Upp med händerna/Kapitel 09

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Kartan
Upp med händerna!
av Gunnar Örnulf

I grevens tid
Mellan tvenne eldar  →


[ 75 ]

IX. I grevens tid.

»Fort, stig av hästarna», ropade han strax därpå, då de kommit ned från den smala bergåsen. »Vi måste lämna dem i sticket, om vi skola klara oss nu!»

»Men…» invände Jim.

»Inga invändningar», avbröt honom Bill häftigt. »Det är det enda sättet.»

Willy hade redan hoppat av och stod och höll sin häst vid tygeln. Även Jim följde nu exemplet. Han insåg, att det var bäst att låta styrman Bill råda, fast han ej kunde förstå, hur de skulle kunna klara sig utan hästar.

»Hjälp mig att koppla ihop hästarna», fortfor Bill i samma brådskande ton. »Så där ja… nu skrämma vi dem, så att de fortsätta nedför sluttningen åt det där hållet.»

Han drog upp sin revolver och avlossade ett skott tätt invid örat på den närmaste hästen. Ögonblickligen stegrade sig denna och drog därefter de andra med sig i vild fart nedför sluttningen.

»Följ nu med mig», återtog Bill. »Vi skola in i den där rämnan.»

Han sprang före med de andra tätt i hälarna.

Bergsrämnan, som han talat om, var så liten och smal, att han endast med möda kunde tränga sig in. Men sedan vidgades den, och det blev lättare att komma vidare.

Styrman Bill hade tagit med sig det rep, med vars [ 76 ]hjälp han tidigare på dagen räddat Willy och Jim. Han hade rullat ihop det snett över axeln, och banditerna hade icke brytt sig om att ta det ifrån honom, då de övermannade honom.

»Det var tur, att jag hade det här», sade han flämtande och rullade upp repet, medan han gick vidare. »Annars hade vi varit ohjälpligt förlorade!»

De hade nu kommit fram till andra sidan om den smala bergsrämnan. Här måste de stanna, ty de befunno sig nu på en smal avsats med en tvärbrant bergvägg nedanför. Uppåt eller åt sidorna kunde de inte komma.

Utan att förlora ett ögonblicks tid böjde Bill sig ned och fäste repet kring en uppskjutande klippspets.

»Tur också, att det hände just här. Här har jag varit förut. Jag har varit en åsna, och om det hänt någon annanstans, så hade vi inte haft minsta utsikt att klara oss. Nu måste vi klättra…»

Han lade sig ned och hasade sig över kanten på avsatsen. Strax därpå befann han sig långt under deras fötter.

»Det går bra», ropade han upp till de andra. »Kom efter!»

Jim kastade en orolig blick på Wily.

»Var inte rädd för mig», sade denne. »Jag får inte svindel. För resten skall jag inte se nedåt, och klättra kan jag.»

»Skynda på», uppmanade dem Bill.

Jim Blasco tvekade ej längre. Han grep tag om axlarna på Willy och lyfte honom vidare utanför avsatsen samt sänkte honom sedan, så att han kunde få tag om linan.

Willy stirrade envist på bergväggen framför sig, medan han klättrade, och försökte inbilla sig, att alltsammans bara var en vanlig gymnastikövning.

[ 77 ]Klättringen tog inte lång tid, men tiden föreföll honom lång som en evighet, innan han äntligen kände mark under fötterna och befann sig vid Bills sida nere på en annan avsats.

Strax därpå kom Jim efter. För honom var alltsammans som en barnlek, fast ett svart bråddjup gapade under hans fötter.

»Så där ja», sade Bill, när han kommit ned, nu är det bara synd, att jag inte kan ta med mig linan. Det är inte roligt att lämna spår efter sig, men nu kan det inte hjälpas.»

»Hur skola vi nu bära oss åt?» frågade Jim och såg sig omkring,

»Här är en rämna», svarade styrman Bill. »Det är inte bekvämt att ta sig ned genom den, men det är i stället desto säkrare. Följ efter mig, Willy, och gör som jag. Vi måste skynda oss… de kunna få syn på oss från höjden där framme.»

Willy lydde. Han fann, att denne haft rätt i, att det inte var någon fara att klättra genom den sneda springan, som blev allt bredare, ju längre ned de kommo. Den sluttade snett nedåt, och man hade säkert fäste för händer och fötter. Men han aktade sig fortfarande för att kasta en blick ned i bråddjupet.

Jim Blasco följde efter utan att längre göra några invändningar.

Klättringen gick bra, och en kort stund därefter befunno de sig på en bred avsats, från vilken de kunde komma vidare genom en vid klyfta inåt berget.

»Så där ja», sade Bill och drog ett djupt andetag av lättnad, »nu kunna vi pusta ut ett slag. Det där var nära ögat.»

»Men varför skulle vi lämna hästarna i sticket?» frågade Jim Blasco, »De kunde ju inte rida efter oss rakt [ 78 ]uppför branten, och på det viset hade vi kunnat få ett gott försprång.»

»Det hade vi inte haft någon nytta av», svarade Bill. »Jag skulle helst ha velat behålla hästarna, om jag inte visste, att Salandra känner till just den här omgivningen som sin egen ficka. Han har själv varit jagad här en gång.»

»Men vad betyder det, om vi i alla fall redo långt före honom.»

»Han kunde genskjuta oss. Det finns bara två vägar, som man kan komma fram till häst på, just från den där bergåsen. Den ena var den, vi kommo, och den andra var den, vi skulle fortsätta på. På båda dessa vägar kunde han genskjuta oss. Jag är säker på, att han ögonblickligen skickade ut en avdelning åt ena hållet och själv satte i väg åt det andra. Vi skulle ha varit fångade som råttor i en fälla utan minsta möjlighet att komma undan.»

