Tsarens kurir/Kapitel 29
| ← Kapitel 28 |
|
Kapitel 30 → |
TJUGUNIONDE KAPITLET.
I Irkutsk.
Irkutsk, grundlagt år 1661, ligger där den lilla floden utfaller i Augara, på den senare flodens högra strand. Det är östra Sibiriens huvudstad och har omkring 50 tusen invånare.
Sett på avstånd från toppen av något berg har Irkutsk med sina smäckra kyrktorn, liknande muhammedanska minareter, och sina japanska kupoler ett halvt österlänskt utseende. Men då man kommer in i staden, finner man vackra byggnader i europeisk stil och breda gator, försedda med trottoarer och björkalléer samt genomskurna av kanaler.
Hit hade nu Feofar Khan ankommit med hela sin tartariska armé. Med en del av denna hade han lyckats övergå floden och därigenom kunnat kringränna staden på alla sidor.
Storfursten hade emellertid på förhand satt staden i utmärkt försvarstillstånd. . Han hade dragit till sig förstärkningar från hela östra Sibirien och låtit uppkasta jordvallar runt omkring staden.
Ivan Ogareff visste detta. Han visste också, att en större rysk armé var i antågande från nordöstra Sibirien. Om icke staden kunde intagas inom 6 dagar, skulle det ovilkorligen vara för sent.
På inrådan av Ivan Ogareff lät därför Feofar Khan två särskilda gånger storma jordvallarna för att bemäktiga sig staden. Men båda anfallen tillbakaslogos av ryssarna med största tapperhet. Storfursten var själv den främste i elden, och soldater, borgare och bönder, ja, till och med de landsförvista, gjorde sin plikt utmärkt.
Ivan Ogareff beslöt nu att ofördröjligen sätta sin förrädiska plan i verket. Det var som vi redan veta, hans avsikt att begiva sig in till storfursten, där utgiva sig för tsarens kurir och sålunda innästla sig i hans förtroende. Detta skulle icke bliva honom svårt nu, sedan han fått tsarens brev i sitt våld. Sedermera skulle han på visst givet tecken öppna stadsporten för emirens soldater.
På aftonen den 2 oktober, två dagar före Mikael Strogoffs och Nadias ankomst till Irkutsk, höll storfursten krigsråd med sina officerare i stora salen i guvernörens palats.
— Mina herrar, sade han, hur länge kunna vi utan undsättning hålla stånd emot fienden?
— Åtminstone en vecka, ers höghet, svarade general Voransoff.
— Nåväl, återtog storfursten, då kunna vi vara vid gott mod. En skicklig och modig budbärare har denna morgon lyckats inkomma i staden. Han har underrättat mig om, att 50 tusen ryssar i ilmarscher rycka an till vår undsättning. Om sex dagar äro de här och falla tartarerna i ryggen.
Därefter vände sig storfursten till stadens polismästare och sade:
— Ni hade visst något särskilt att säga mig?
— Ja, svarade denne. De landsförvista bedja ers höghet att få bilda en särskild elitkår för att få kämpa vid soldaternas sida.
— Det är bra, svarade storfursten. Jag har med glädje sett prov på deras mod och fosterlandskärlek, fast de äro dömda till landsförvisning. Men vem skola de få till anförare?
— Jo, svarade polismannen, de önska sig en tapper och ädel man, som utmärkt sig vid flera tillfällen. Han är från Östersjöprovinserna, är läkare och heter Vassili Fedor.
— Jag känner honom, inföll storfursten livligt. Vad brott hade han begått, efter han blev förvisad?
— Han hade icke begått något egentligt brott. Han var medlem av en hemlig förening.
— Gott. Det är ju en präktig karl?
— Ja, ers höghet, en ädel man av stort mod. De landsförviste hysa stor aktning för honom. Han har nu varit här i två år och alltid visat lydnad för lagarna.
— General, sade storfursten, var god och låt hämta hit honom!
Befallningen utfördes genast, och efter en halvtimme infördes Vassili Fedor.
Det var en högrest, kraftig man, på sin höjd 40 år gammal och med allvarsam, ädel uppsyn. Hans ansikte hade ganska stor likhet med hans dotter, Nadia Fedors.
— Vassili Fedor, sade storfursten till honom, dina kamrater i landsflykten önska att få dig till anförare?
— Ja, ers höghet.
— Samtycker du till att ställa dig i spetsen för dem?
— Ja, om Rysslands väl fordrar det.
— Nåväl, sade storfursten, jag utnämner dig till kapten, och du är icke längre landsförvisad.
— Tack, ers höghet! Men kan jag då föra befälet. över dem, som äro landsflyktiga?
— De äro det inte längre. Jag skänker dem alla i tsarens namn friheten.
Vassili Fedor tryckte med rörelse den hand, som storfursten räckte honom, och lämnade salen.
Storfursten vände sig nu till sina officerare och sade leende.
— Min broder tsaren skall säkert icke misstycka, vad jag nu gjort. Vi behöva hjältar för att försvara Sibirien, och jag har skapat sådana.
Klockan slog 10 på aftonen. Storfursten ämnade just avskeda sina officerare och draga sig tillbaka till sina rum, då oväsen hördes utanför palatset.
Nästan med det samma öppnades dörren till salen.
En adjutant inträdde, och gående fram till storfursten, sade han:
— Ers höghet, en kurir från tsaren!
Ofrivilligt togo alla de närvarande på samma gång ett steg mot den halvöppna dörren.
