Tsarens kurir/Kapitel 11
| ← Kapitel 10 |
|
Kapitel 12 → |
ELFTE KAPITLET.
En björnjakt och en färd på steppen.
Se här, vad som hade skett, sedan Mikael Strogrofi lämnat tarantassen för att hjälpa de båda korrespondenterna.
Stormen hade jagat den stora björnen ur skogarna, som beklädde Uralbergen på denna sida, och han hade kommit för att söka skydd i den urhålkning, som utan tvivel utgjorde hans vanliga tillhåll, och där Nadia nu befann sig.
Skrämda av det ofantliga djuret, hade de båda sidohästarna slitit sig lösa och rusat in i skogen. Iemschiken, vilken blott tänkte på sina djur, glömde, att Nadia befann sig ensam gentemot björnen, och skyndade efter för att fasttaga dem.
Den modiga Nadia tappade inte huvudet. Björnen, som strax i början inte märkte henne, kastade sig vrålande över den kvarvarande hästen. Nadia sprang fram till tarantassen, fattade den ena av Mikael Strogoffs båda pistoler och gick den ursinniga björnen djärft in på livet. Just som björnen stod i begrepp att slå ned den skälvande hästen med ramarne, sände hon honom på två stegs avstånd en kula mitt i bringan.
En pistolkula förmår likväl inte särdeles mycket mot en tjockhudad björn. Ursinnig över att ha fått en rispa i skinnet, vände sig odjuret mot den unga flickan. Hon undvek hans ramar genom att springa runt omkring tarantassen, vars linor hästen försökte slita av.
Men om man miste även den sista hästen, skulle det bli omöjligt att fortsätta resan. Nadia gick därpå ännu en gång rakt på björnen, och just i det ögonblick, då hans ramar skulle slå ned över hennes huvud, gav hon med beundransvärd kallblodighet för andra gången eld mot honom,
Det var detta andra skott, som smällde på några stegs avstånd från Mikael Strogoff. Med ett enda språng kastade han sig mellan björnen och den unga flickan. Den sibiriske björnjägarens son var från barndomen van att handskas med sådana bestar. Hans arm gjorde en enda kraftig rörelse nedifrån uppåt, och som en orörlig massa föll det ofantliga djuret till marken, uppskuret från buken ända upp till strupen.
— Du är väl inte sårad, syster? frågade han, i det han störtade fram till den unga flickan.
— Nej, broder, svarade Nadia.
I detta ögonblick anlände de två korrespondenterna. De hade hört Nadias skott och hade sett Strogoffs snabba manöver.
— Utmärkt, herr Korpanoff! sade Alcide Jolivet. För att vara en vanlig köpman sköter ni jaktkniven mycket väl.
— I Sibirien, min herre, svarade Mikael Strogoff, äro vi tvungna att kunna litet av varje.
— En hårdhänt herre den där, sade Harry Blount sakta till sin kamrat.
— Ja, viskade denne, och systern är lika god som brodern. Vore jag björn, skulle jag akta mig för att gå i vägen för detta präktiga par.
I det samma återkom iemschiken, vilken hade lyckats fånga sina två hästar. Han var mycket villig att lämna den ena åt de båda korrespondenterna, sedan han fått löfte om dubbla skjutspengar.
Iemschiken spände för sina hästar och tog plats på kuskbocken, Nadia satte sig upp i tarantassen, spannet sattes i rörelse framåt vägen, och de tre männen följde efter till fots.
Det började redan dagas, då man uppnådde telegan. Den ena hästen spändes nu med ett par starka linor för den återstående delen av detta bedrövliga fordon. Korrespondenterna intogo sina platser, turvis hållande i tömmarne, och de båda åkdonen satte sig i rörelse utför östra sluttningen av Ural. Efter sex timmars färd anlände de två ekipagen vid niotiden på morgonen till Jekaterinenburg, utan att någon olyckshändelse inträffat under den senare delen av resan.
