Tonys läroår/Kapitel 66

LXVI.

Efter sjukdomens hets och jakt efter fantom sjönk jag så efter hand alltmer in i ett trötthetstillstånd, en dov likgiltighet för allt. Jag kände mig själv olycklig däröver. Men mina tankar hade mistat sina vingar och lämnat hjärnan som en orörlig, trög massa. Ingen, som icke själv erfarit det, kan förstå, vilket lidande ett sådant tillstånd innebär. Ens egen röst tycks en komma långt bortifrån, och de ord man yttrar framsägas av en främmande varelse, som man icke har någon sympati för.

[ 354 ]Under min första vistelse hos familjen Holst hade ännu icke denna reaktion efter sjukdomen inträtt. Då kände jag bara ett befriande lugn efter all spänning och oro.

Men allteftersom tiden gick och den strålande hösten gled in i grå, tunga regndagar, blev lugnet trötthet och känslan av befrielse försvann. Långa stunder drömde jag vaken, men drömmarna hade intet liv. All färg och all lockelse hade avklätts dem. Likt tunga regnvädersmoln gledo de förbi mina ögon över en andens himmel, som aldrig visade en festligt blå välvning.

Herbert blev orolig och sorgsen, men jag kunde icke trösta honom. En dag promenerade vi i skogen. En mörk, dov luft sög sig omkring oss. Granarnas armar släpade tyngda av stora darrande vattendroppar. Vi hade icke talat på rätt länge. Jag gick före på den smala vägen och hörde Herberts steg tätt efter mig. I början lyssnade jag ej till ljudet av hans fotsteg. Jag hörde prasslet i träden, fallet av en död kvist mot marken, en fågels skrik inifrån dunklet. Från mossiga grenar hängde bruna, maskätna kottar: den fattiga frukten i nordens träd; och ofrivilligt mindes jag då Franks berättelser den gången vi två gingo på Kolmården: jag tänkte [ 355 ]på de guldgula rullande apelsinerna, som fått sin glöd av en het sol därborta i länder som jag aldrig sett och kanske aldrig skulle få se…

Nu började jag lyssna till Herberts steg. De ljödo tätt bakom mig i ett stilla jämnt tramp. Med ens tyckte jag mig se oss gå här i den tunga skogen, och våra steg satte märken efter sig på den fuktiga stigen. Mina först, så hans: tramp, tramp! Hans steg skulle alltid följa tätt efter eller tätt före mina. Hela livet skulle jag omvärvas av dem. Jag skulle bli så van vid dem, att jag kanske till sist ej lade märke till dem. Livet syntes mig med ens så långt — så alltför långt. Det var en enda lång väg, där vi två skulle sätta märken med tusen och åter tusen fotsteg. Så tröttande! Redan visste jag, hur den vägen skulle se ut: utan överraskningar, utan hemlighetsfulla krökningar. Jag hade icke längre den där känslan jag ofta förr hade haft av att livet var så kort och att jag måste skynda. Nej, vägen sträckte sig lång och jämn framför oss, och hans steg följde tätt efter eller tätt före mina. Tramp, tramp!

Det kändes så ödsligt i hjärtat. Nu trampade de där fotstegen på hjärtat också. Men det gjorde inte ont. Hjärtat var tomt som en gummiblåsa, det bara väste litet, då foten plattade till [ 356 ]det. Det var icke något märkvärdigt att trampa på ett sådant hjärta. Ett riktigt hjärta blöder eller skriker till som fågeln därborta i skogen. Det här sade bara plask mot den våta marken.

Jag stannade. Stegen bakom mig stannade också. Så vände jag mig om och såg på Herbert.

— Det är inte vackert i dag, sade jag. Låt oss gå hem igen.

Ivrigt tog han min arm, och vi började gå hemåt. Han talade, men jag lyssnade alltjämt till hans steg. Nu voro de bredvid mig. Alltid skulle de vara omkring mig. Hans röst lät helt otålig. Han sade att jag borde ha blick för att en sådan här dag också kunde vara vacker. Markens bruna schatteringar, granarnas blöta, sopande grenar, den somnande himlen, allt hade sin skönhet, bara man ville se den! Jag teg. Vad han sade var kanske riktigt. Jag visste ju, att han ville uppfostra mig till att se det så. Men jag orkade inte! Brunt var brunt, smutsbrunt, och grått var grått, slaskgrått, och skönheten satt just nu och grät någonstädes inne i skogen och höll för ögonen för att slippa se. Det förstod jag envist inom mig, och halsstarrigt fortsatte jag att tiga, till dess vi voro nära hemmet. Då blickade jag upp och mötte Herberts bedrövade ögon. Men jag kunde ingenting känna. Tysta gingo vi [ 357 ]över den knastrande sanden. Nu voro hans fotsteg åter tätt bakom mig. Och med en suck öppnade jag den regnvåta förstugudörren.