Under ljusa dagar/Museet — ett enda litet ord

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Berlins gator
Under ljusa dagar
av Camilla Collett

Museet — ett enda litet ord
Besöka eller inte besöka  →


[ 44 ]

Museet — ett enda litet ord.

Nej, nej, det är för herrligt! ju oftare man går dit, ju mera längtar man dit. Man står svindlande framför dessa Kaulbachska kämpebilder, hvilka dock springa en så bekanta till mötes från de små afbildningar man har af dem; första gången sjönk jag helt och hållet öfverväldigad ned på trappan, hvarifrån man bäst öfverskådar detta storverk. Museer hafva blott samma fel som häftar vid alla stora samlingar: der är för mycket att se; vår psykiska mottagningsförmåga kan lika litet som den fysiska tåla öfvermåttet, om den skall kunna smälta det mottagna; eljest tröttnar man och njuter ingenting rätt. Således har jag sjelf satt mig på den dieten att taga en sal för hvarje gång; har man tid dertill, gör enhvar bäst deri. Trots denna föreskrift slutar jag alltid, likasom drifven af en osynlig makt, i en af de inre salarna, som jag skulle vilja kalla detta konsttempels aldra heligaste. Det är ett mindre rum, hvilket knappt nog af en tillfällighet har kommit att gömma det herrligaste af det herrliga: blomman af antikens odödliga konst. Omkring den midt i rummet placerade gruppen af den farnesiska tjuren, som jag tyvärr icke är konstkännare nog att finna behag i, gruppera sig Apollo di Belvedere, den mediceiska Venus, hennes icke mindre sköna namnsyster från Milos, den älskliga sånggudinnan med dubbelflöjten, en herrlig framilande Diana, denna sednare af en äldre fransk mästare, och slutligen på upphöjningen inne i nischen — den antike, sofvande Endymion. Blicka ned, Diana! Blicka ned ännu en gång! Tänd dig icke bort, o stränga gudinna! från bilden af din enda svaghet. Förtörnas icke på den dödlige som har fördristat sig att föreviga den i denna himmelska skönhets bild! han har icke beröfvat dig en stråle af din skära [ 45 ]jungfruglans, af ditt silfverskinande rykte, — han har blott velat vittna om att du var qvinna och att du icke bar en sten, hvilket man beskyllt dig för, utan ett hjerta i din barm; han har velat vittna detta för kommande verldar, och han skapade denna Endymion! . . . Huru många dödliga Dianors läppar hafva icke förstulet fästat sig på denna marmorpanna! Jag går och jag kommer, jag går, och kommer tillbaka till Endymion; det är som om jag ville göra korstecknet öfver honom, om jag icke fruktade för att se detta ansigtes ljufva frid och paradisiskt glädjestrålande oskuld försvinna och sorgens och syndmedvetandets skugga i stället lägra sig deröfver.

Och till denna herrlighet har alla, enhvar som blott någorlunda prydligt kan dölja sina trasor, tillträde. Det är på detta sätt ett folk uppfostras och förädlas; man inympar i det skönheten. Man väcker det stolta medvetandet att alla dessa rikedomar äro dess, och i detta gemensamma ägande känner det sig som nation. Jag måste tänka på mitt fattiga land, hvilket inga sådana uppfostringsanstalter har, och huru bittert verkningen häraf förspörjes i folkets sinnelag. Den lägre klassen har ännu ingen kärlek till, ingen aktning för konsten, har knappast något begrepp om den; hvad vi äga deraf dela vi icke med den, och den hämnar sig, i det behof den känner, genom att ödelägga de enstaka konstföreteelser hvilka blottställas för den. Våra offentliga anläggningar och det som skall tjena dessa till prydnad, huru svårt hafva vi icke att rädda dessa från vandalismen? Svaret ligger tyvärr nära: vi hafva intet att dela; vi hafva inga museer, inga samlingar som kunna öppnas för alla; hvad vi hafva ägt af konst- och fornsaker är för länge sedan plundradt, och der ingenting finnes, der har kejsaren förlorat sin rätt. Det är sannt nog: konsten är ännu hos oss i sin barndom, folket — likaså. Men det måste dock kunna göras något för att roa detta unga folk, förströ det [ 46 ]efter dess tunga dagsarbete. Har man ej en rik taffel att bjuda på, får man duka i det gröna; har man inga marmorbilder att visa det, så gif det marionetter och pierroter — så länge. Blott akta sig måste man för att göra det hätskt, surmulet och liknöjdt, likasom det barn, som vanvårdas, så tydligt bär prägeln af att man icke bekymrar sig om det, aldrig tänker på att glädja det.

Det är bekant att i vår hufvudstad, numera en stad med 60,000 menniskor, icke är gjordt något för den arbetande klassen i denna riktning. Det finnes icke en gång ett ställe hvarest handtverkaren med sin familj efter en genomträlad vecka kan gå och få sig en kopp té och ett bord att sitta vid. Af det som andra hufvudstäder hafva för mycket har vår goda stad alldeles för litet.

Det var en vacker syn att se »das jute Berlinervolk» vandra genom museets salar, vandra under dessa kollonader af guda- och gudinnoskepnader, alla med ett stilla, nästan andaktsfullt allvar. Der voro torftiga och välklädda, unga och gamla, qvinnor! och män af alla stånd: sjömän, soldater, handtverkare och arbetsfolk; men aldrig såg jag en min som kunde bragt en af dessa marmorgestalter till att rodna och blicka ned med ovilja.

Att parodien vid sidan af så mycket upphöjdt och idealiskt ibland måste dyka upp är nästan oundgängligt: »du sublime au ridicule il n’y a qu’un pas.» Häromdagen befann jag mig i det omnämnda rummet tillsammans med en stor, grof madam, hvilken såg ut som om hon vore kommen direkt ur en hökar- eller klädmäkleribod. Hon stod först förvånad gapande framför den farnesiska tjuren, gjorde derpå en rund, gick något sturskt förbi de lättsinniga gudinnorna, hvilka hon tycktes vilja gifva ett godt förnuftigt klädmäklarråd och stannade återigen framför gruppen. »Förlåt! har det der djuret dödat det fruntimret som ligger der?» frågade hon, i det hon pekade på [ 47 ]den olyckliga Circe. Jag kom ej litet i förlägenhet; ty, skam att säga, var jag sjelf icke riktigt säker på min lexa om detta verldsberömda konstverk. »Blott stångat henne», svarade jag beslutsamt; men nu ha de två långbenta karlarne der varit nog lyckliga att fånga och binda honom; nu blir han helt säkert slagtad. Jag talade här blott ordagrant efter det intryck detta berömda konstverk gjorde på mig. Hon var också fullkomligt tillfredsställd; isynnerhet syntes den sista försäkringen lugna henne. Hon närmade sig derpå nischen hvarest Endymion befinner sig, och hotade allaredan med att se på honom och beundra honom; men jag af värjde det genom att fästa hennes uppmärksamhet på de små, löjliga mimaturfigurerna, hvilka äro anbragta i hörnet af den farnesiska tjurgruppen. Men inför dessa stod verkligen både madamens och mitt förstånd stilla.