Upp med händerna/Kapitel 10
| ← I grevens tid |
|
Två ljusa gossar → |
X. Mellan tvenne eldar.
Efter en halvtimmes ritt blev vägen mellan bergshöjderna åter så eländig, att de måste sakta farten.
»Nu tappa vi försprånget», sade Jim Blasco och kastade en orolig blick bakom sig.
»Det är inte så farligt, som det ser ut», svarade styrman Bill på sitt vanliga trygga sätt. »Finna vi bara fram till passet där borta… ni kan se det strax ovanför klipporna där framme… så skall resten gå som en dans.»
»Det tar en halvtimme, innan vi hinna dit… och så långt försprång ha vi väl knappt?»
»Nej, men bara vi hinna utom skotthåll, så är det lika bra. På öppna fältet komma nog Salandra och hans folk fortare fram än vi… de här hästarna gå ju icke alls upp mot dem, vi måste lämna i sticket… men här mellan stenarna hjälper det inte, hur bra hästar man har. Det tar lika lång tid för dem, som det gör för oss.»
»Vänta ett slag?, utbrast Jim Blasco och red plötsligt förbi Bill, som hittills ridit i spetsen, »vi kunna komma fortare fram än de, om jag får rida före, och ni komma efter i mina spår. Jag är van att ta mig fram i sådan här terräng till häst, och om Salandra vill komma fram så fort som vi, så måste han också låta sitt folk rida i gåsmarsch.»
»Javisst, det kom jag inte att tänka på, instämde Bill. »Och han aktar sig nog för att rida på det sättet. Då skulle vi kunna ligga på lur där borta bland klipporna och knäppa dem en efter en, allteftersom de komma fram.»
Det syntes tydligt på Jim Blasco från Texas, att han var glad över detta instämmande. Han hade spelat en alldeles för overksam roll under de föregående händelserna, för att den skulle falla honom i smaken. Äntligen fick han åter ett tillfälle att visa sig på styva linan.
Tack vare hans skicklighet lyckades det också för de tre flyktingarna att komma framåt betydligt fortare, och de hunno fram till de skyddande klipporna just i samma ögonblick som Salandra och hans band kommo ridande i sporrsträck och måste hejda sig i farten på andra sidan om det svårframkomliga fältet.
»Hejsan!» utropade Willy, »nu ha vi minst en halvtimmes försprång igen!»
»Ja», instämde styrman Bill, »det ser nästan ut, som om vi skulle klara oss. Bara vi hinna fram till vadstället, så ha vi sedan skogen på andra sidan. Sedan faller mörkret på, och i morgon blir det lika lönlöst för Salandra att söka efter oss som att leta efter en knappnål i en höstack.»
»Vadställe?» frågade Jim Blasco.
»Ja visst. Det är samma flod, som mynnar ut vid Vuarico. Man kan rida ganska bekvämt ända dit ned utefter flodstranden på andra sidan. Salandra aktar sig nog för att följa den. Om han bleve överrumplad där av en hop förbittrade guldgrävare, så vore det ute med honom. Inne i skogen komme han inte långt med ett så stort följe, och över floden kommer han inte annat än vid vadställena.»
»Det var intressant att höra», sade Jim Blasco. »Då äro vi räddade, så fort vi komma över vadstället.»
»Åh, en liten bit försöker han nog förfölja oss. Så länge det är dager, kunna vi inte vara säkra. Men innan mörkret faller på, drar han sig nog tillbaka på den här sidan… det är säkrare för honom.»
Alla dessa anmärkningar kommo stötvis och med långa mellanrum under den snabba ritten. De passerade genom ett brett pass, där det gick betydligt bättre att komma framåt.
»Så där ja», utbrast styrman Bill efter en halv timmes ritt», där framme ha vi floden. Nu gäller det att raska på utefter flodstranden, jag skall säga till, när vi äro framme vid vadstället.»
Han red om Jim Blasco och höll sig därefter före de andra för att visa vägen. De måste rida tätt intill strandbrynet, emedan detta var den enda framkomliga vägen. Branta bergssluttningar, klippor och stora stenar gjorde det omöjligt att komma fram någon annanstans,
»Men det skulle ju finnas skog på andra sidan», sade Jim Blasco och kastade en blick över till motsatta stranden, som var lika klippig och öde som den, de befunno sig på.
»Den syns inte nu», svarade Bill, »men den finns i alla fall ett litet stycke längre bort. Bara vi kommit över vadstället, så behöva vi inte rida långt, innan vi få syn på den.»
