Tsarens kurir/Kapitel 10
| ← Kapitel 9 |
|
Kapitel 11 → |
TIONDE KAPITLET.
Nödställda resande.
Då Mikael Strogoff lämnade Nadia för att söka hjälpa de nödställda, började orkanen och åskan åter sitt förfärliga dån. Stormen, som han hade rakt emot sig, kastade honom stundom ett par steg tillbaka, stundom åt sidan, så att han hade all möjlig möda att arbeta sig fram. Men ropen, som stormen bar på sina vingar, blevo allt tydligare, ju längre han kom. Vägen gick i krokar, och vid skenet av blixtarna var det icke möjligt att urskilja något annat än de över vägen hängande klippmassorna.
Då den oförskräckte kuriren arbetat sig ungefär hundra steg framåt, fick han se en syn, som kom honom att tvärstanna av förvåning.
På den av blixtarna upplysta vägen varseblev Mikael Strogoff på tjugu stegs avstånd två resande, hopkrupna bredvid varandra på baksätet i ett besynnerligt åkdon, vilket tycktes ha sjunkit djupt ned i ett hjulspår.
Till sin glädje märkte han dock genast, att dessa två resande icke befunno sig i någon överhängande fara, ty de ursinniga rop, varmed de liksom försökte överrösta varandra, voro inga nödrop utan blott häftiga utbrott av den allra högsta förbittring.
Se här, vad han hörde, och som ingav honom en oemotståndlig lust att skratta.
— Dummerjöns, vill. du komma tillbaka?
— Jag skall piska dig gul och grön vid nästa station!
— Hör du, eländige postiljon! Nå, kommer du?
— Så här blir man skjutsad här i landet.
— Och det här kallar man en telega!
— Den trefaldiga åsnan! Han far sin kos och lämnar oss kvar på landsvägen.
— Att behandla mig på sådant sätt — mig, en engelsman! Jag skall laga, att han blir hängd.
Den, som sade detta senare, var verkligen högst förgrymmad. Men plötsligt tycktes den andre av de två resandena tvärt kasta om ifrån vrede till munterhet, ty han uppgav ett skallande gapskratt.
— Vad, skrek engelsmannen i arg ton. Vågar ni skratta?
— Ja visst, käre vän, ty det är det bästa, jag kan göra. Gör ni på samma sätt! Det här är ju alldeles utomordentligt löjligt.
— Löjligt! Jo, jag tackar jag! Det är tvärtom det avskyvärdaste, jag varit med om.
I detta ögonblick brakade en förfärlig åskknall genom passet. Sedan den sista rullningen dött bort, hördes den glättiga stämman åter säga:
— Ja, utomordentligt löjligt. Något sådant skulle aldrig kunnat hända i Frankrike.
— Inte i England heller, svarade engelsmannen förgrymmad.
Mikael Strogoff gick nu fram till de två resandena, av vilka den ene fortfor att skratta och den andre att gräla. Och nu igenkände han de två tidningskorrespondenterna, som gjort ressällskap med honom på ångbåten från Nischni-Novgorod till Perm.
— God dag, mina herrar! sade han. Kan jag vara er till någon tjänst?
— Åh, god dag! utropade fransmannen glatt. Här ska ni få se någonting extra roligt: ett par övergivna resande, hopkrupna på en bakvagn som två höns på en pinne! Tillåt mig att få presentera för er min käre fiende, herr Blount, engelsman till kropp och själ.
Den andre korrespondenten mumlade något, som skulle föreställa en hälsning, och ämnade just presentera sin kamrat, Alcide Jolivet, då Mikael Strogoff avbröt honom och sade:
— Behövs inte, mina herrar. Vi ha gjort ressällskap på Volga och känna varandra.
— Ah, mycket rätt! Alldeles rätt, herr — — herr — —, hur är namnet?
— Nikolas Korpanoff, handlande frän Irkutsk, svarade Mikael Strogoff. Men sägen mig, vilket äventyr har hänt, som tyckes vara så roligt för den ene och så ledsamt för den andre?
— Jo, kan ni tänka er något galnare, sade Alcide Jolivet. Den där ohängde postiljonen har farit sin kos med framsätet av sitt eländiga åkdon, lämnande oss i sticket här på bakdelen. Ingen vägvisare, inga hästar! Är det inte högst lustigt?
— Inte lustigt alls, brummade engelsmannen.
— Jo visst, bäste kamrat! Kan ni då aldrig lära er att ta' saker och ting från den lustiga sidan?
— Nå, säg mig då, hur man i all rimlighets namn ska' kunna fortsätta resan!
— Ingenting är lättare, svarade den glade fransmannen. Jag spänner er med ett par linor för den här utmärkta bakvagnen, sätter mig själv i sätet, fattar tömmarna och ropar som iemschiken: »hopp, min lilla duva!» och ni travar som en äkta posthäst.
— Herre! skrek engelsmannen ursinnig. Detta skämt är verkligen högst opassande, och — — —
— Se så, se så, lugna er, käre vän! Då ni tröttnar att galoppera, byta vi platser. Ni sätter er i kärran, jag spänner mig själv i linorna, och ni ska' få kalla mig en gammal utsliten åkarkamp, om jag inte travar lika bra som en skjutshäst.
