Tonys läroår/Kapitel 75
| ← Kapitel 74 |
|
Kapitel 76 → |
LXXV.
Sommaren hade kommit, innan vi ännu hunnit vänja oss vid våren. Jag bjöds att följa med Herbert till hans hem, men jag föredrog att stanna i staden under juni tillsammans med Pa, till dess det var tid för mig att fara till hushållsskolan.
Pa var emellertid ofta borta, ibland på affärsresor, ibland på segling i skärgården med sina vänner. Han bad mig följa med. Men lika litet nu som förr kunde jag trivas med hans bekanta.
Då gick jag hellre ensam. Stockholm på sommaren var en stad, som jag icke sett. Husradernas fönster stirrade som blinda uti solen. Rutorna voro överkritade eller försatta med papper. I parkerna lekte fattiga barn, som förut ej vågat sig dit: små pojkar med smutsiga ansikten och nedhasade byxben och bleka flickungar, som stoppade munnarna fulla med sand. Från kaféer och restaurangverandor ljöd musik om eftermiddagarna. Stod man stilla på en plats, hörde man de olika orkestrarna blanda sig med varandra från alla håll, skrikande och tutande. I bodarna rådde lugn och halvdager. En och annan brådskande kund, som kommit med morgonbåten och skulle resa igen med middagsbåten, störde ibland friden. Man såg också lantbor, som sävligt gingo omkring med sina barn vid handen, tittade på de utställda varorna och ibland håvade upp en tung, stinn portmonnä ur fickan för att köpa något. Torgen skeno vita av solen, det var ett företag bara att gå över dem, och den svarta, blänkande raden av bilar med chaufförer, som läste sina tidningar, fick långa stunder stå där orubbad, utan att någon bröt dess kedja.
Nere kring centralstationen eller vid Grand Hôtel var det livligare. Här trängdes främlingsströmmen. Bland de blonda stockholmskorna sågo dessa slaviska, asiatiska, orientaliska typer ut som granna svarta humlor med stänk av rött — med blodröda munnar som sökte locka under ljuva sammetsögon. De bröto skarpt av mot det förtonat bleka i sommarstaden.
Jag kände mig ofta nu som då jag som liten flicka strövat omkring däruppe i den gamla staden eller lekt under trädgårdens knotiga fruktträd: jag var ensam med mina drömmar. Och det var bäst så. Drömmarna hade liksom jag själv en besynnerlig skygghet för den där öppnade porten, som ledde in i det blivande hemmet. De ville icke dit. De veko av från vägen med det vinkande trygga målet och förirrade sig… Så återfunno de Frank.
Och nu började för mig en underlig tid av samvetskval och längtan. Jag fick inte — jag fick inte se det där vackra ansiktet, som alltjämt lockade och frestade med samma makt, som förut. Och för mig blev Frank det förbjudna, det onåbara, det som från fjärran suger en till sig. Jag visste icke, var han fanns — kanske i kriget, men långt, långt borta var han. Min längtan ropade efter honom. Åter och åter genomgick jag de få dagarna i Constance Hastfehrs villa. Bilderna av Frank och mig radade upp sig framför mig. Jag tyckte mig skönja dem så klart, som om de framkallats med färger och linjer på en duk. Alltid han och jag! Alltid han och jag! Jag såg mig själv lika tydligt, som jag såg honom. Det var en ringa tröst att synas vara honom så nära. Sträckte jag ut handen, grep jag ändå bara i tomma luften.
Jag läste knappast längre Herberts brev, och jag skrev »svar», vanemässigt upprepande ungefär vad jag brukade säga i mina brev till honom. Snart försvann också känslan av att jag njöt förbjudna fantasier. Så länge hade jag vant mig vid att låta inbillningen gå sina egna vägar vid sidan av verkligheten, att jag inte längre förstod, hur det ens kunde bli tal om att jag gjorde någon annan orätt därmed.
Så sjönk jag åter in i min dröm om Frank under dessa milda sommardagar, då staden tycktes sova omkring mig.