Tor Hedberg Dikter 1896/Babelstornet
| ← Vid snögränsen |
|
Joconda → |
Babelstornet.
Vid Babelstornet, byggdt af nitton sekel,
stod Ator, sista seklets vuxne son,
och stirrade på domens: mene tekel
och lyssnade till fjärran stormars dån.
Kometen lyste röd på nattlig himmel
och tungt låg mörkret öfver gators vimmel,
där folket trängdes under ordlöst skrål
och folkets präster talte tungomål.
Han hade väckts af bäfvan och af ånger
ur obekymrad ungdoms morgonsömn;
än ljödo i hans öra glada sånger
af blodets gång och tankens i hans dröm.
Men verkligheten sände hotfullt dofva
och dystra sånger till hans hufvudgärd:
»upp, Ator, gif åt sorgerna din gärd,
hvi sofver du, då folket ej kan sofva?»
Då stod han upp, tog på sig högtidsdräkten
och lät sig ryckas med af gatans brus.
Det var i första, kalla morgonväkten;
oändlig, dyster som en värld af häkten
låg staden under bleka stjärneljus.
Och människorna voro lika fångar,
som sluppit ut men glömt sin frihets bruk;
de sågo på hvarann som sjuk på sjuk
och drefvo utan mål i stadens gångar.
På torgen stodo menighetens präster
och talte underliga visdomsord,
och städse samlades en skara gäster
till stundens mättnad omkring deras bord.
Men invid älfvarne, som trötta läto
sitt vatten rinna mot en fjärran strand,
där sutto Zions döttrar hand i hand,
fördrifna ifrån löftets land och gräto.
Och Ator gick i hopen från och till,
men tänkte slutligt: »Jag vill högre stiga,
där det är tyst. Hvad mänskligheten vill,
förstår man bäst, där människorna tiga.»
Han såg mot höjden. Som ett sagans under
steg tornet upp emot den mörka rymd,
i jorden sänkte sig dess fasta grunder,
dess topp af töcken och af moln var skymd.
Igenom fönstren, stigande i vindel,
på mur och poster föll en dager blek,
och ögat skönjde en fantastisk lek
af former och gestalter, som gaf svindel.
Kolonner buro, svällande af möda,
och som af vällust spändes bågars bukt;
från kapitälens korgar syntes flöda
i ymnig rikdom fantasiens frukt.
Där skälfde ångestrop i stenens tystnad,
och njutning suckade i hvalfvens skygd.
Af kufvad styrka och af kufvad lystnad
var Babelstornets fasta stomme byggd.
Men liksom fauner, dansande bland pinier,
som nymfer, dykande ur hafvets våg,
så mellan pelares och bågars linier
ett kaos af gestalter hopadt låg.
Hvad seklen skänkt af gyckel och at mening,
af ofullgången dröm och skingradt arf,
fällts ut ur tidens flod och hvarf på hvarf
sig samlat här i kall och död förstening.
Det var en orgie af kval och gamman,
en seklens dödsdans, underbar att se,
ty fult och vackert dansade tillsamman,
och lusta dansade ihop med ve.
Allt hvad det ena seklet drömt sig krokigt,
det nästa seklet sökt att räta ut.
Det hela var fantastiskt, vildt och brokigt,
och hvarje början svor emot sitt slut.
Två marmorsfinxer syntes tröskeln vakta,
en tredje öfver porten låg på post.
De tunga dörrar öppnade sig sakta
på gångjärn, hvilka gnisslade af rost.
I tornets inre grafvens kyla rådde,
den kala muren var af mögel täckt.
Det tomma rummet, som till molnen nådde,
var likt en ropare, mot himlen sträckt.
Vid muren hakad fast med grofva krampor,
en vindeltrappa ringlade sig opp,
och bleka lågor, som af sorgelampor
igenom mörkret tecknade dess lopp.
Ett iskallt luftdrag susade och skälfde
och fyllde tornet med en orgelton.
och högst, där himmelen som tak sig hvälfde,
satt polens stjärna i sin mörka zon.
