Tsarens kurir/Kapitel 19

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 18
Tsarens kurir
av Jules Verne
Översättare: Alfred Smedberg

Nittonde kapitlet. Mor och dotter.
Kapitel 20  →


[ 108 ]

NITTONDE KAPITLET.
Mor och dotter.

Jämte sina soldater medförde Ivan Ogareff en skara ryska och sibiriska fångar, som han tagit dels i Omsk, dels i Kolyvan. Dessa olyckliga fingo stanna vid förposterna utan skydd och nästan utan föda. Ivan Ogareff ämnade föra dem till Feofar Khan, vilken skulle få bestämma, om de skulle inspärras i Tomsk eller avrättas genom ett av dessa förskräckliga blodbad, som de tartariska hövdingarna så ofta anställa.

Med Ivan Ogareffs krigshär följde även den zigenaretrupp, som varit i hans sällskap på ångbåten från Nischni-Novgorod. Sedan de tillsammans gjort resan över Ural, hade Ivan Ogareff lämnat truppen och i postdiligens skyndat i förväg till Omsk. Efter några dagar hade likväl Sangarr och de övriga zigenarna hunnit upp honom där.

Sangarr var en listig, grym och blodtörstig kvinna. Hon passade därför mycket väl till medhjälperska åt en sådan man som Ivan Ogareff. Denne hade en gång räddat henne, då hon för några brott höll på att bli gripen av de ryska myndigheterna, och från den stunden hade hon frivilligt givit sig till slavinna åt den ryske officern. Genom sin kännedom om de olika folkstammarna i Sibirien var hon särskilt lämplig såsom spion, och Ivan Ogareff hade därför stor hjälp av henne i sina brottsliga stämplingar mot Ryssland.

Sangarr hade hunnit upp Ivan Ogareff, kort innan Mikael Strogoff sammanträffade med sin moder på poststationen i Omsk. Hon hade varit vittne till det förhör, som den förrädiske översten höll med Marfa Strogoff, och hon var liksom han fullkomligt övertygad om, att den gamla kvinnan var kurirens moder. Därför beslöt hon att noga övervaka den fångna kvinnan och i hemlighet spionera på henne för att möjligen kunna utforska något, som kunde leda till kurirens gripande.

[ 109 ]Allt hennes spioneri var emellertid förgäves. Marfa Strogoff bibehöll en envis tystnad och aktade sig noga för att låta ordet »son» gå över sina läppar. Sangarr förlorade slutligen tålamodet och uppmanade Ivan Ogareff att låta piska den gamla kvinnan för att få henne till att bekänna. Men denne ville dröja därmed ännu någon tid.

Några timmar efter sedan Ivan Ogareff anlänt till det tartariska lägret, blev han under stora hedersbetygelser mottagen i Feofar Khans tält. Då han trädde ut därifrån, närmade sig Sangarr och ställde sig orörlig vid hans sida.

— Har du ännu fått veta något? frågade Ivan Ogareff.

— Intet, svarade zigenerskan.

— Ge dig till tåls!

— Närmar sig snart stunden, då du skall tvinga den gamla kvinnan att tala?

— Den närmar sig, Sangarr:

— När skall den gamla kvinnan tala?

— Då vi äro i Tomsk.

— Och när skola vi vara där?

— Om tre dagar.

Sangarrs stora, svarta ögon fingo en underlig glans, och med lugna steg avlägsnade hon sig.

Just då Ivan Ogareff skulle stiga till häst för att rida till förposterna, hördes oväsen på något avstånd i den delen av lägret, där fångarna förvarades. Högljudda rop hördes, och två eller tre skott smällde. Hade fångarna gjort uppror, eller var det kanske bara ett enkelt rymningsförsök?

Ivan Ogareff tog några steg framåt, och nästan i samma ögonblick störtade två män, som soldaterna icke kunde hålla tillbaka, fram emot honom.

Det var Harry Blount och Alcide Jolivet.

Sedan Ivan Ogareff ankommit till lägret, hade de begärt att bliva förda till honom. Soldaterna hade vägrat, och då hade de brutit sig ut med våld, förföljda av soldaterna med gevärsskott, vilka dock lyckligtvis inte träffat.