Den första person, som korrespondenterna mötte på gården bredvid posthuset, var deras iemschik, vilken stod där med gapande mun och väntade på deras ankomst. Harry Blount hoppade ur åkdonet och sprang emot honom med upplyftade knytnävar. Utan tvivel skulle den hederlige iemschiken fått ett grundligt kok stryk, givet enligt alla boxarkonstens regler, om inte fransmannen sprungit emellan.
— Lugna er, käre vän! sade han till kamraten. Den stackars kraken rår ju inte alls för, att vi behagade sätta oss fast på landsvägen.
Och i det han tog upp några kopek, som han räckte åt iemschiken, sade han:
— Se här, min vän, stoppa dem på dig! Om du inte har förtjänat dem så är det inte ditt fel.
Harry Blount rasade och hotade att draga postmästaren inför domstol.
— E rättegång i Ryssland! utbrast Alcide Jolivet. Är ni tokig? Det går väl för sig att börja den, ja, för all del, men om den blir slut i detta eller nästa århundrade, blir en annan fråga. Har ni aldrig hört historien om den ryska barnflickan, som började rättegång mot sitt herrskap för att utfå lönen för vården om deras lilla dibarn?
— Nej, jag känner inte till den.
— Nå, då vet ni heller inte, vad det där dibarnet hade hunnit bli för någonting, när äntligen domen föll?
— Nej, låt höra!
— Överste vid livgardet.
Vid detta svar brusto alla i skratt. Förtjust över sitt infall upptog Alcide Jolivet sin annotationsbok och nedskrev däri följande dråpliga ordförklaring:
»Telega är ett ryskt åkdon med fyra hjul, när resan börjas, och med två, när man kommer fram.»
Jekaterinenburg, grundlagt år 1723, ligger på östra sluttningen av Uralbergen. Som det europeiska Ryssland här sträcker sig ännu några tiotal mil åt öster, återstodo för våra resande ytterligare ett par eller tre dagsresor, innan de nådde det egentliga Sibirien.
Staden är säte för generalstyrelsen över de Uralska gruvorna, och alldenstund mycket guld och platina fås i trakten, finnes där Rysslands förnämsta myntverk.
Då våra resande anlände till Jekaterinenburg, var stadens folkmängd nästan fördubblad. En massa flyktingar från de av Feofar Khan översvämmade trakterna hade nämligen ankommit dit för att över ryska gränsen rädda sig undan krigets fasor. Då många av dem hade anlänt dit, åkande på telegor och tarantasser, av vilka en del icke längre behövdes, fanns där gott om åkdon. Det var således icke svårt för de båda korrespondenterna att köpa sig ett fordon, och naturligtvis valde de en tarantass. För telegor hade de fått en verklig förskräckelse.
— Denna gång, sade Alcide Jolivet, ska vi åtminstone försöka få ett åkdon, vars bakre del behagar komma fram till Ischim på samma gång som framdelen.
En halv timme senare hade den rappe fransmannen funnit en tarantass, som liknade Mikael Strogoffs, och i vilken han och hans kamrat genast instuvade sig.
Mikael Strogoff och Nadia satte sig i sitt åkdon, och kl. 12 på middagen lämnade de båda tarantasserna på samma gång staden Jekaterinenburg.
Trakten var ganska kullig och ojämn, ty man befann sig ännu på de östra utsprången av Ural. Marken var överallt mager och föga odlad. Men det var blott på ytan, som jorden var fattig, ty i dess djup finnes överflöd på järn, köppar, platina och guld. Också syntes överallt bearbetade gruvor, men sällan några tecken, som häntydde på åkerbruk. Först några tiotal mil på andra sidan Ural började den egentliga sibiriska steppen.
