Tsarens kurir/Kapitel 30
| ← Kapitel 29 |
|
Kapitel 31 → |
TRETTIONDE KAPITLET.
Natten mellan den 5 och 6 oktober.
Ivan Ogareff hade uppgjort sin plan med den största noggrannhet, och han var säker om, att den skulle lyckas.
Det var av vikt, att Bolkaja-porten var utan försvarare i det ögonblick, då Ivan Ogareff ämnade öppna den för fienden. Därför borde stadens försvarare så mycket som möjligt dragas till några andra punkter av staden.
För detta ändamål hade Ivan Ogareff överenskommit med Feofar, Khan, att denna något före kl. 2 på natten skulle göra ett låtsat anfall på en annan sida av staden. Men samtidigt skulle största delen av hans armé hålla sig beredd utanför Bolkaja-porten. Under det då striden som bäst rasade på stadens andra sida, skulle Ivan Ogareff öppna porten, där man icke väntade någon fara, och den man således lämnat under alltför liten bevakning.
Men Ivan Ogareff hade också till stadens underkuvande uttänkt ett annat, medel, som i grymhet söker sin like.
Från ett föregående kapitel minnas vi, att den där stora flotten med de sibiriska flyktingarna simmat i ett lager av olja, och att detta oljelager råkat i brand, omedelbart innan Mikael Strogoff och Nadia nådde kajen i Irkutsk. Allt detta var Ivan Ogareffs verk.
Ett stycke ovanför Irkutsk låg invid floden Augara en stor murad naftabehållare, som inneslöt flere tusen hektoliter olja. På Ivan Ogareffs inrådan hade Feofar Khan under den föregående dagen låtit riva muren på denna behållare åt flodsidan till, varigenom all oljan rann ut i floden. Då oljan är lättare än vatten, flyter den ovanpå utan att blanda sig med "detsamma.
Ivan Ogareff beräknade nu, att oljan skulle hava hunnit in i Irkutsk något före kl. 2 på natten. Man förstår lätt hans avskyvärda avsikt. Då oljan kommit fram och fyllt hela floden mittför staden, skulle han antända den samma. Han visste, att det skulle bli en fruktansvärd brand, som hotade att sprida sig till husen i staden. Borgare och soldater skulle få så mycket att göra med att rädda staden för branden, att de icke kunde ordentligt sköta försvaret mot tartarerna. Och just när branden och förvirringen voro som störst, skulle porten opp och tartarerna storma in.
Men en omständighet inträffade, som till en början tycktes bliva ett förargligt hinder för Ivan Ogareffs planer. Kölden hade under några dagar varit ganska stark och blef den 5 oktober ännu strängare. Stora ismassor började driva på Augara, och frampå eftermiddagen hopade sig dessa så tätt, att de alldeles täckte vattnet. Om detta fortfor under natten, så var det tydligt, att oljan icke skulle kunna antändas.
Men mot kl. 10 på aftonen undergick floden en märklig förändring. Augara blev på en gång nästan isfri. Isstyckena försvunno, och man kunde knappt räkna till fem eller sex, som nu syntes på vattenytan mellan de båda stränderna.
Våra läsare veta redan förut, varpå detta berodde. Isstyckena hade ett stycke ovanför staden packat sig så tätt i en förträngning av floden, att de stannat och bildat liksom en damm. Det var mot denna damm flotten hade törnat och satt sig fast. Men som vi veta, hade Mikael Strogoff och Nadia fått loss ett isstycke från denna sammanhängande massa och på detta drivit ned till Irkutsk.
Ivan Ogareff bebodde ett rum i palatset. Det var en stor sal, vars fönster vette utåt en balkong, som befann sig omedelbart bredvid och ovanom floden.
Klockan var halv två på natten. Stående vid fönstret väntade Ivan Ogareff, att anfallet skulle börja.
Allt var tyst. Ivan Ogareff steg ut på balkongen och blickade ut över staden. Under honom brusade Angaras vatten, vilket skummande bröt sig mot palatsets grundmur.
I detta ögonblick hördes gevärseld vid stadens norra sida. Kanonerna i det tartariska lägret började spela mot staden.
