Vallfart och vandringsår/Isissystrarnas bröllop
| ← Döda havet |
|
Betlehem → |
Isissystrarnas bröllop.
I.
Prolog, Isissystrarnas korum.
Oskuldsfulla systrar, lyften kransen
från ert hår till nattens blund!
Över öknen glimmar aftonglansen.
O att evig vore kvällens stund!
O att Tebes flickor, de som träda
nu till brunnen med sin kruka glatt,
alltid vore lika älskligt späda,
lika älskligt unga som i natt!
O att barnen, som på bergets kam
bredvid hjorden gå,
alltid vore barn och deras lamm
alltid lika små!
Rena, oskuldsfulla systrar, gråten,
gråten ljuvt på er myrtenkrans!
Stängen templets dörr för världen! Låten
blott den ljuvhet, som i kvällen fanns,
blott de ungas oskuld här bo inne!
Skänk den här en fristad än,
när hos dessa barn och flickor den
länge sedan endast är ett minne!
II.
Då på en duven dag decemberaftonens svalka
föll som en känsla av ro på överbefolkade Tebe,
samlades Isis' prästinnor på taket av templet. De sutto
klädda i vitt i ring om en skål av blänkande koppar.
Rågad med vatten sken den rymliga skåln på en trefot.
Allmänt var den i rop, ty i speglade stjärnorna spåddes
kommande glädje och ve av djupt stjärnkunniga kvinnor.
Äldsta prästinnan, den nittiåriga Bent-Amenemma,
reste sig tungt. En bild av Isis glänste i guldplåt
på hennes bröst. Hon stred från spädaste år för den kyska
månskensaktiga tron på den rena, mildögda Isis.
Systrarna höll hon i tukt. Runt staden och hela Egypten
flögo de skymfande ord, som hennes rasande tunga
slungat mot Hator-Sechet, lustans gudinna. Hon knäföll
tyst över skåln och läste i ödesförkunnande vattnet.
Ängsligt väntade nu den tigande kretsen, men hastigt
strök hon tillbaka sitt vitnade hår. »Ni heliga systrar,
aldrig stjärnornas svar blev grymmare sagt än i afton.
Dystert, gravlikt rasslar hotande domen från ovan:
en av oss skall synda i natt så djupt att försonings-
offret skall fordras av oss väl sjufalt större än synden.»
Viskande sprungo prästinnorna upp, men den vackra Ahanna
ryckte den gamla i kjoln. »Rättfärdiga överprästinna,
fråga den syndandes namn att strax hon skonlöst blir blottad!»
Nittiåriga Bent-Amenemma lyfte sin magra
mumieförtorkade hand och svarade, upprörd till tårar:
»Sparom den frågan i natt, i morgon står hon oss åter.
Synes ej slaget dig nog? Säg, skulle du tacka min iver,
om du träffades själv av stjärnornas krossande spådom?»
Sagt. Och följande skåln, som lyftes av tigande systrar,
gingo i sorgset tåg de långsamt trappan från taket.
Kvällen vart natt. Kring slocknande bål, som brunno på torget,
lyssnade rysande barn till sagoberättarens stämma.
Klädd i en rutig rock med bjällror vid ärmar och fållar
sjöng han i brasans tynande sken, som färgade honom
spöklikt blek som en mjölad narr. På höjden i öknen,
långt från torget och långt från hundraportade Tebe,
steg i ofantliga block det mörka templet åt Isis.
Öppet var det som jämt men vaktat av stirrande sfinxer
och av människans tro; och vantro och tro är detsamma.
Genom pylon och förgård låg vägen öppen för alla.
Längre likafullt ej, ty innerst satt i sin cella,
huggen i gråsvart granit från bergen i yttersta söder,
stenhård och gåtfullt mörk och halvt betäckt med ett kläde,
Isis med Horus på knät och fullmånens skiva på hornen.
Vakten vid bilden i natt var anförtrodd åt Ahanna.
Rak som gudinnan själv med haka och panna och kinder
skarpt belysta i rött men skymmande skuggor kring ögat
stod hon med nakna armarna lagda i kors över bröstet
tätt vid altareldens i draget stripiga lågor.
