förflyttar mig tillbaka till dalrummet med de brokiga tapeterna, till trappuppgångens tavelgalleri, till den stora grusiga gårdsplanen, som dallrar i sol och där byggnadens täta fönsterrader betrakta mig med vänliga ögon.

Själva huset var som sagt i två våningar, och av en mild, brun färg. Åt gårdssidan sköt en fyrkantig glasveranda ut, varifrån ett par stentrappsteg ledde, och på andra sidan sträckte sig en terrass över trädgården, som sluttade starkt nedåt landsvägen och omgavs av ett brunt staket.

November hade kommit, en solig, nästan brinnande november, där regndagarna voro räknade och varunder Herbert och jag vistades ute så mycket som möjligt. Han visade mig sina gamla lekplatser i den intilliggande skogen: ännu stod en förfallen hydda kvar under en slokande gran, där stenar voro lagda i ring som sittplatser; och han förde mig ned till byn, där vi tittade in i arbetsstugan, som styrdes enväldigt och färmt av Gerd.

Egentligen hörde till gården även ett stort lantbruk med många kor och hästar, men nu sedan [ 346 ]Herberts far blivit äldre, hade han arrenderat bort det mesta. I en röd byggnad på gården bodde kusken och hans hustru, en svarthårig kvinna av zigenartyp, med en liten ljushårig, blyg fosterdotter, som då och då stack fram sitt blida ansikte, spejande på oss, som om vi varit gudar eller märkvärdiga djur.

Jag gled in i hemmets vanor och trivdes snart, som om jag bott där hela milt liv. Varje morgon kom en täck flicka och drog upp gardinerna; och då var det dag. Dalkarlarna mittemot mig marscherade taktfast fram, och skatan vickade på stjärten. En stund låg jag och lyssnade till ljuden, som nådde mig i den vaknande morgonen. Trädgårdsmästaren krattade gårdsplanen: »ratsch, ratsch», från köksflygeln kom ett avlägset, trevligt slammer, och under mig hörde jag Herberts rullgardin gå i höjden med en smäll.

När jag klätt mig, gick jag ned i salen. Där var frukostbordet dukat. Farbror Isidor stod vid fönstret och knackade på barometern, tant Ellen kom nedför trappan med sykorgen i handen. Så satte vi oss; Gerd ännu med vattendroppar i pannan efter en hastig tvättning. Gröt, ägg, hembakat bröd och kaffe tärdes under ett [ 347 ]duvet småprat. Klockan var ju ännu endast nio på morgonen.

Sedan kom morgonbönen i det lilla rummet innanför tamburen. Var och en hade där sin sedan åratal bestämda plats, dit han gick och satte sig. Ett stycke ur evangeliet lästes, och Fader Vår. En Gud, som jag aldrig känt och vilkens faderligt välsignande leende jag aldrig skymtat i min barndoms molniga himmel, lät här sitt ansikte »lysa över oss».

Brasan sprakade i kakelugnen, på skrivbordet lågo dagens tidningar i en uppstaplad hög, som under morgonens lopp skulle genomgås av husfadern, och ute på trappan solade sig blundande hunden Tufs. Långt, långt borta i ett dimmigt oredigt fjärran tycktes mig då synerna och rösterna i ett halvmörkt sjukrum.

Efter bönen gick Gerd hän till sitt arbete. Tant satte sig vid sin sömnad och lyssnade då och då till vad farbror läste högt ur tidningen. Jag såg henne sitta där på en låg stol vid fönstret, och jag tänkte på Herberts ord om dessa händer, som aldrig voro sysslolösa. Herbert och jag strövade omkring ute i solskenet följda av Tufs, som litet tung och gammal kom nosande och stånkande efter oss.

Vid tolvtiden dracks te, med många goda [ 348 ]kakor till, uppe i trapprummet, där tant Ellen ofta hade en knoppande växt att visa oss; och farbror Isidor talade om vad han nyss läst. Middagen åts tidigt, och sedan väntade en lång trevlig eftermiddag, som förgick under läsning, brevskrivning och promenader. Efter kvällen gjordes ofta musik med Herbert vid flygeln, då farbror med sin vackra röst sjöng Geijer och Lindblad.

Så gingo dagarna. Men snart märkte jag arbetet under detta till synes så jämna vardagsliv. I detta gamla hem blåste minsann friska vindar. Man läste, man följde med allt som rörde sig i tiden, särskilt allt som hade att göra med reformer i samhället, omdaningar i formerna för människornas samliv med varandra. Här öppnade sig en ny värld för mig. Aldrig förut hade jag tänkt på lantarbetarnas ställning, eller på bristfälligheterna i de fattigas bostäder, eller överhuvudtaget på att det kunde finnas hela klasser av människor, som behövde handtag, hjälp och vänligt stimulerande uppryckning för att få sina förhållanden drägligt ordnade.

Herr och fru Holst hjälpte; och de hjälpte på ett verksamt sätt. Bakom givmildheten med pengar fanns kärleksfull omtänksamhet, men också klarögt praktiska idéer. De gåvo icke en [ 349 ]människa, som de ansågo värd och möjlig att hjälpa, bara en handräckning för ögonblicket; de stödde för åratal framåt. Många voro de unga, som hade den familjen att tacka för att de alls lyckats ta sig fram i livet.

Den där stilla kvinnan med den humoristiska munnen och det vackra leendet ägde en hjärtats vidsynthet, som gjorde henne helt oberoende av gamla fördomar och den konventionella tillvarons band. Därför blevo också de flesta, som kommo i beröring med henne, frimodiga och öppenhjärtiga i sitt tal. Kanske att till grund för detta hennes stora förstånd på människor låg den för en vuxen ovanliga förmåga att leva sig in i barnens värld, som utmärkte henne. Sina egna hade hon följt från det de voro små — mödat sig om att lära känna deras egenart, deras lynnen, deras tankar. Därigenom hade alla blivit till barn för hennes ögon. Bakom den fullvuxnas blick spårade hon barnets, som är den ursprungliga människans, och medan hon lyssnade till förgrämdas klagorop och bittra utgjutelser över livets orättvisor och hårdhet, hörde hon under den berättandes sträva röst ett spätt väsens hjälplösa gråt och fumliga ord; och så tog hon sig för att tala till detta väsen och träffade alltid rätt.

Först när jag lärde känna henne, trodde jag [ 350 ]henne endast våra en praktisk, god verklighetsmänniska; men så småningom fann jag bakom allt detta ett källsprång av romantik och drömmeri. Efter det att hon i timmar studerat pedagogiska tidskrifter och torra avhandlingar, kunde hon sedan under en aftonstund helt försjunka i en diger kärleksroman. Hon läste som en ung svärmisk flicka, snabbt, nästan andfått, vändande bokens blad. Det var kanske detta inslag i hennes natur, som oemotståndligt och avgörande drog mig till henne. Denna naiva glädje och detta uppgående i diktens liv mitt i all praktiskheten och duktigheten gjorde henne till en av de älskligaste människor jag mött.

I hemmet var det hon, som samlade allt i sina händer — de där aldrig sysslolösa, goda, mjuka händerna Herbert lärt mig älska, långt innan jag personligen fick följa dem i deras verksamhet.