Flere tusen tartarer störtade mot vallarna. Klockorna ljödo, och alla av stadens befolkning, som kunde föra vapen, skyndade till de hotade punkterna.
— Äntligen! utbrast Ivan Ogareff, gnuggande händerna av vild glädje.
Han upptog ur sin ficka en svaveltråd, som han därpå antände, och jämte något drev nedsläppte i floden.
Inom ett ögonblick stod hela floden i lågor. De blåaktiga eldflammorna slickade dess båda stränder. Ett ytterst starkt sken skingrade nattens mörker. Trähusen på stranden fattade eld på alla håll.
Det var i detta ögonblick Mikael Strogoff och Nadia släppte sig ned från isstycket, summo under vattenytan och kastade sig upp på kajen mittför storfurstens palats.
Ivan Ogareff gick in i sitt rum, som nu upplystes av lågorna på Angara. Därefter gjorde han sig i ordning att gå ut och begiva sig till Bolkaja-porten.
Stadens räddning eller undergång hängde nu blott på ett hårstrå. Om Ivan Ogareff hunnit fram och fått öppna porten, skulle Irkutsk varit förlorat.
Men Gud hade annorlunda beslutat. Han hade nu äntligen satt en gräns för tartarernas framgångar. Förrädarens timme var äntligen slagen.
Knappt hade han öppnat dörren, förrän en kvinna med genomvåta kläder och håret i oordning störtade in i rummet.
— Sangarr! utropade Ivan Ogareff i den första förvåningen.
Men det var icke Sangarr. Det var Nadia.
Då hon och Mikael Strogoff kommit upp på kajen i Irkutsk, hade han ropat till henne:
— Till guvernörens palats!
Hon fattade honom i handen, och de skyndade framåt. Utan svårighet kommo de in i palatset, vilket stod öppet för alla. I den allmänna förvirringen fäste ingen någon uppmärksamhet vid dem, ehuru deras kläder voro genomdränkta av vatten.
Officerare och soldater sprungo om varandra i palatset. I den rådande trängseln blevo Nadia och Mikael Strogoff skilda från varandra.
Förskräckt ilade Nadia genom rummen, ropande på sin följeslagare och bedjande att bliva förd till storfursten.
En dörr, som ledde in i ett av eldskenet upplyst rum, öppnades framför henne, Hon inträdde och fann sig oförmodat stå mitt emot den man, som hon sett i Ischim och i Tomsk.
— Ivan Ogareff! utropade hon häpen.
Då förrädaren hörde sitt namn uttalas, skakades han av en rysning. Bleve hans verkliga namn känt, skulle alla hans planer stranda. Nu återstod honom blott en utväg, och det var att döda den varelse, som kände hans namn.
Ivan Ogareff störtade fram emot Nadia, men med en kniv i handen ställde sig den unga flickan mot väggen, fast besluten att försvara sitt liv.
— Ivan Ogareff! ropade hon ännu en gång, väl vetande att detta avskyvärda namn skulle ditkalla hjälp.
— Ah, du skall tiga! skrek förrädaren.
— Ivan Ogareff! ropade för tredje gången den oförfärade unga flickan med en röst, som hördes genom hela palatset.
Utom sig av raseri drog Ivan Ogareff en dolk ur sin gördel och störtade mot Nadia. Hon vek hastigt undan åt ett hörn, och dolken gick bredvid hennes arm in i väggen.
I samma ögonblick fattades skurken av tvenne starka armar och slungades våldsamt i golvet.
— Mikael! utropade Nadia.
Det var verkligen Mikael Strogoff. Den raske kuriren hade hört Nadias rop. Ledd av hennes röst hade han uppnått Ivan Ogareffs rum och skyndat in genom den öppna dörren.
— Frukta ingenting, Nadia! sade han, i det han ställde sig mellan henne och Ivan Ogareff.
— Akta dig, broder! utropade den unga flickan. Förrädaren är beväpnad. Han ser klart, han.
Ivan Ogareff reste sig hastigt upp och rusade mot Mikael Strogoff.