En tsarens kurir ankommen till Irkutsk! Om någon annan än storfurstens adjutant hade sagt detta, skulle de ansett det för en osanning.
Storfursten hade livligt gått fram mot sin adjutant.
— För in honom genast, sade han.
En man inträdde. Det var Ivan Ogareff.
Ivan Ogareff hade mästerligt förklätt sig för att icke bliva misstänkt. Han bar en bondes dräkt, sliten och trasig, samt illa åtgångna skor för att därmed visa, att han tillryggalagt en lång väg till fots. Han låtsade sig vara utmattad av hunger och ansträngning.
Storfursten gick hastigt fram emot honom.
— Du är tsarens kurir? frågade han.
— Ja, ers höghet.
— Vad heter du?
— Mikael Strogoff.
Storfursten gjorde ett tecken, varvid alla hans officerare avlägsnade sig.
Den falske kuriren och storfursten voro nu ensamma i salen.
Några ögonblick betraktade storfursten Ivan Ogareff med ytterlig uppmärksamhet. Därefter frågade han:
— Var lämnade du tsaren?
— I Nya palatset i Moskva.
— När?
— Natten mellan den 14 och 15 juli.
— Du har då varit länge på vägen!
— Ja, ers höghet, jag har varit fången hos tartarerna.
— Har du brev från tsaren?
— Ja, här är det.
Storfursten tog emot brevet och genomläste det. Därefter frågade han:
— Känner du innehållet av detta brev?
— Ja, ers höghet, jag har läst det, ty jag hade kunnat bli tvungen att förstöra det, för att det icke skulle falla i tartarernas händer.
— Du vet då, att detta brev ålägger oss att hellre dö i Irkutsk än att uppgiva det?
— Jag vet det.
— Du känner också vilka strider, som utkämpats i Sibirien mellan ryssar och tartarer?
— Ja, ers höghet.
Ivan Ogareff fick nu berätta om dessa strider. Men för att riktigt skrämma storfursten framställde han ryssarnas ställning vida svårare, än den var. Han uppgav, att alla ryska trupper blivit tillintetgjorda, och att Feofar Khans armé utgjorde 400 tusen man, vilket var dubbelt för högt.
Storfursten blev mycket allvarsam. Ivan Ogareffs ögon lurade på honom.
Därefter tog storfursten åter brevet, läste om ett ställe däri och sade:
— Vet du, Mikael Strogoff, att detta brev talar om on förrädare, som tänker smyga sig in i staden, uppgiva ett falskt namn för mig och sedan överlämna staden åt fienden?
— Ja, svarade förrädaren utan att blinka.
— Känner du denne usling?
— Ja, jag har varit hans fånge.
— Och hur lyckades du undkomma?
— Genom att kasta mig i Irtisch och simma under vattnet.
— Bra, Mikael Strogoff! Du har visat både mod och nit i utförandet av ditt uppdrag. Har du någon ynnest att bedja mig om?
— Ingen annan än den att få strida vid ers höghets sida, svarade förrädaren.
— Må ske, Mikael Strogoff! Från och med denna dag skall du ständigt vara i min närhet och bo här i palatset.
Ivan Ogareffs ögon lyste av hemsk skadeglädje, och med en militärisk hälsning avlägsnade han sig.
Sedan han nu genom sin falskhet och det stulna brevet vunnit storfurstens förtroende, hade han honom och staden så gott som i sitt våld. Han skulle få bo i palatset och erhöll sålunda kännedom om alla anstalter till stadens försvar.
Han beslöt att oförtövat skrida till verket. Det brådskade verkligen också, ty den ryska undsättningshären kunde anlända inom några dagar, och dessförinnan måste Ivan Ogareffs förräderi utföras, om Feofar Khan skulle kunna intaga staden.
Han begav sig därför genast till vallarne för att undersöka, var dessa voro lättast att bryta igenom. Han fann snart, att en av portarna, Bolkaja-porten, var särdeles lämplig för fiendens genomsläppande.
Flera gånger om dagen begav han sig ut till denna port, från vilken han kunde speja ut över tartarernas armé.
Under en av dessa promenader mötte han Vassili Fedor.
— Min herre, sade denne, man säger, att ni nyligen kommit hit ända från Ryssland.
— Ja, det har jag, svarade Ivan Ogareff.
— Måhända kan ni då giva mig någon upplysning om en ung flicka, min dotter Nadia Fedor, som är på väg hit från Östersjöprovinserna, från staden Riga?
— När lämnade hon Riga?
— Hon skrev till mig, att hon skulle avresa omkring den 14 juli.
— Då hade kriget i Sibirien redan utbrutit. Hon har nog förgåtts på vägen eller blivit fången hos tartarerna.
Vassili Fedor avlägsnade sig med krossat hjärta. Allt hopp om att få se sin dotter var nu ute för honom.
Då Ivan Ogareff på aftonen den 5 oktober gick och spejade vid Bolkaja-porten, fick han se den listiga zigenerskan Sangarr, som smugit sig ända fram till porten.
Detta möte var förut avtalat mellan henne och Ivan Ogareff. Utan att någon av soldaterna kunna märka det, stack han ut en liten brevlapp till den lurande zigenerskan.
Hon skyndade genast med brevet till Feofar Khan. Det innehöll en uppmaning till emiren att den följande natten storma staden. Ivan Ogareff hade beslutat att denna natt kl. 2 på morgonen överlämna Irkutsk i tartarernas våld.