Ivan Ogareff märkte genast, att de båda rymmarne [ 110 ]voro utlänningar. Han gav därför ett tecken åt soldaterna alt icke skjuta.

— Vilka ären I mina herrar? frågade han på ryska.

— Två tidningskorrespondenter, en engelsk och en fransk, svarade Harry Blount.

— Utan tvivel haven I papper, som bevisen detta?

— Ja. Se här de brev, som anbefalla oss hos de franska och engelska konsulaten i Ryssland.

Ivan Ogareff tog breven, som Harry Blount räckte honom, och läste dem uppmärksamt. Därefter sade han:

— I begären tillåtelse att följa hären och giva akt på krigshändelserna i Sibirien?

— Vi begära att bliva fria, det är allt, svarade engelsmannen torrt.

— I ären det, mina herrar, svarade Ivan Ogareff, och det skulle roa mig att läsa edra krigsberättelser i Dagstelegrafen.

— Min herre, svarade Harry Blount med det mest komiska allvar, 6 öre numret utom postporto.

Därpå vände han sig till sin kamrat, som av avsky för den ryske förrädaren inte velat yttra ett ord, och båda avlägsnade sig ur lägret, utan att soldaterna gjorde en min av att kvarhålla dem.

Så snart de båda korrespondenterna kommit utom den tartariska armén, köpte de sig genast hästar och begåvo sig bort på vägen till Tomsk. Omedelbart därefter gav Feofar Khan order om uppbrott, och den väldiga hären satte sig i rörelse mot samma stad. Avståndet dit var omkring femhundra verst.

Bland de av Ivan Ogareff medförda fångarna fanns, såsom förut är sagt, även Marfa Strogoff. Trots sin höga ålder hade den olyckliga kvinnan måst till fots följa fångtransporten utan att erhålla någon slags lindring. Hon bar dock sitt öde med det allra största tålamod; ej ett ord av klagan kom över hennes läppar.

Gud, som ser till alla olyckliga, hade dock berett henne en särskild hjälp mitt under alla lidanden och svårigheter. Han hade vid hennes sida ställt en modig och öm varelse, [ 111 ]som tycktes vara liksom skapad för att bistå och hjälpa. Bland hennes olyckskamrater syntes en ung flicka, lika märklig för sin skönhet som för sitt tålamod och sitt milda sorgsna väsen. Det var Nadia Fedor.

Nadia hade, som vi minnas, av de tartariska spejarna. blivit gripen på färjan och bortförd utför floden Irtisch. Dessa hade sedan tagit henne med sig till Tomsk, där hon blandades med Ivan Ogareffs övriga fångar. Försynen. fogade det nu så, att hon kom i samma trupp av fångar som Marfa Strogoff, och i hennes sällskap fick hon sedan göra den långa färden till Kolyvan och därifrån till Tomsk.

Nadias goda hjärta rördes djupt av den gamla kvinnans lidanden, och hon gjorde till sin uppgift att på allt sätt stödja och hjälpa henne. Överallt, när så behövdes, var hon vid hennes sida, skaffade henne vatten, när hon törstade, och höll henne under armarna, när hon höll på att digna av trötthet. Småningom uppstod en innerlig vänskap mellan dessa båda kvinnor, som voro så olika i ålder, men så lika i godhet och tålamod. Nadia kallade Marfa moder, och Marfa kallade Nadia dotter, ehuru man snarare skulle kunnat taga dem för mormor och dotterdotter.

Den gamla Marfa hade ingen aning om, att den unga flickan varit hennes sons reskamrat från Moskva ända till floden Irtisch. Hon visste därför ingenting om det rörande syskonförhållande, som rådde mellan de bägge unga, och inte heller visste Nadia, att Marfa var Mikael Strogoffs moder. Hade de båda vetat om dessa förhållanden, skulle deras vänskap ha blivit ännu innerligare.

Under den första delen av deras fångenskap voro båda mycket tystlåtna. Den gamla Marfa fruktade att genom något obetänksamt ord förråda sig för fångvaktarna eller Sangarr, vilken ofta spionerade på henne, och Nadia var alltför bedrövad för att kunna tala. Hon sörjde sin ädelmodige beskyddare, som hon hade sett försvinna i vågorna av Irtisch och som hon med säkerhet trodde vara död. Hur skulle hon väl nu någonsin komma fram till sin fader, fången som hon var i en barbarisk krigshär?