— Jag vet likväl ett bättre sätt, inföll nu Mikael Strogoff, som skrattande lyssnat på den lustige fransmannen. Jag lånar er min ena häst. Den spänna vi för bakdelen av er skjuts, och så hålla vi tillsammans vårt intåg i Jekaterinenburg.
— Hurra! skrek Alcide Jolivet förtjust! Med en häst och en halv vagn kunna jag och min kamrat resa till världens ände, Herr Korpanoff, ni är bestämt en alldeles utomordentligt bra karl.
— Instämmer! ropade Harry Blount.
— Om ni nu behaga följa mig, mina herrar, återtog Mikael Strogoff, så skola vi gå till min tarantass.
— Men telegan? anmärkte engelsmannen.
— Var inte rädd, att den flyger sin kos, min käre Blount! utropade Alcide Jolivet. Den står så säkert rotfast, där den står, att om man lämnade den där, skulle den skjuta blad nästa vår.
— Men iemschiken, den uslingen! Han ska' väl för allt i världen komma och hämta sin halva telega?
— Ja, om han visste, att han tappat den, sade Mikael Strogoff.
— Det måtte han väl veta.
— Han. Nej, därom har han säkert inte minsta aning, och det är i allra bästa avsikt, han kör sin halva vagn till Jekaterinenburg.
— Nå, det måtte jag då säga — —!
— Kom nu, mina herrar! återtog Mikael Strogoff, så skola vi köra tarantassen hit.
— Alla tre begåvo sig i väg tillbaka, och det gick nu lätt, alldenstund man hade vinden på ryggen.
Under vägen omtalade den alltid lika språksamme Alcide Jolivet för Mikael Strogoff, att han och hans kamrat ämnade sig till skådeplatsen för kriget i Sibirien. Kuriren å sin sida berättade att han och hans syster skulle ända till Irkutsk.
— Det blir en ganska kinkig resa, sade Alcide Jolivet, ty tartarerna ha utbrett sig över en stor del av västra Sibirien.
— Jag vet det, svarade Mikael Strogoff.
— Vet ni också, att de snart komma att få en skicklig anförare från själva Ryssland?
— Nej, därom har jag ingenting hört.
— Det är en förrädare, som under förklädnad lyckats passera gränsen, och som nu är på väg till tartarernas läger.
— Vad heter han?
— Överste Ivan Ogareff.
— Ah! utbrast Mikael Strogoff överraskad. Jag har hört talas om honom, men jag trodde, att han hölls kvar i Ryssland av det stränga påbudet.
— Nej, han lärer varit med på ångbåten till Kasan, och där har han tagit landvägen genom det södra passet i Ural, förklädd till zigenare.
— Till zigenare?
— Ja. Han låtsade sig vara en gammal gubbe och hade omkring sig en flock zigenarflickor för att inte bli misstänkt.
— På en gång stod allt klart för Mikael Strogoff. Den gamle zigenaren, med vilken han två gånger sammanstött under sin resa, hade sålunda inte varit någon annan än förrädaren Ivan Ogareff. Nu förstod han, varför denne zigenare varit så rädd för att låta se sig, varför han talat om att döda den utsände kuriren, varför han på förhand hade så väl reda på regeringens anordningar, och varför Sangarr så envist betraktat honom på ångbåten. Denne farlige man måste undvikas, så vitt möjligt var, och det gällde således att komma före honom till Ischim.
Då de tre männen voro komna ungefär halvvägs, fingo de se ett eldsken i närheten av den plats, der iemschiken höll med tarantassen. Åskan hade antänt en furudunge bredvid berget, och branden utbredde sig alltmer till följd av den häftiga stormen.
De tre männen påskyndade sina steg, då de plötsligt träffades av en ny överraskning. Den skarpa knallen av ett pistolskott hördes från det ställe, där Mikael Strogoff kvarlämnat tarantassen.
— Ah! utropade Mikael Strogoff. Pistolskott! Månne Nadia är i någon fara? Framåt, mina herrar!
Och i fyrsprång ilade han av utåt vägen. De båda korrespondenterna började också springa, men som de voro mindre vana löpare än den raske kuriren, blevo de snart efter.
— Några ögonblick senare stod Mikael Strogoff vid det klipputsprång, som skyddade tarantassen vid krökningen av vägen. Den antända furudungen brann med ett sprakande dån och kastade ett klart sken över nejden.
Plötsligt hördes ett förfärligt rytande, och ännu ett pistolskott genljöd på andra sidan sluttningen.
— En björn! utropade Mikael Strogoff, som icke kunde misstaga sig om detta rytande. Nadia, Nadia!
— Och i det han drog sin skarpa kniv ur gördeln, tog han ett väldigt språhg och rusade om hörnet, bakom vilket den unga flickan väntade på honom. I det ögonblick han uppnådde tarantassen, vacklade ett ofantligt föremål baklänges emot honom. Det var en stor slagbjörn.