Hoppa till innehållet

Tonys läroår/Kapitel 67

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Kapitel 66
Tonys läroår
av Agnes von Krusenstjerna

Kapitel 67
Kapitel 68  →


[ 357 ]

LXVII.

Det kom en solskensdag mitt i det grå. Molnen blåste bort en tidig morgon. Fönsterrutorna skeno, solen bildade ringar och rutor inne på mattor och golv.

Jag satt i den lilla soffan i trapprummet vid tant Ellens sida och hjälpte henne med att sy på ett handarbete. Herbert läste nere i sitt rum. Ute på gårdsplanen stod kuskens ljushåriga fosterdotter och stirrade upp mot solen, som om den varit en ovanlig, skinande leksak, som hon väntade skulle trilla ned i hennes händer. Tant Ellen förde nålen fort och vant upp och ned, fram och åter. För mig gick arbetet långsammare. Ibland måste jag avbryta det och som flickan därnere titta på solen eller på det nedböjda huvudet bredvid mig. När tant Ellen höll huvudet så där, fick hon en märkvärdig likhet med Herbert. Och en ömhet för Herbert, en ömhet, som jag inte känt på länge, vällde då varmt och gott fram inom mig. Solskenet lät[ 358 ]tade mitt lynne, och drömmarna hade ljusnat. Tant gav mig en leende blick.

— I dag ser min lilla flicka glad ut, sade hon.

Hon började berätta om Herbert, då han var liten. Snart märkte jag, att hon talade för sig själv. Fanns han icke alltid i hennes hjärta, den där lille pojken med stjärnögonen? Nu var han stor, men hon hade så svårt att förstå det. En mor ser ändå alltid sjömansblusen sticka upp under den korrekta kavajkostymen, och stryker hon någon gång skyggt utefter sin gosses arm, minns hon dammet och fläckarna hon ständigt måste borsta bort från den där sjömansblusen och saknar dem.

Och allteftersom Herberts mor berättade om den där lille pojken, såg jag honom själv framför mig. Han var så liten och smidig, med stora glänsande ögon. När han ännu bara var sex år, begynte han redan klinka på pianot. Hans små ben nådde inte ned till golvet från den höga pianostolen. De dinglade lustigt i luften, och fingrarna räckte inte över en oktav. Men ljudet han frambringade gjorde honom vild av förtjusning, och han började tralla med full hals. Så fick han lära sig spela riktigt. Övningar, skalor, allt tog han så allvarligt. Han tröttnade inte som andra barn. Och vilken [ 359 ]fröjd, när han kunde spela sitt första lilla stycke!

En dag föll han i trappan och slog sig. Ofrivilligt vände jag på huvudet och såg på den blanka ledstången. Ja, han åkte förstås på magen utför den och föll ned i förstugan som en liten vingskadad fågel. Han hade brutit sin arm. Nu dröjde det länge, innan han kunde spela igen. Men då hittade han på annat! I barnkammaren därinne lekte han ensam, medan syskonen sprungo tafatt på gården. Å, så många lekar han hade! Den roligaste var »hjälpleken». Då gick han långsamt över golvet böjd som en liten gubbe. Och runtomkring honom funnos människor, som han måste hjälpa. Ett barn hade ramlat ned i ett dike och kunde inte komma upp. Men han räckte högtidligt fram en liten käpp, och så hjälpte han upp barnet. I en vrå låg en gammal kvinna sjuk. Henne pysslade han med, strök henne över pannan, kände henne på pulsen. Och rätt som det var, blev hon frisk. En annan liten gumma kom och bad om en slant. Då gav han henne sina ettöringar. Hela tiden lyste hans ansikte av förtjusning.

Ibland lekte han, att en otäck häxa stängt in honom i ett hemskt hus. Då satt han på en pall mitt i rummet och tittade sig omkring. [ 360 ]Men plötsligt blev huset ett slott, och han sprang runt och beskådade alla dess härligheter. De gamla sagorna, som även hans huvud var sprängfyllt av, kristalliserade ut sig i barnkammaren och kommo dess väggar och tak att lysa av guld och ädelstenar.

Och det var blommorna… I trädgården hade han sitt eget land, där han fick så vad han ville. På sommaren kom där upp både granna blommor och rädisor och sallad. Då rensade han och krattade och bar oförtrutet fram och tillbaka en liten grön vattenkanna mellan vattentunnan och trädgårdslandet. Man kunde se var han trippat fram, ty kannan sade kluck, kluck, för varje steg han tog och stänkte droppar hela vägen i den torra sanden…

Och tant Ellen fortfor att berätta, där hon satt med huvudet nedböjt över sömnaden. Det var märkvärdigt: han blev aldrig större, den där lille gossen! När han var sexton år och hämtade premium i skolan på avslutningsdagen, var den lille mannen, som gick upp till katedern i bönsalen, precis samme lille pys som sprungit fram och åter på trädgårdsgången med sin lilla gröna vattenkanna. Och den nyblivne studenten, som kom så glatt vinkande med den vita mössan, var också den där lille pysen, [ 361 ]ehuru han inte längre åkte på magen utför ledstången.

Jag hörde steg i trappan. Det var Herbert. Hans mor och jag sågo samtidigt på honom, då han nu slog sig ned hos oss. Något spratt till alldeles vid mitt hjärta. Tätt bakom den där långe unge mannen skymtade jag svagt en liten smidig gestalt med ett par strålande stjärnögon. Det var inte Herbert, och det var likväl han också. Det var barnet, som hans mor nyss talat om, och samtidigt barnet, som mitt hjärta så sakta viskade om…

Vägen sträckte sig icke längre ändlös och rät långt bort i ett ovisst fjärran. Bara ett litet stycke framför mig på vägen vandrade det där lilla barnet. Jag skulle hinna upp det och ta det i min famn, som så länge värkt av tomhet och längtan. Jag kunde känna dess lilla varma, mjuka kropp mot min. Ett barn — och det skulle vara mitt eget…