Hoppa till innehållet

Tsarens kurir/Kapitel 20

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Kapitel 19
Tsarens kurir
av Jules Verne
Översättare: Alfred Smedberg

Tjugonde kapitlet. Slag för slag.
Kapitel 21  →


[ 114 ]

TJUGONDE KAPITLET.
Slag för slag.

Nadia visste nu, att Mikael Strogoff levde, och att Marfa var hans moder. Ur djupet av sitt hjärta tackade hon Gud därför, och hon var glad över, att hon kommit i den gamla kvinnans sällskap, så att hon kunde få återgälda henne all den ömhet och godhet, som hon själv fått röna av hennes son.

Men vad ingen av de båda kvinnorna visste, det var, att Mikael Strogoff även befann sig såsom fånge i Feofar Khans armé, och att han således var dem helt nära. De trodde båda, att han redan var ett stycke bortom Tomsk på vägen till Irkutsk.

De fångar, som Ivan Ogareff fört med sig, hade blivit förenade med dem, som emiren hade i det tartariska lägret. Dessa olyckliga utgjorde tillsammans ett antal av omkring två tusen. Bland dem funnos även kvinnor och barn, bundna eller upphängda vid ryttarnes sadelknappar och obarmhärtigt släpade utefter vägen. . Man drev dem allesammans framför sig såsom boskap, och många stupade för att aldrig mera resa sig igen.

Då Mikael Strogoff fått sin plats i ett av de första leden i fångtransporten, hade han icke kunnat se de båda kvinnorna, som gingo i ett av de eftersta leden. Han hade således ingen aning om, att hans moder och Nadia befunno sig i fångtransporten, lika litet som dessa kunde förmoda, att han var i deras närhet.

Den tre dagsresor långa färden till Tomsk i den brännande solhettan var förfärlig för fångarna. Flera hundra av dem neddignade på steppen, och deras lik kvarlågo där ända till det ögonblick, då de av vintern framlockade vargarna slukade de sista benen.

Liksom Nadia alltid var till hands för att hjälpa den gamla sibiriskan, så bevisade även Mikael Strogoff sina sjuka och svagare olyckskamrater alla de tjänster han kunde. [ 115 ]Han uppmuntrade somliga, stödde andra. Han slösade med sina omsorger, var än här, än där, ända till dess en ryttare med sin lans tvang honom att återtaga sin plats i det led, som blivit honom anvisat.

Då Mikael Strogoff icke var bunden såsom så många andra av fångarna, skulle han vid några tillfällen lätt ha kunnat fly. Men av tvänne orsaker ville han icke försöka detta, förrän man kommit till Tomsk. För det första fördes han ju av krigshären mot det mål, dit han ämnade sig, och för det andra vimlade steppen av tartariska krigarhopar, som lätt skulle kunnat åter gripa honom. Bortom Tomsk funnos ännu inga tartarer, och först då man kommit dit, var tiden inne att försöka en flykt.

Fångarnas största lidande förorsakades av törsten, emedan det var ont om vatten på steppen. Men den 15 augusti uppnådde man i solnedgången en liten köping, belägen omkring trettio verst från Tomsk. Här gick vägen utefter stranden av floden Tom, och här skulle fångarna äntligen få stilla den brännande törsten.

Fångarna ville genast störta ned till vattnet, men soldaterna hejdade dem. De fingo icke lämna sina platser i ledet annat än i tur och ordning. Marfa och Nadia blevo bland de sista. Då de reste sig upp efter att ha druckit, uppgav Nadia ett anskri av häpnad och fattade Marfa häftigt i armen. Hon hade på något avstånd bland de andra fångarna varseblivit Mikael Strogoff.

Vid Nadias anskri spratt Mikael Strogoff till. Han blickade åt det håll, der de båda kvinnorna stodo, och upptäckte då både sin moder och Nadia. En darrning av sinnesrörelse överföll honom, men han ägde nog välde över sig själv för att icke störta fram till de båda kvinnorna.

I stället vände han sig hastigt åt annat håll och avlägsnade sig.

Nadia tog ett par steg framåt för att följa efter honom. Men den förståndiga Marfa grep henne i armen och viskade i hennes öra:

— Stilla, min dotter!

[ 116 ]— O, moder! svarade Nadia med en röst, som darrade av sinnesrörelse, det är han, det är Mikael!

— Ja, det är han, det är min son, men du ser, att jag behärskar mig. Gör som jag, min dotter!