Väckt av en pipande läderlapp, som svedande vingen
fladdrade av och an, såg hon upp och såg i detsamma
långt bland lotuskolonnernas rad, som från ovan till nedan
målats i blått och rött med symboliska bilder ur myten,
djupt i mörkret en man i sida scharlakanskläder.
Blek av förskräckelse sprang hon tillbaka och höll över elden
handen besvärjande sträckt som framför ett spöke. Den röde
steg dock gnolande fram i full belysning, och genast
fann hon i honom en hatorpräst, vars kjol var broderad
längs den släpande fålln med tamburiner och pipor.
Över hans tjurhals sköt hans raka och trotsiga nacke.
Smycken bar han i mängd kring unga armar. Han halvsjöng,
medan hans tandrad sken och templet ljöd av hans gapskratt:
»Jag, den lustiga Hators präst, som kvällen i ända
läppjat det sötaste vin, som druckits i skattrika Tebe,
fick en kittlande lust att sorglöst genast till kvällsvard
rosta min vetebulle på Isisaltarets glödhög.
Sätt dig, så skifta vi bullen som syskon, min käresta! Sedan
räck mig din mun, mitt ängsliga barn, och kyss mig på maten!»
Blossande röd av blygsel och skräck sköt flickan åt sidan
vetebullen, som lugnt han bröt itu över elden.
Ivrigt fattade hon bland altarets käril en klocka,
pyntad med kläpp av digraste guld och skaft utav bärnsten,
vilken sidoniske män fört hem från fjärmaste Thule.
Dovt i ensliga templet dånade nu mot metallen
fyra hastiga slag som vingslag efter varandra.
Dörrar gnisslade strävt; sandaler smällde och hastigt
kommo vita prästinnor ur trappor och gångar och sågo
häpnande Hators präst. Men bittert sade den äldsta,
överprästinnan, den nittiåriga Bent-Amenemma:
»Synden, som spåddes, är skedd. I Isis' åsyn vår syster
stått med en man. I Isis' åsyn måste hon offras!
Sjufalt större än synden fordras vårt offer, och därför
dömer jag därtill sex, de yngsta, att falla för kniven.»
Därmed sökte hon fram en kniv, men en dundrande vindstöt
släckte altarets eld. Förskrämda och darrande systrar
trängde sig tätt till varann och mumlade böner och formler.
Bent-Amenemma, känd för sin ovanbegåvade visdom,
talade då och blåste i halvt utslocknade glöden:
»Systrar, det var oss en vink att spara de unga. Vi skynda
redan i natt till råds med Hators präster i Tebe.»
Nu när hon, följd av systrarna, nått de ryktbart förvägna
hatorbrödernas hus, var buller och dryckjom därinne.
Sträckt på bolstrarna låg den skämtande översteprästen.
Gossar från Gosen svängde på helt försilvrade käppskaft
präktiga påfågelsfläktor, som glänste med hundra smaragders,
hundra safirers glans. I takt med pinglande sistra
reste sig alla till dans. De dansandes luvor och skjortor
lyste av silvertyg, opaler och brokiga tofsar.
Bent-Amenemma stannade mörk i mitten av gillets
sorglöst sorlande stoj och vänd mot översteprästen
yttrade hon befallande strängt: »Du lustarnas furste,
sluta din skamliga fest, låt tysta den gycklande gigan!
Kasta din panterdräkt! Förbyt din dansdräkt i sorgens!
Stjärnorna spådde en synd…» Den nittiåriga kvinnan
sänkte sin röst och viskade blek och krökt om det skedda.
Händerna vred hon förtvivlad och skrämd. På skrynkliga kinden
strömmade tårarna jämt. Den lustiga översteprästen
— han som snarlik ett barn med stora vänliga ögon
tog sin dag som den kom och strödde legender och infall,
— han som så snart en präst bar sorgebådskap till huset
jagade honom sin kos med vindruvsklasar och fikon,
— han, begabbandets vän, blev slagen av skam, och i blygseln
knöt han så hårt sina fingrar omkring den ludna och svarta
bockskinnsflaskan med vin, att vinet purprande stänkte
över hans hand. — »Min syster, min visdoms-beryktade syster,»
bad han förlägen och skygg och räckte sin hand, på vars finger
vinet glödde som blod. »Beviset är halvgjort, min syster.