»Ja visst», mumlade Jim Blasco för sig själv, »det borde jag ha begripit. Om den gått ända ned till stranden, skulle det naturligtvis inte ha kunnat finnas någon väg där.»
Strax därpå voro de framme vid vadstället. Bill höll inne sin häst och drev den sedan ned i vattnet.
»Rid tätt efter mig», ropade han. »Vi göra oss ingen brådska… vi få inte låta hästarna halka. Passa noga på stenarna.»
Vare sig det nu berodde på, att Willy var trött efter dagens ansträngningar, så att han ej var så vaken och påpasslig som vanligt, eller det var på grund av hans ovana vid de mexikanska hästarna — alltnog, när han skulle driva ned sin häst i vattnet, bar det sig inte bättre, än att hästen halkade på den våta och hala berghällen och kom ned en smula hastigare, än som var avsett. Genom olyckstillbudet blev hästen skrämd. Willy försökte förgäves återvinna herraväldet över den. Den kastade om och skulle ta sig tillbaka upp på stranden, varvid den emellertid halkade ännu en gång och föll på sidan ned i strömmen.
Utan tvivel skulle det nu ha varit ute med Willy, om ej styrman Bill, som stannat nere i vattnet och hela tiden hållit ett vaksamt öga på honom, i sista ögonblicket gripit honom i kragen och ryckt honom ur sadeln. Samtidigt med, att han drog honom upp till sig och lät honom få plats bakom sig, drogs Willys vettskrämda häst med av den starka strömmen nedanför vadstället och försvann i virvlarna.
»Adjö med den», sade styrman Bill lugnt. »Vi kunna inte göra någonting för den stackarn… Det där var bra nära ögat.»
»Vi måste skynda oss… jag hör hästtramp», ropade Jim, som ännu var kvar uppe på stranden. »Vi måste skynda oss.»
»Håll fast i mig», sade styrman Bill till Willy och satte sin häst i rörelse. »Håll tungan rätt i mun, Jim, och följ tätt efter mig. Ge noga akt på strömdraget!»
»Var inte orolig för mig», svarade Jim nästan otåligt. »Skynda på bara!»
Salandra hade tagit sig fram genom den oländiga terrängen hastigare, än de anat, och i samma ögonblick, som de tre flyktingarna togo sig upp på motsatta stranden, var hela bandet framme vid floden.
»Hur skulle det vara», föreslog Jim Blasco, »om vi lade oss här bland klipporna och knäppte dem, allteftersom de försökte ta sig över?»
»Det är för riskabelt», svarade styrman Bill. »Vi ha inte ammunition tillräckligt.»
»Men det behövs nog bara några skott för att beta dem lusten att fortsätta.”
»Var inte så säker på det. Nej, det är bättre att ta det säkra för det osäkra. Vi fortsätta.»
Jim Blasco gjorde ej några vidare invändningar, utan följde efter Bill, när denne red in bland klipporna. Men han såg ej belåten ut. Han skulle helst ha sett, att han fått råda.
»Salandra har gevär han också», sade Bill i förklarande ton, när de hunnit ett stycke på väg, »och om någon av oss blivit träffad, har det inte varit så mycken glädje med att hejda dem.»
Jim svarade ej, utan manade på sin häst. Här var ej tid till långa förklaringar. Inom kort skulle banditerna ha hunnit över vadstället och sedan var det ej lätt att bibehålla försprånget, eftersom de nu bara hade två hästar.
Bill insåg också detta och satte av i sträckt galopp.
»Bara vi hinna över till andra sidan klipporna», sade han, »så är spelet vunnet. Lita på mig… jag skall dra Salandra vid näsan en gång till.»
Han hade knappt talat ut, förrän flera skott knallade bakom honom, och kulorna började vina runt omkring de tre flyktingarna.
»Vad var det, jag sade», mumlade Jim Blasco för sig själv och bet ihop tänderna.
Här fanns emellertid ingenting annat att göra än att bara rida på utan att bry sig om gevärsskotten. Om en enda kula träffade, var spelet förlorat, Men ännu var avståndet långt, och ännu fanns det en gnista av hopp.
I vildaste galopp susade de nedför en bergssluttning för att fortsätta tvärs över en liten dal mellan tvenne bergåsar.
Banditerna följde efter. För varje minut minskades avståndet, och de tre flyktingarna började misströsta.