Mikael Strogoff hade sett den åtbörd, varmed hans moder hejdade den unga flickan. Han förstod, att hon gissat hans hemlighet och att hon ville skydda honom för upptäckt. Han kände en stormande längtan att vända tillbaka för att omfamna sin moder och trycka den unga flickans hand, men han betvingade sig. Han hade lovat tsaren att icke träffa sin moder, och han ville hålla sitt löfte. Dessutom kunde Ivan Ogareff lätt få veta, att han var den utskickade kuriren, Marfa Strogoffs son, och i sådant fall väntade honom en säker död. Nu hoppades han emellertid, att ingen spion skulle ha upptäckt den sinnesrörelse, som avspeglade sig i den gamla kvinnans ansikte, då hon varseblev sin son.

Men han bedrog sig. Zigenerskan Sangarr stod på blott några stegs avstånd från de båda kvinnorna, då de voro vid floden för att dricka. Hon såg visserligen icke Mikael Strogoff, som så blixtsnabbt försvann bland de andra fångarna, men hon såg den gamla Marfas plötsliga sinnesrörelse, och den åtbörd, varmed hon hejdade den unga flickan, då denna ville rusa fram till kuriren. Med det skarpa förstånd, som utmärkte henne, insåg hon genast, att den gamla kvinnan upptäckt någon person, som var henne mycket kär, och som hon ville skydda för upptäckt genom att icke låta den unga flickan springa fram till honom.

Nu hyste hon icke längre något tvivel om att Marfa Strogoffs son, tsarens kurir, befann sig bland fångarna i lägret.

Ögonblickligen skyndade hon till Ivan Ogareffs tält.

— Vad vill du mig, Sangarr? frågade han.

— Marfa Strogoffs son är i lägret, svarade Sangarr.

— Såsom fånge?

— Ja, såsom fånge.

— Ah! utbrast Ivan Ogareff. Har du sett honom?

[ 117 ]— Jag har inte sett honom, svarade zigenerskan, men jag har sett hans mor förråda sig genom en rörelse, som sagt mig allt.

— Bedrager du dig inte, Sangarr?

— Jag bedrager mig inte. Kuriren är bland fångarna, och vi måste söka rätt på honom.

— Men hur skall detta kunna ske bland två tusen fångar, då vi inte känna honom?

— Ingenting är lättare. Hans mor känner honom, och hon skall tvingas att tala.

— I morgon skall hon tala, utbrast Ivan Ogareff och gnuggade händerna i vild glädje.

Följande dagen lät Ivan Ogareff samla alla fångarna på ett enda ställe. De uppställdes i fyrkant med en stor öppen plats i mitten, och soldater utomkring i dubbla led. Mitt på öppningen befunno sig Ivan Ogareff och Sangarr jämte en trupp soldater och en bödel. Ett stycke ifrån dem stodo de båda korrespondenterna, vilka nu hade rättighet att vistas, var de ville.

Fångarna väntade med förfäran på vad som skulle komma. Plötsligt gick Sangarr rakt fram till den grupp, där de båda kvinnorna stodo och sade till Marfa Strogoff:

— Kom!

Marfa följde henne fram till Ivan Ogareff. Där rätade hon upp sig, lade armarna i kors över bröstet och väntade.

— Är du Marfa Strogoff? frågade henne Ivan Ogareff.

— Ja, svarade sibiriskan lugnt.

— Minns du, vad du i Omsk svarade mig på mina frågor för fjorton dagar sedan?

— Ja.

— Ångrar du inte dessa svar?

— Nej.

—Vet du således inte, att din son Mikael Strogoff, tsarens kurir, passerat Omsk?

— Det vet jag inte.

— Har du inte sett honom bland dessa fångar?

[ 118 ]— Nej.

— Men han finns likväl här, och om man visar dig på honom, känner du då igen honom?

— Nej.

Vid detta svar, som vittnade om det mest hårdnackade beslut att inte yppa någonting, hördes ett sorl i folkhopen, och Ivan Ogareff bleknade av raseri.

— Hör! sade han till Marfa Strogoff, din son är här, och du skall genast peka ut honom!

— Nej, sade Marfa fast och bestämt.

— Alla de män, som blivit tagna i Omsk och Kolyvan, fortfor Ivan Ogareff, skall passera inför dina ögon, och om du inte utpekar Mikael Strogoff, får du hundra slag av knuten.

