Utkiken/Till min Nådiga Tant *** i Stockholm
|
Sommaren och vintern på Sandhamn → |
Till min Nådiga Tant *** i Stockholm.
Jag får på det högsta tacka Tant för den
angenäma skrifvelsen samt den lika angenäma
underrättelsen, att Tant har flyttat ifrån
Kattrakarbacken. Uppriktigt sagdt, har det varit
en riktig pina, hvar gång jag nödgats skrifva
den fatala adressen: Tant måste medge, att
Drottninggatan låter bra mycket bättre än
Kattrakarbacken, och jag gratulerar af allt
hjerta till den lyckliga omflyttningen. Att en
klarinett-blåsare bor i samma farstu, kan visst
vara mindre angenämt; men då olägenheten
inskränker sig till att blott höra honom, går det
väl ändå an; värre vore det, om Tant äfven
nödgades se honom blåsa, hvilket, i mitt tycke,
är någonting afskyvärdt. Då jag var i Upsala,
bodde jag vägg i vägg med en dylik pipare, så
att jag var tvungen att både se och höra honom. Han hade alltid söndriga läppar och skyllde på
magsyra. Till på köpet nyttjade han blå och
hvita näsdukar, hvilket är det otäckaste jag vet.
Hans favorit-stycke var: "Kommer du åter med
gudaprakt", hvilket han blåste sex timmar om
dagen under en hel termin. Tant kan tänka
hvilken plågo-ande! En dväll, sedan han
somnat, tänkte jag slå ihjel honom, för att slippa
höra honom blåsa dagen derpå; men vid
närmare besinnande lät jag honom lefva, och han
blef sedan auktions-vaktmästare och slutligen
försupen namnsdagsblåsare. Allt detta har gjort,
att hvar gång jag mött en klarinett-blåsare, har
jag alltid börjat svettas och tänkt i mitt sinne:
"kommer du åter med gudaprakt"? Jag begriper
derföre ganska väl Tants förskräckelse för den
blåsande hyresgästen; men gudskelof, att Tant
icke bor tillsammans med honom!
Spöken Har jag aldrig trott på, och hvad Tant behagat nämna i sitt bref angående något oknytt i Tants nya bostad har jag helt och hållet tagit som ett raljeri, och Tants förstånd är för mycket upplyst för att Tant skulle tro på dylika tokerier. Sjelf har jag hvarken hört eller sett. något spöke, och tänker äfven hädanefter hvarken se eller höra något i den vägen.
«Den rätt kan läsa sitt: Fader vår,
Han räds hvarken fan eller trollen.”
Likvisst vill jag råda alla, och hvar och en i synnerhet, som är rädd och tror på spöken, att, vid första åsyn af något ditåt, icke afbida dess ankomst, utan genast ta till fötterna, så fort gnos kan, och som Vitalis sjunger:
"Att benen som trumpinnar dem uti ändan slå"; ty jag har hört sägas, att det skall vara ett ledsamt herrskap att ha göra med isynnerhet som de alltid få tag i oss, men vi aldrig få tag i dem. Min tro är derföre att Tant mycket säkert får vara i fred för alla slags spökfigurer. Värre är det med klarinett-blåsaren. Honom önskar jag, på Tants vägnar, dit pepparn växer.
Fick jag skipa lag och rätt,
Skulle jag med allvar styra:
Den som blåste klarinett,
Skulle aldrig rum få hyra.
Husvill skulle han få gå,
Tills han skulle skifta färgen;
Men om rum han skulle få,
Blef det i Tyskbagar-bergen.
Orsaken hvarföre jag nu uppvaktar med denna epistel är egentligen den, att jag önskar få dedicera min nya kalender till min alltid goda och nådiga Tant, helst denna önskan står tillsammans med ett längesedan gifvet löfte att tillegna Tant nästa häfte af mine visor. Jag är derföre särdeles glad, att min sångmö nu, liksom major Stjernsvärds turbin-tjärna, "håller hvad kon lofvar."
Namnet "Utkiken" torde förefalla Tant något besynnerligt, särdeles som jag ej kan begära, att Tant skall veta hvad en Utkik egentligen är, och torde jag derföre böra något närmare förklara hvad som menas med en sådan tingest, och hvad gemenskap han kan ha med mina Visor.
En utkik, sådan den befinnes här på stället, är en mycket hög ställning, upprest på högsta punkten af ön och försedd med en mängd pinnar, alldeles som i en stege, hvarpå lotsarne, liksom Jakobs englar, vandra upp och ned, för att efterse, om några fartyg äro synliga till sjös, och sedan bege sig ut emot dem, dels för att be dem vara välkomna, dels och synnerligast för att visa dem rätta vägen och föra dem in "i vår lugna hamn". Då nämnde utkik är bygd i förening med en på samma ställe växande tall, så kallas äfven denna lotsarnes luft-vandring: "att gå i tallen." Skulle Tant någon gång: komma hit, så afråder jag Tant på det högsta att gå upp i denna jätte-stege. Jag har sjelf varit deruppe en gång; men då jag kom upp och såg det böljande hafvet, blef jag sjösjuk och hade så när kommit med minst tio knops fart till min moder jorden igen.
