Under ljusa dagar/Besöka eller inte besöka

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Museet — ett enda litet ord
Under ljusa dagar
av Camilla Collett

Besöka eller inte besöka
Tyska författarinnor  →


[ 47 ]

Besöka eller icke besöka.

Det är en underligt främmande, nästan nedslående känsla att stå på den skådeplats hvarest namnkunniga personer hafva lefvat, af hvilka vi hafva hemtat en stor del af vår andliga näring och som vi till en del hafva vant oss vid att se så i afståndets nimbus, att vi ha svårt för att tänka oss dem i deras vanliga menskliga förhållanden. Nu stå vi på stället hvarifrån dessa strålar utgingo, hvilka till och med bröto sig emot våra dimmiga kuster; men de ljusa gestalterna sjelfva, hvad hafva de alla blifvit af? Äro de alla borta? eller om några af dem ännu äro till, äro de till för oss? låta de sig finna af oss?

Fanny Lewald berättar i sin lefnadsbeskrifning, hvilken just föll mig i händerna straxt vid min [ 48 ]ankomst till Berlin, att Rachel och hennes man Varnhagen v. Ense bodde i en stor, mycket gammal gård vid Mauerstrasse, belägen midtför mynningen af »französische Strasse.» Här hafva de begge aflidit, dock med ett betydligt mellanrum af år; hon redan år 1833 och han nära 30 år sednare. Samma fromma längtan som kommer en att besöka grafvar dref mig att uppsöka det hus der detta märkliga menniskopar har bott. I det omnämnda arbetet heter det:

»Det var ett stort, palatslikt hus, hvilket tycktes vara skapadt att emottaga sällskap. Den ansenliga portalen, den breda, beqväma trappan, de af spegelglas dolda ingångsdörrarna i första våningen, bänkarna för de väntande tjenarne hade något förnämt, gästfritt med sig. Trädde man från förstugan in i rummen, så befann man sig först i ett stort bibliothek, hvilket straxt antydde de begge elementer, som rådde hos Varnhagen: verldsmannen och den lärde.»

Efter denna mycket tydliga och rediga anvisning gick jag ut en af de vackra solskensdagarna som vi hela oktober haft härnere. Det betecknade stället af gatan var lätt att finna; men här lågo icke mindre än tre palatsliknande hus vid sidan af hvarandra, framför utloppet af »französische Strasse», och husnumret, som jag noga hade lagt på minnet, började att vackla emellan lika så många siffror. Det gällde att gissa sig fram. Instinkten skulle icke bedraga mig. Jag gick in i ett af dem. I vestibulen stod jag plötsligen framför en kämpastor person i livré. Eget nog hade jag icke tänkt på att träffa någon; hela gården hade föresväfvat mig mausoléaktigt tom. Livrémannen stod der emellertid; han såg min osäkra, sökande min, och för att säga något frågade jag hvem som bodde här i huset. »Hier wohnen viele hohen Herrschaften», sade han med all den sjelfkänsla detta medvetande oundgängligt meddelar lakejen. »Wünschen Sie Jemanden zu sprechen?» tillade han med en artig bugning. Hvad skulle jag svara? . . . »Nej», sade jag, [ 49 ]»var god och säg mig om det häruppe finnes dörrar med spegelglas uti?» Han skakade betänksamt på hufvudet. »Icke heller bänkar för de väntande tjenarne?» »Nej», sade han mera bestämdt, som om ett psykologiskt problem, hvilket sysselsatt honom, ändtligen syntes vilja gå ihop för honom. »Danke sehr!» sade jag och gick upp för den breda, beqväma trappan — lemnande honom, såsom jag antager, fullkomligt på det klara i afseende på problemet, det vill säga: den plats i de med förnuft begåfvades led han ville anvisa mig.

Min gissning hade icke bedragit mig; i entréen deruppe stod jag framför spegeldörren. Det var Rachels och Varnhagens boning. Öfver denna tröskel hade de gått ut och in; härifrån buros de bort för att aldrig mera vända tillbaka. Der stodo inga bänkar mer för de väntande tjenarne. Ja, här hade hon lefvat, denna qvinna, så märkvärdig genom det sammanhang hon stod i till sin tid, ett sammanhang, en vexelverkan, som var så lefvande, så omfattande, att hon genomskådade allt, gissade allt och ofta på ett förunderligt sätt förutsade allt som i en aflägsen framtid skulle komma att hända, hvarföre en skald har kallat henne »tidshändelsernas dallrande nerf» — hon som stod med sitt mäktiga sönderdelningsbegär och en i sanning fruktansvärd afslöjningsförmåga midt uti en tillkonstlad, med allt slags osanning laborerande period; hon som öste djupast ur sitt eget hjerta och gaf bort det för att erinra samtiden om huru det verkligen ser ut i ett menniskohjerta — denna stora, käcka, oförderfvade, äkta menniska — Rachel Levin kallad — hon har här haft sin boning. Derinne trängdes man omkring den nya Pythian, hvilken i hvirfveln af en salongskonversation eller i hast hopkluttrade bref — de voro temligen oläsliga — utslungade sina mäktiga ord, sina orakelspråk. Denna spegel har också mer än en gång återgifvit Bettina von Arnims [ 50 ]lätta skepnad, när hon, den evigt unga sjuttioåriga, kom farande till den ensamma Varnhagen med alla sina planer, sina förhoppningar och sina svikna illusioner. Derinne hafva de setat, dessa båda gamla, som skulle öfverlefva sin tid, svärma sig tillbaka i den och i ungdomlig lidelsefullhet mönstra den nya. Der samlades alla detta århundradets frisinnade veteraner, som hafva hoppats, lidit och stridit genom alla dess faser, för att till sist förbittrade och tviflande om allt omkring dem se sig vid slutet af sin bana; och här satt slutligen den siste af dem — Varnhagen — som en trollkarl på ruinerna: harmset rufvande, utan andra vitnen än de hädanfarnes missnöjda skuggor, har han stöpt den ena efter den andra af dessa giftiga småkulor som det blef Ludovika Assings[1] sak att låta explodera bland hans egna »hohen Freunde und Gönner», en dotterlig käckhet, för hvilken demoiselle Assing ännu pliktar på sin förvisningsort vid Como eller Lago Maggiore, med tillåtelse likväl att spatsera fritt omkring öfverallt, undantagandes inom gränsorna af den preussiska monarkien[2].