»Men nu… hur skola vi nu kunna klara oss?»

»Lugn i stormen bara», sade Bill lugnt. »Vi ha klarat oss tills vidare, och det är alltid något. Sedan blir det nog någon råd. Där ser man i alla fall, att man aldrig kan vara nog försiktig», fortfor han och torkade svetten ur pannan. »Du minns, att du var så säker på, att han inte gissat sig till min plan. Men det måtte han ha gjort i alla fall?»

»Varför det?»

»Annars skulle han inte ha slagit läger så tidigt. Om han trott, att vi voro framför honom, så hade han naturligtvis inte slösat med en dyrbar tid på det sättet. Nu hoppades han naturligtvis, att vi skulle fortsätta i hans spår, och jag kan ge mig katten på, att han hade några man på post, som lågo och lurade på oss. Men fullt så enfaldig var jag ändå inte.»

»Men jag…» inföll Jim Blasco.

[ 79 ]»Du?… Med dig var det naturligtvis en helt annan sak. Du har ju inte varit här i trakten förut. Om du varit det, så hade du resonerat som jag, det är jag säker på.»

»Den där Salandra är i alla fall en farlig karl», sade Jim fundersamt. »Det hade nog varit bäst för oss, om du skjutit ned honom tvärt på fläcken.»

»Jag är ingen bödel, svarade Bill. »För resten skulle det ha varit oklokt. Vi hade inte haft någon förskoning att vänta av de andra, ifall vi sedan råkat i deras händer. Nu kan man hoppas på en smula hygglighet, om vi skulle råka i hans händer.»

»Men hur skola vi nu bära oss åt? Här kunna vi inte stanna, och inte ha vi stor utsikt att komma långt utan hästar. Jag tänker inte på mig själv… jag kan nog stå ut med litet av varje, men Willy…?

»Ta det lugnt», avbröt honom styrman Bill. »Vi skänkte Salandra de där hästarna, men han skall få bestå oss andra i stället.»

»Hur menar du?»

»Vänta, skall du få se», svarade Bill. »Nu kunna vi ha pustat ut nog, och vi måste skynda oss. Vid det här laget har nog Salandra kommit underfund med, att jag dragit honom vid näsan. Kom med… och se till, att ni ha revolvrarna i ordning.»

Han gick före sina vänner in genom klyftan, som blev allt smalare och mynnade ut i en trång rämna, genom vilken man kunde se en skymt av himlen.

Bergen i dessa vulkaniska trakter äro ofta söndersargade på detta sätt, och just denna trakt var som en labyrint av klyftor, rämnor och väldiga klippblock.

Efter en stund voro de alla tre inne i den smala rämnan.

»Nu måste ni hålla er tysta», sade Bill med låg röst.

[ 80 ]»Aha, nu börjar jag begripa», mumlade Jim Blasco, »Det här artar sig att bli någonting i min stil…»

»Just det, ja», viskade Bill. »Men tyst nu.»

Han trängde sig ut genom bergsrämnan och varnade de andra med en åtbörd från att följa efter genast.

Strax därpå kom han emellertid tillbaka igen och vinkade åt dem att fortsätta.

Utanför den smala rämnan var en öppen plats, full av stora klippblock och stenar.

Willy hade svårt att undertrycka ett utrop av överraskning, då han kom ut. De befunno sig alldeles intill den plats nere i dalen, där Salandra slagit läger.

»Huka dig ned», viskade Jim till honom och drog ned honom bakom närmaste klippblock.

För honom var det ingen överraskning. Han hade gissat sig till Bills plan i samma ögonblick, som denne sagt åt honom att hålla revolvern i beredskap.

»Jag visste väl det», viskade Bill. »Jag såg, att de höllo på att laga i ordning middag, och då tänkte jag, att han nog lämnade några man kvar. Och tänk, vilken tur! Precis tre stycken! Hästarna stå bundna där framme. Dem skall du ta hand om Willy, medan Jim och jag tala ett par ord med herrarna vid lägerelden.»

De smögo sig framåt från klippblock till klippblock, och voro till sist helt nära de tre männen, som icke hade en aning om, att någon fara kunde hota.

»Upp med händerna!» röt Bill och höjde sina två revolvrar över kanten på ett klippblock i samma ögonblick, som Jim rusade fram med höjda vapen.

De tre männen lydde ögonblickligen. De stodo som lamslagna av bestörtning.

»Fort! Avväpna dem, Jim», befallde styrman Bill.

Jim var ej sen att följa uppmaningen. Willy hade under tiden rusat fram till hästarna och kom och ledde [ 81 ]dem, just som Jim Blasco tagit ifrån den sista banditen hans vapen.

»Så där ja», sade Bill, som fortfarande stod kvar på samma plats med lyftade revolvrar. »Helt om!»

De tre männen lydde. De stodo alldeles orörliga, medan Bill och hans vänner stego upp på hästarna, vilka lyckligtvis ej voro avsadlade.

»Nu fort härifrån!» ropade Bill. »Följ efter mig.» Han drog in tyglarna och satte i sporrsträck av därifrån, tätt följd av de båda andra.

Vägen var i början ojämn och svår, men blev så småningom bättre, när de hunnit ut ur dalen.

»Hejsan!» ropade Willy. »Detta var verkligen ett äventyr!»

»Ja», sade Bill på sitt vanliga lugna sätt, »vi klarade oss… men det var i grevens tid!»