Slutligen blev dock sorgen henne så övermäktig, att [ 112 ]hon måste öppna sitt hjärta för sin moderliga vän. Och så en dag, när vaktarne lämnat dem ensamma en stund, berättade hon för Marfa, vem hon var, och vart hon ämnade sig. Hon beskrev hela sin resa ända från Moskva och omtalade med djup rörelse alla de prov på godhet, styrka och mod, som hennes ädle beskyddare visat under färden.

Den gamla Marfa lyssnade med största intresse tall allt, vad Nadia berättade.

— Nikolas Korpanoff! sade hon. Berätta mera om denne Nikolas Korpanoff! Jag vet blott en enda ung man, som skulle kunna utföra, vad du säger denne man har gjort. Hette han verkligen Nikolas Korpanoif? Är du säker därpå, min dotter?

— Ja, svarade Nadia. Varför skulle han ha bedragit mig i detta avseende, han som aldrig bedrog mig i något annat?

Den gamla Marfa tycktes emellertid ha gripits av någon aning, ty hon gjorde den ena frågan efter den andra.

— Du har sagt mig, att han var oförfärad, min dotter, stark och oförfärad, sade hon.

— Ja, mycket oförfärad, svarade Nadia.

— Sådan skulle också min son varit, viskade Marfa Strogoff för sig själv.

Därefter återtog hon:

— Du har vidare sagt mig, att han var så mild även i sin styrka, att du i honom hade lika mycket en syster som en bror, och att han vakat övar dig som en mor.

— Ja, ja, suckade Nadia. Bror, syster, mor, allt har han varit för mig.

— Även ett lejon, då det gällt att försvara dig?

— Ja, ett lejon, svarade Nadia. Ja, ett lejon, en hjälte!

— Min son, min son, tänkte den gamla sibiriskan.

— Men du sade dock, fortfor hon, att han på skjutshållet i Ischim fördrog en förfärlig skymf?

— Ja, han fördrog den, moder, sade Nadia sorgset. Men döm honom inte därför! Att han inte bestraffade den [ 113 ]uslingen, som skymfade honom, därunder låg någon hemlighet, som jag inte känner.

— Föraktade du honom inte då, när han lät så förödmjuka sig? frågade Marfa, i det hon skarpt betraktade Nadia.

— Nej, jag beundrade honom.

Den gamla kvinnan teg ett ögonblick.

— Var han högväxt? frågade hon därefter.

— Ja, mycket.

— Och mycket vacker, eller hur? Se så, säg ut, min dotter!

— Ja, mycket vacker.

— Det var min son! Jag säger dig, att det var min son, utbrast den gamla kvinnan snyftande och tryckte Nadia till sitt bröst.

— Din son! svarade Nadia, helt häpen.

— Ja, det kan inte vara någon annan än han. Din följeslagare, din vän, din beskyddare, han hade en mor. Talade han aldrig med dig om sin mor?

— Om sin mor, jo, mycket ofta. Han älskade ömt sin mor.

— Nadia, Nadia!, Det var min son. Talade han icke om att hälsa på sin mor, då han passerade Omsk?

— Jo, men han sade, att han fick inte hälsa på sin mor.

— Ack, Nadia, jag förstår allt! Det var min son, Mikael Strogoff, som kallade sig Nikolas Korpanoff. Han är tsarens kurir, och han reste säkert i något hemligt uppdrag. Därför fick han inte yppa sitt verkliga namn och inte heller besöka sin mor. Det var nog också därför, som han inte ville slåss med den orättvise officeren i Ischim. Och nu vill jag berätta något glädjande för dig.

Hon lutade sig tätt intill Nadia och viskade i hennes öra:

— Min son och din beskyddare. lever. Han har räddat sig ur floden Irtisch. Jag har sett honom på skjutsstationen i Omsk, då han reste igenom denna stad.

Nadia uppgav ett glädjerop, och de båda kvinnorna sjönko i varandras armar.