Då ryste Ator, svepte kring sig kappan,
mot stjärnan såg, som lockade och drog,
och steg med snabba fötter upp för trappan,
som gnisslade vid hvarje steg han tog.
Han klättrade från fönster och till fönster,
och hvarje gång blef himmeln mera blek.
I djupet staden tecknade sitt mönster
af lågor, ringlande i nyckfull lek.
Utöfver fönstrens ytterposter hängde
förvridna lemmar, spöklikt bleka drag,
och stötvis stadens röst till honom trängde,
ett nödrop lik, beständigt mera svag.
Men på hans väg de tysta lampor lyste,
och invid hvarje lampa var en graf
i muren huggen ut, hvars inre hyste
en sarkofag med locket lyftadt af.
Där lågo, bäddade i rika skrudar
och med sin makts symboler i sin hand,
men ock i hednisk nakenhet ibland,
i dödssömn sänkta mänsklighetens gudar.
Där syntes djurgestalter, barn af drifter,
som stirrade med hemsk och gåtfull makt
och slumrande i svala marmorgrifter
låg skönhetsdrömmens gudavärld på vakt.
Där syntes känslans gud, med korset väpnad,
hvars milda löje döden själf förlät,
och kärlekens med blick af sorgsen häpnad,
och Mammon i sitt gyllne majestät.
Men ofvan honom vidgade sig kretsen
och andra stjärnor sällade sig kring
den förr allena; hvarje steg mot spetsen
som vinning gaf ännu en stjärnering.
Allt klarare ljöd orgeltonens susning;
till slut på tornets smala krön han stod.
Då släcktes stjärnorna på himlens ljusning,
och öster från rann morgonrodnans blod.
Han såg mot djupet. Genom molnens refva
han staden såg. Som snigeln i sitt skal,
den tycktes sakta kring i mörkret trefva
och sucka under onämnbara kval.
Men liksom hafvets sus i snäckan ljudar,
så steg dess sorl och blef till ord, till röst,
en hviskning lik ur mänsklighetens bröst,
och Ator hörde ropet: Nya gudar!
Då lyfte Ators sinne sig i bön,
som markens lärka lyfter sig på sången.
Han föll på knä på Babelstornets krön
och sträckte händerna mot soluppgången.
»Dig ropar jag som människorna bida
med tjusning och med skräck sen tusen år,
Din närhet bländar dem, de ängslas, kvida,
de frukta domen som dem förestår.
De dröja sörjande bland sina döde,
de trefva i de spår de själfva gjort.
Men det är fåfängt, du är deras öde,
och lifvet leder till din tempelport.
»O herre, jag har hört profeter stamma
ditt namn på bålet, som dem folket tändt.
Jag andra sett, som själfva släckt den flamma,
de offrat dig, när deras skinn den bränt.
O hvilken skam att tjäna dig med fruktan,
hvars väsende är obetvingligt mod.
Kom, slå oss, herre, vi behöfva tuktan
förrän vår tempeltjänst blir ren och god!
»Jag ser dig: fjärran från du mot oss skrider,
af idel klarhet är ditt majestät,
omkring din hjässa ljusna rum och tider,
och mörkret lågar under dina fjät.
Du bjuder: sök det yttersta och sista,
löp banan ut, som blef dig förelagd,
och sorg och fröjd som bubblor skola brista,
när du ditt öde möter oförsagd.
»Förbistringen med tusen tungor hväser.
När kommer du att honom nederslå?
Är det ej dina varningsord, jag läser
i tecknen, som på nattens himmel stå?
Sig molnen hopa, när skall blixten ljunga,
den tändande som bringar klarhetsbud?
När få vi, renade af elden, sjunga
din ljusa morgonhymn, du tankens gud?»
Han tystnade. I öster dagen bräckte,
i djupet staden låg, af mörker skymd,
och Babelstornet, svagt belyst, sig sträckte
liksom ett finger mot den vida rymd.
På himmelsfältet ljusa fåror plöjdes,
och solen steg och såg en välkänd syn:
en människa, hvars knän mot jorden böjdes,
och hvilkens händer lyftes emot skyn.