Nadia satt tyst vid Mikael Strogoffs sida och tänkte på den långa resan. Hon. visste mycket väl, vilka oerhörda mödor hon hade att genomgå, innan hon kom fram till sin landsflyktige fader där borta i de avlägsna nejderna omkring Baikalsjön. Men Hon kände sig dock lugn och trygg, ty hon förstod, att Gud var med henne, eftersom han sänt Mikael Strogoff till hennes hjälp. Hon erinrade sig denne präktige mans godhet mot henne under hela resan. Hon tänkte på, hur han först hjälpt henne på polisbyrån i Nischni-Novgorod, hur hjärtligt och enkelt han tilltalat henne, då han kallade henne syster, fast han då ännu icke kände henne, hur han dragit omsorg om henne under färden utför Volga, och slutligen hur stora ansträngningar han gjort under den förfärliga ovädersnatten i Uralbergen för alt försvara hennes liv med fara för sitt eget.
Nadia tänkte på allt detta. Och hon tackade Gud, därför att Han i rättan tid fört i hennes väg denne mäktige beskyddare, denne ädle och finkänslige vän, Hon kände sig i säkerhet, då hon var hos honom, i hans vård. En verklig broder skulle ej kunnat vara henne ett bättre stöd. Hon fruktade icke längre något hinder, hon ansåg sig säker om att nå sitt mål.
Vad Mikael Strogoff beträffar, så var han glad över att ha fått denna tystlåtna och modiga unga flicka i sitt sällskap, emedan han därigenom fick tillfälle att göra en god gärning. Dessutom blev det honom också nu lättare att dölja vem han verkligen var. Ingen skulle kunna misstänka, att den, som reste i sällskap med sin syster, var en tsarens kurir. Den unga flickans lugna oförskräckthet behagade hans starka själ. Han blott önskade, att hon skulle varit hans verkliga syster. Han hyste lika mycken aktning som ömhet för sin sorgsna men hjältemodiga följeslagerska. Han kände, att hon var ett av dessa rena och oskyldiga hjärtan, på vilka man kan lita.
Mikael Strogoff visste mycket väl, att de verkliga farorna under denna resa nu först skulle börja. Om det var sant, vad korrespondenterna hade sagt, att Ivan Ogareff på en annan väg lyckats smyga sig in i Sibirien och förena sig med Feofar Khan, svävade kurirens liv i största fara. Isynnerhet skulle detta bli fallet, om fienderna lyckades hinna fram och kringränna Omsk, innan Mikael Strogoff uppnådde denna stad. Det gällde således att av alla krafter påskynda resan.
Också sparade varken Mikael Strogoff eller de båda korrespondenterna på drickspengar, och de båda tarantasserna flögo fram med vindens hastighet. På skjutshållen stannade man icke längre tid än som behövdes för att intaga föda och byta om hästar.
Efter fyra dygns oavbruten färd uppnådde våra resande den sibiriska köpingen Novo Saimsk, belägen omkring 400 verst eller 40 svenska mil från Jekaterinenburg. Här slutade äntligen dessa kulliga, trädbevuxna sluttningar, som utgöra Uralbergens sista rötter, och här började den ofantliga sibiriska steppen, som sträcker sig flera hundra mil österut ända till staden Krasnojarsk.
Det är en ändlös slätt, ett slags ofantlig gräsöken, som överallt i fjärran sammansmälter med horisonten. Över denna slätt uppstiger ingenting annat än de på båda sidor om vägen utplanterade telegrafstolparne. Nu brusa bantågen fram över denna slätt, men då för tiden fanns blott en landsväg, som icke skilde sig från slätten genom något annat än det vitaktiga damm, som uppvirvlades av hästarne och tarantasshjulen.
Mikael Strogoff och hans reskamrater fördes med ännu större hastighet fram över steppen. De av iemschiken uppeldade hästarne, som nu ej möttes av några hinder, flögo framåt. Tarantasserna styrde rak kurs på Ischim, där de båda korrespondenterna ämnade skilja sig från Mikael Strogoff. Man hade ännu 200 verst kvar till denna stad. Men redan efter en dags resa på den jämna steppen hade detta avstånd minskats till blott 30 verst.