Min sångmö håller också utkik. Det är derföre som denna kalender fått sitt namn. Hon håller utkik efter gröna lundar, fogelsång, leende dalar; men förgäfves stirrar hon kring de sandiga fälten och de nakna klipporna. Sandhamns Flora är torftig: kattfötter och lingonris, och dess Fauna inskränker sig till getter och fiskmåsar. I så fatala omständigheter, hvad skall en stackars sångmö sjunga om: fartyg och sjömansbyxor, storm och skydrag, get-ragg och toppsegel, sjöskum och långtobak! Tant får derföre ej undra på, om mina visor äro torftiga och ämnena inskränkta.
Jag ger dem nu i alla fall af godt hjerta utan pretention på bifall, men också icke alldeles känslolös derför, ty menniskan är svag. Jag vet sen gammalt, att Tant alltid ansett mig alltför litet allvarsam i min poesi, och att jag vill inbilla folk att verlden är roligare än den är. Men, min nådiga Tant! inte är det roligt att sitta och lipa och suras öfver denna verldens vedermöda. Sorger och bekymmer, de finnas nog öfver allt. De följa oss som skuggan, äro efterhängsna som fan, och kunna aldrig undvikas. Derföre är det aldrig värdt att bråka med dem.
De komma ofta på oss som en pest,
Då vi på lyckan tro som allrabäst.
Om än vi springa, nå de oss till slutet.
Tro mig att det är sant: jag känner krutet.
Ty det är lika svårt för jordens son
Att fly dem, som att komma upp till mån'.
Men lika godt! jag har ej lust att bada
I tårar. Nej, jag älskar helst det glada.
Till dess en gång, "när jag bärs ur mitt hus,”
Vill jag se verlden lefnadsfrisk och ljus.
När friska nerver i mitt hjerta spritta,
På lifvets mudderpråm jag skulle sitta
Och ösa gyttja utur tidens flod,
En ängslig ler-gök med förkrossadt mod;
Och med ett hjerta, mörkt och öfvergifvet,
Blott sjunga: "sorgen skuggan är af lifvet!”
Nej tack! jag bättre vet på tidens ström,
Jag sjunger: goda gosse; glaset töm!"
Och: "hade jag sextusende riksdaler
Uti quartaler!”
Och: "fröjd i hjertan: och pokaler!"
Det muntrar sinnet, friskar upp vårt mod,
Och lyfter oss ur stoftets hökarbod
Till diktens kullar, evigt sommargröna,
Der, "lik en fjäril, älskande det sköna,"
Den glada själen svärmar om och far
Uti dess rika glänsande bazar.
Ja, Tant! glad skall jag vara, ty det har jag funnit vara det roligaste;
Och intet har man just att sörja öfver,
Om man blott har fullt upp hvad man behöfver.
I sorg vill jag mig aldrig gräfva ned,
Om jag för sorger blott får gå i fred.
Allvarsamt sagdt! Tycker Tant verkligen att jag är för litet allvarsam? Åh nej! det skall Tant inte tycka. Jag menar allvarsamt, fastän det ibland kanske låter som gyckel. Jag afbidar emellertid Tants omdöme öfver min kalender, och önskar blott att dess läsning måtte bekomma väl. Men läs icke under klarinett-blåsarens musik-öfningar, ty det skulle bestämdt inverka menligt på Tants omdöme om min poesi. Välj hellre det angenäma ögonblicket efter en liten middagslur, eller vid doften af den arabiska bönan. Tag fram lilla pannan, gräddsnipan och sockerasken med Napoleon på locket — gamla Napoleon, det förstås! Jag har alltid tyckt mycket om den der lilla silfvergubben. Då kunde man säga att "man lefde i ett tidehvarf." Det var en mästare att föra krig. Men så lärde han ej ut konsten heller. Och det är ej någon liten konst att föra krig. Mycket lättare är det att göra fred. Det skulle till och med Tant kunna göra. Men nu bry vi oss ej om någotdera.
Med Napoléons tillåtelse tar Tant sig nu en kopp kaffe ur den lilla blanka vår-pannan; och under denna angenäma sysselsättning hoppas jag Tant tittar på min lilla kalender-unge, hvilken pappa nu innesluter, liksom sig sjelf, i min nådiga Tants alltid visade ynnest och välvilja.
Sandhamn 1857.