Men med ena handen fattade kuriren skurkens arm, med den andra vred han från honom dolken och kastade honom därefter ännu en gång till golvet.
Blek av raseri och blygsel erinrade sig Ivan Ogareff nu, att han bar en värja. Han drog denna ur skidan och förnyade anfallet.
Förskräckt över den fara, som hotade hennes blinde följeslagare, ilade Nadia till dörren för att ropa på hjälp:
— Stäng dörren, Nadia! sade Mikael Strogoff. Ropa inte hit någon! Ensam vill jag utkämpa striden med denne usling. Må han nalkas mig, om han vågar! Jag väntar honom.
Och endast beväpnad med sin sibiriska kniv, ställde han sig rak och lugn framför sin motståndare.
Hopkrupen som en tiger, sökte Ivan Ogareff det ställe, där han borde träffa sitt offer. Med ängslan gav han akt på den modige kuriren. Dennes lugn förfärade honom. Han visste, att Mikael borde vara blind, och dock föreföll det honom, som om denne såge och bevakade alla hans rörelser.
Äntligen gjorde han ett utfall och riktade en stöt mot Mikael Strogoffs bröst.
En hastig rörelse av den blindes kniv avvärjde stöten. Mikael Strogoff hade icke blivit träffad, och med orubbligt lugn avvaktade han ett nytt anfall.
Kallsvetten strömmade utför Ivan Ogareffs panna. Han tog ett steg tillbaka och gjorde åter ett utfall. Men hans värja flög även nu åt sidan för ett slag av Mikael Strogoffs kniv.
Vansinnig av raseri och förskräckelse, fäste Ivan Ogareff sina förfärade blickar på den blindes ögon. Dessa ögon voro stora och klara och tycktes kunna läsa in i djupet av förrädarens själ.
Nu uppgav Ivan Ogareff ett förfärans skri. Ett plötsligt ljus hade uppgått för hans själ.
— Han ser! utbrast han. Han ser!
Och liksom ett vilddjur, vilket steg för steg söker draga sig in i sin håla, vek han förfärad tillbaka mot väggen.
Mikael Strogoff följde efter, ställde sig mitt framför honom, såg på honom med stadig blick och sade med ett förfärande allvar:
— Ja, Ivan Ogareff, jag ser. Gud har i natt återgett mig synen. Jag ser ärret efter knuten, varmed jag brännmärkte dig, förrädare och usling. Jag ser, var jag skall träffa dig. Försvara ditt liv, ty det är en duell, jag erbjuder dig! Min kniv skall vara mig nog mot din värja.
Då Nadia hörde dessa Mikael Strogoffs ord, gick en darrning av outsäglig fröjd gehom hela hennes varelse. Glädjetårar strömmade från hennes ögon. Hon knäppte sina händer och såg upp mot höjden.
— Min broder ser! jublade hon. Barmhärtige Gud, jag tackar dig.
Ivan Ogareff kände, att han var förlorad. Han samlade all sin kraft och störtade med värjan emot sin oförfärade motståndare. De två klingorna korsades, men för en kraftig stöt av Mikael Strogoffs kniv splittrades värjan, och träffad mitt i hjärtat sjönk den eländige förrädaren livlös till golvet.
I detta ögonblick stöttes dörren upp, och åtföljd av några officerare inträdde storfursten i rummet.
Då han varseblev liket efter den, som han trodde vara tsarens kurir, frågade han med hotande stämma:
— Vem har dödat denne man?
— Jag! svarade Mikael Strogoff.
Två officerare skyndade genast fram och grepo Mikael Strogoff vid armarna.
— Vad heter du? frågade storfursten.
— Ers höghet, svarade Mikael Strogoff, fråga hellre vad den usling heter, som ligger utsträckt vid edra fötter!
— Denne man känner jag. Det är en min brors tjänare, det är tsarens kurir.
— Nej, ers höghet. Denne man är inte tsarens kurir. Det är Ivan Ogareff.
— Ivan Ogareff! utbrast storfursten.
— Ja, Ivan förrädaren.
— Men du, vem är då du?
— Jag är den verklige kuriren. Jag är Mikael Strogoff.