Af vördnad för »die hohen Herrschaften», som nu hade tagit plats i dessa rum, vågade jag mig icke längre än i entréen. Nu har jag sluppit väl ifrån betjenten, tänkte jag; men man kan icke veta huru det skulle gått mig med herrskapet, och om det verkligen hade blifvit så mycket lättare att förklara dem orsaken till mitt besök.

Natten derpå hade jag en besynnerlig dröm — scenen förnyades; jag gick uppför den breda trappan förbi spegeldörren; men denna gång trängde jag mig in. Genom bibliotheket kom jag in i en rad af stora, höga, kyrkoliknande rum. Ja, sådana måste de rum hafva varit hvilka hyst en själ som hennes! hon [ 51 ]kunde icke bo trångt och lågt. Der var tomt öfverallt. I det innersta rummet satt Rachel. Jag närmade mig med en känsla af bäfvande vördnad. Hon är ju död! sade den som hade följt mig; men hvem denne var vet jag icke, kanske ingen annan än den genius som leder hvarje menniska. Ni vet ju att hon allaredan har dött år 1833! Jag var fullkomligt medveten om detta faktum och gjorde min ursäkt med all den höfliga ifver, hvarmed man i vakande tillståndet söker att afbedja en obegriplig och oförlåtlig glömska.

Och, landsmän, drömmen är sann! Den skall ständigt förnya sig. Hvarhelst det främmande själslifvet har trängt sig in till oss och har gladt, stärkt och höjt oss, låtom oss tacka Gud för denna vinning i vårt lif; men vi böra icke uppsöka det i sitt ursprung; kanhända skola vi då finna det dödt, kallt, tillslutet för oss. Vi böra älska det som vi älska de kära, aflägsna, blå fjällen, hvilka vi, så långt vi kunna minnas, hafva sett från vår egen förstuguqvist. På dem hvilar vårt öga när helst vi skåda ut; de väcka väl en mild längtan, men ingen dragande, smärtsam oro; de måste blott stå der så. Huru dystra, främmande, kanhända otillgängliga skola de icke möjligen synas oss, om vi komme dem nära? Sök icke personerna; men stöter du på en graf, böj dig då med ditt hjertas bästa andakt för den. Sök icke personerna! Sällan är det fallet att du drager något godt derifrån för dig sjelf, men mycket ofta en bedragen illusion. Och det är så underligt detta! Dessa främmande skaldesjälar! Vi hafva upptagit så mycket af dem — men, väl att märka, dock mycket icke! — Vi känna dem så väl; vi tycka nästan att de måste känna oss, att vi behöfva blott komma för att intaga vår plats hos dem; men — andra seder, andra vanor, andra lifsformer, en annan lifsåskådning skola dock ställa ett svalg emellan dem och oss, hvilket fordrar en lugn, säker, likasom mättad bekantskap för att fyllas. Vi komma med förkunskap [ 52 ]om dem; de hafva alldeles ingen om oss. Vi komma med vår friskhet och ärliga entusiasm, och vi träffa dem kanhända trötta, gamla, dödströtta.

Dock, hvad säger jag! detta är och blifver ju något individuelt; för detta kunna inga lagar föreskrifvas, Enhvar bär sina lagar inom sig sjelf. De stora andarna vilja väl också svårligen finna sig i att sitta der beständigt i ensligt majestät; ty också deri likna de jordens andra majestäter, att de icke vilja beröfvas anledningar till att kunna visa sig onödiga. Och det gifves alltid sådana, som här riskera utgången: käcka, eröfrande karakterer, hvilka draga vinsten trots allt — hvilkas erfarenhets facit alltid visar ett öfverskott. Det gifves andra, som icke äga dessa fördelar, hvilka natur eller uppfostran eller begge i förening hafva meddelat en försagdhet, en skygghet som aldrig öfverger dem. De andas liksom i en atmosfer af ensamhet, hvilken försvårar hvarje närmande till andra. Om detta passar in på mig, vet jag icke; men jag har ganska svårt för att göra bekantskaper. Kanhända har den hulda, moderligt delande naturen i ersättning för denna ofullkomlighet förunnat mig den oskattbara lyckan att kunna behålla dem jag en gång har slutit mig till: jag har icke mistat någon af dessa kära, utom blott när döden beröfvat mig dem.



  1. Hans systerdotter, som i många år förestod hans hus.
  2. Se Varnhagen von Enses dagböcker, hvilka steg för steg följa tilldragelserna under Fredrik Wilhelm IV:s regering.