Tonys läroår/Kapitel 76

LXXVI.

»Man kan själv skapa sitt öde.»

Jag mindes att jag viskat det den där natten, då jag legat vaken i rummet under Franks. Jag grubblade däröver nu. Jag ville gripa in i mitt liv, sticka ut en djärv och odygdig hand och riva i de tankar och känslor, som de sista månaderna spunnits om mig. Jag skulle helt enkelt slita av dem och bli fri. Den där öppnade porten skulle då smälla igen, och jag behövde inte längre skymta det som doldes därinnanför. Allt närmare kom mig Frank.

[ 394 ]En dag började jag skriva till honom. Jag kastade ned de första raderna utan att tänka därpå. Det var icke menat som ett brev. Ett brev är något annat: man skriver något bestämt, man sätter en adress på ett kuvert och klistrar dit ett frimärke. Det här var icke något sådant. Det här var endast ett virrvarr av oordnade utbrott nedkastade på ett ark papper. En stund satt jag och såg på det, så lade jag ned papperet i skrivbordslådan.

Några dagar gingo. Jag tänkte mycket på det där pappersarket i skrivbordslådan. Det lockade och drog. Det band tankarna vid sig. En dag hade jag det framför mig igen. Jag skrev. Så lade jag åter ned det. Det var, som om mina tankar och fantasier stillats i och med det att jag börjat skriva detta brev, som icke var något brev — som om jag, när jag låste om det, också låst in de där tankarna.

När jag icke skrev, kände jag mig fri på ett egendomligt sätt; det var, som om en del av mitt jag legat försänkt i ett rus och den andra delen talat och handlat. Då skiftade mina tankar färg. Jag tänkte på min mor, på när jag var ett litet barn och lekte framför den tysta kvinnans fötter. Jag tänkte också på Mirjam Meijerhelm, som med slöa ögon och mumsande på [ 395 ]sin choklad satt däruppe i sin våning, och från henne gingo tankarna till Barbara. Med en rysning såg jag, hur den ena efter den andra dukat under. Min gamla oro och brådska kommo då över mig; men så satt jag åter vid mitt bord och öppnade skrivbordslådan.

Vad skrev jag? Jag skrev som det föll mig in — jag skrev att jag älskade honom. Jag kände icke en skymt av blygsel över att skriva ned det. Det var ju icke något brev; jag skrev det ju för mig själv. Jag älskade honom. Det blev långt. Å, det räckte över flera ark. Med en suck måste jag en dag vika ihop papperet, jag kunde inte skriva mer. Där blev det liggande i lådan, ordentligt sammanviket. Och för ordningens skull och för att ingen skulle komma åt att läsa det, stoppade jag in det i ett kuvert och klistrade till det. Så såg det ju likväl ut som ett riktigt brev! Men jag blev icke längre lugn av att tänka på det. Det oroade mig nu, när det var färdigt.

En natt låg jag vaken. Det var omöjligt att sova. Vad världen var stor! Jag hade icke sett den, och jag tyckte att dess gränser drogo ihop sig omkring mig, som om de ville kväva mig. Allt detta okända, härliga ville kväva mig. Då rusade jag upp ur sängen och fram till skriv[ 396 ]bordet. Brevet där i lådan, var icke det nyckeln ut i det okända, det fjärran sköna, som lockade och kvävde? Med darrande heta fingrar grep jag det. Jag skrev Franks namn utanpå kuvertet. Ytterst dunkelt mindes jag hans adress i England, och förmodligen mindes jag fel. Jag fann ett par frimärken och tryckte in dem i hörnet. Se där! Säg nu, att inte detta var ett brev!

Skyndsamt kastade jag på mig litet kläder och smög mig ned på gatan. När jag hörde det tunga konvolutet falla i brevlådan, ryste jag till. Så vände jag tillbaka till mitt rum.