Stjärnorna spådde en synd, men du försummade spörja
synderskans namn. Gack, hämta din skål och forska i vattnet,
om i stjärnornas skrift den skyldigas namn är Ahanna!»
Skålen hämtades nu och ställd på sin ärgiga trefot
lyftades den i palatsets högt omhägnade förgård,
där med sitt sydländska ljus, med ökennätternas klarhet
stjärnorna blickade in. På tröskelstenen i dörren
stannade översteprästen skygg. Hans bröder, som annars
lekte och skämtade högt, de stodo som straffade gossar
runt om systrarnas skål, och strängaspelen, som tystnat,
rökelsekaren, som släckts, betäckte den sandiga gården.
Rätande ut sin krokiga rygg steg Bent-Amenemma
hotande fram och läste i sagoberyktade vattnet.
Länge dröjde hon rak, men småningom sjönk hon till hopa.
Ängsligt trevade hon med fingrarna över sin kjortel,
stirrande stelt och vasst i stjärnornas eldskrift. Förfärad,
vacklande sjönk hon på knä. Hon sjönk med haka och kinder
djupt i speglande vattnet. Hon bet i ordlös förtvivlan
över den blänkande skålens kant och föll med ett anskri
häftigt tillbaka, och dragande skålen med sig i fallet
låg hon, våt av det heliga vattnet, svimmad på gården.
Översteprästen skyndade fram. Han slöt sina bröders
händer i sina. Hans skinande dräkt, hans smycken och pärlor
hade ej vackrare glans än hans glädjestrålande ögon.
Nickande ropade han, där mellan kastade flöjter,
fläktor och trampade bägare han gick fram över gården:
»Ditt var synderskans namn, ditt eget, o Bent-Amenemma!
När du vid Isis' fot drev bort en man från din syster,
bröt du mot Isis själv. Ack, varför lägga beständigt
våra bedrägliga ord på gudarnas läppar! De känna
endast en enda synd, den synd varav andra få lida.
Vinet och flickans kyss och dristigt spratt, som förskräcker
skröpliga kvinnor och män, är oskuld för himmelens gudar.
Månen och stjärnan och soln är deras gåva, men även
ungdomskärestan min och vetebullen. När runt den
skiftade bullen och bockskinnsflaskan vi sitta som bröder,
gror i samkvämets luft det frö, ur vilket i löndom
växer förbrödringens tid. — Försoningsoffret har fordrats
sjufalt större än synden själv. Min syster, du offre
alltså sju av Isis' prästinnor åt eviga Hator.
Dagar och nätter sju de må, så tyder jag domen,
sammanlänkas vid var sin Hatorpräst med en kedja.»
Illa dolde prästinnorna dock sin hemliga glädje,
när de släpades fram till Hators jublande präster.
Långt genom öknen ljöd, när smeden hämtats från Tebe,
hammarn som nitade kedjorna raskt, men då hammaren tystnat,
hördes från brödernas bommade hus i ödsliga natten
tamburinernas dån vid Isissystrarnas bröllop.
III.
Epilog. Hatorprästernas sång till Ptah.
Som givmild kärlek lyser fram ur varje tråd
på den av ljusa garner vävda våd
en brudgum skänkt sitt hjärtas brud,
så lyser klart ur allt din kärlek, Gud!
O kärleksrike Gud! O Fader god!
Säg, om du närmre våra trösklar stod
än nu, då vin ur bockskinnssäcken blöder
och medan strängaspelet susar hult,
vi, hatets barn, vi människor bli bröder
och döma världen milt och kärleksfullt?
Om du har skapat allt, vad vi förnimma,
då måste även i det onda glimma
ett återsken av all din storhet kvar.
Då har det onda även dig till far.
Vad Gud har skapat måste vara gott.
Vad människorna nämna synd och brott
är synd och brott i deras ögon blott.
Det är en himlens röst, som jorden falskt förstått.