— Gör som du vill, sade Marfa, i det hon stadigt såg tyrannen i ögonen.

Ivan Ogareff visste mycket väl, att den modiga sibiriskan icke skulle förråda sin son. Men han hoppades, att Mikael Strogoff själv skulle förråda sig genom den sinnesrörelse, han icke kunde undgå att visa, då han gick förbi sin moder. Det var sålunda icke på modern, Ivan Ogareff räknade, utan på sonen.

Alla de manliga fångarne fingo nu den ene efter den andre tåga förbi Marfa Strogoff, vilken stod orörlig som en staty och inte med en min förrådde, att hon kände någon.

Hennes son befann sig i de sista leden. Då han i sin ordning passerade förbi sin moder, tillslöt Nadia ögonen för att slippa se.

Mikael Strogoff hade till utseendet förblivit okänslig. Man kunde inte se ens den lindrigaste rörelse i hans ansikte, men han knöt händerna så krampaktigt, att insidan blödde under naglarna, vilka inträngde i köttet.

Ivan Ögareff hade icke kunnat gissa sig till, vilken av fångarna som var Mikael Strogoff. Han var besegrad av sonen och modern och skar tänderna av raseri.

Då närmade sig Sangarr och viskade i hans öra:

— Knuten.

[ 119 ]— Ja, utropade Ivan Ogareff, knuta den gamla häxan, tills hon dör!

Knuten eller knutpiskan är ett straffredskap, som användes i Ryssland. Det består av ett antal läderremmar, i vilkas ändar äro fästa snodda järntrådar. Man anser, att hundra tjugu slag av detta gissel motsvarar dödsstraffet.

Marfa Strogoff visste detta. Men hon visste också, att inga straff kunde förmå henne att tala, och hon var beredd att offra sitt liv för sin son.

Två soldater grepo nu den gamla kvinnan och tvungo henne att lägga sig ned på marken. Därefter sönderrevs hennes klädning, så att ryggen blottades. Bödeln stod bredvid och väntade.

— Slå till! skrek Ivan Ogareff.

Piskan ven i luften. Men innan den träffade, hade en kraftig ung man sprungit fram och ryckt den ur bödelns hand.

Det var Mikael Strogoff.

Skälvande av ångest och förbittring hade han sett soldaterna trycka hans moder till marken. Han hade kunnat behärska sig på skjutshållet i Ischim, då Ivan Ogareffs piska träffade honom själv. Men nu, då hans moder skulle bli piskad, kunde han icke styra sig.

Ivan Ogareff hade äntligen lyckats.

— Ah, mannen från Ischim! utbrast han.

— Just han, sade Mikael Strogoff, i det han höjde knutpiskan och gav honom ett väldigt slag i ansiktet.

— Slag för slag, sade han.

Ivan Ogareff tumlade tillbaka och uppgav att tjut av smärta och raseri. Tre blodiga ränder hade sprungit fram på hans ansikte.

Tjugu soldater kastade sig genast över Mikael Strogoff, och de skulle hava dödat honom, om icke Ivan Ogareff hejdat dem.

— Denne man skall dömas av emiren, sade han. Visitera honom!

[ 120 ]Brevet med det kejserliga sigillet fanns på Mikael Strogoffs bröst. Han hade icke fått tid att förstöra det, och man lämnade det åt Ivan Ogareff.

Sedan denne stämt blodet, som rann utför hans ansikte, läste han långsamt igenom brevet. Därefter gav han befallning, att Mikael Strogoff skulle bindas till händer och fötter och med de andra fångarna föras till Tomsk.

De båda korrespondenterna hade varit vittne till denna syn.

— Bra hämnat! utbrast Alcide Jolivet, då Mikael Strogoffs knutpiska träffade Ivan Ogareffs ansikte. Jag skulle inte kunnat göra det bättre själv.

— Ja, svarade Harry Blount. Men kuriren är dödens man.

— Visserligen. Men ingen hederlig karl kan väl tåla att se sin moder piskas. Å, det var en präktig hämnd för affären vid Ischim. Skurken förtjänade intet bättre. Se, sådana makalösa skråmor han fick i ansiktet!

— Ja, men den unge mannen gagnade nog varken sig själv eller modern med denna hämnd.

— Kan väl vara, men det var bra gjort i alla fall. Medgiv, att det ändå är en präktig karl, den där kuriren.