Då hejdade sig banditerna plötsligt, och strax därpå dånade en gevärssalva från bergssluttningen mitt framför dem.
»Gendarmerna», utropade Bill.
En skara ryttare hade helt hastigt dykt upp på krönet av den bergås, dit de ämnade sig, och Bills skarpa öga hade genast känt igen dem. Det var hans gamla antagonist, polislöjtnanten Pablo Estella, och hans gendarmer, som avlossat gevärssalvan mot banditerna.
De stego hastigt av sina hästar och sökte betäckning bland klipporna för att rycka fram mot Salandra och hans band till fots.
Banditerna följde genast exemplet.
Styrman Bill höll inne sin häst och såg helt villrådig ut.
»Här sitta vi nu», sade han flämtande, »utan att komma varken framåt eller tillbaka.»
»Men finns det ingen väg åt sidan?» frågade Jim Blasco.
Bill skakade på huvudet.
»Nej», sade han »vi sitta ohjälpligt i klämman. Om vi råka i händerna på den där polislöjtnanten, så äro vi lika illa ute, som om Salandra fått tag i oss. Jag vet för resten inte, om jag ej skulle föredra banditen, när allt kommer omkring. Nu slåss de om oss som ett par hundar om ett ben, och vi…»
Han fullbordade ej meningen, ty i detta ögonblick träffades hans häst av en kula från banditerna och störtade till marken. Det var endast med knapp nöd, som han lyckades undgå att komma under hästen tillsammans med Willy.
När Jim sett, att hans båda vänner ej skadat sig i fallet, kastade han hastigt en blick omkring sig.
Båda motståndarna närmade sig från var sitt håll och avlossade skott på skott, medan de sökte betäckning bland klipporna. Salandra och hans folk befann sig dock betydligt närmare, och det såg redan ut, som om han skulle få övertaget.
Jim Blasco red fram till Bill och lutade sig ned över honom.
»Du behöver inte välja», sade han hastigt. »Det blir i alla fall, som du vill. Salandra har snart jagat bort de där fega stackarna. Du och Willy måste finna er i att hälsa på honom en gång till… det finns ingen annan råd. Jag skall försöka klara skivan åt er. Fort… ge mig kartan »
»Men Willy», började styrman Bill och såg undrande på honom.
»Jag kan inte ha honom som en black om foten, om jag skall kunna uträtta något. Jag skulle ha överlåtit den saken åt dig, om du inte haft en smula otalt med Estella…»
»Aha, nu börjar jag begripa», utbrast Bill. »Ja, det är kanske…»
»Skynda dig och ge mig kartan», avbröt honom Jim Blasco otåligt. »Jag har inte en sekund att förlora. Gör det så, att ingen ser det.»
Nu var det slut med Bills tvekan. Han såg, att det var hög tid, ty Salandra kom allt närmare, och kulorna slogo ned allt tätare omkring dem.
Hastigt drog han upp kartan oeh räckte den till Jim, som nästan ryckte den till sig, kastade om sin häst och jagade därifrån i vildaste fart.
Han red inte rakt mot gendarmerna, utan försökte komma förbi dem ett stycke åt sidan.
Strax därpå veko gendarmerna undan. De hade ej så lätt att finna betäckning som banditerna, ty deras sida var mindre uppfylld av klippor. Det var tydligt, att Jim skulle få rätt i sin förutsägelse — de skulle dra det kortaste strået i denna strid om ett värnlöst byte.
Gendarmerna hade inte hunnit långt, förrän Salandra och hans folk redan voro nere i dalen. Steg för steg närmade de sig Bill och Willy, som lugnt stodo kvar bredvid den fallna hästen och väntade.
»Upp med händerna!» hörde de Salandras röst en stund därefter.
De båda flyktingarna lydde ögonblickligen.
»God dag, igen, herr general», sade Bill med ett bistert leende, »oeh tack för sist. Men nu är det nog bäst, att ni skyndar er. Jim Blasco från Texas rider där uppe med kartan!»
»Fort, hästarna!» ropade banditanföraren till sitt folk. »Vi måste sätta efter dem där uppe!»
Han lämnade några karlar kvar i dalen för att bevaka de båda fångarna, medan han själv steg till häst med de övriga för att förfölja gendarmerna.
Samtidigt med att han satte av uppför sluttningen, blev Jim Blasco från Texas omringad av gendarmer och förd inför polislöjtnanten. Hans försök att komma undan hade varit förgäves.