Vandring i Wermlands elfdal/Kapitel 01
|
Sägner och Sånger i Gustaf Adolf. → |
I.
Lesjöfors. Rämen. Uddeholmshyttan. Samspråk med en vallgosse.
“Öfver allt man nöjet finner,
Till och med i Filipstad”, säger Tegnér i någon af
sina dikter.
Detta oaktadt öfvergaf jag dock, en vacker Juliqväll 1849, nämnde stad, för att göra en liten ”upptäcktsresa” i Wermlands nordligaste orter. De första fjäten af denna vandring förde mig ej genom synnerligen märkvärdiga trakter, ehuru dock alltjemnt i en natur, som var nog vacker att verkligen förtjena namnet Wermländsk. — Men på andra dagen af min färd kom jag deremot till et i flera afseenden anmärkningsvärdt ställe, till Lesjöfors’ bruk, hvars minsta märkvärdighet ingalunda var den, att det för närvarande beboddes af den om vår jernhandtering så förtjente Direktör Ekman. Flera förträffliga inrättningar besågos här, såsom stångjerns-, mumlings- och knipphammare samt väll-ugnar och gjuteri. Mest interesserade det dock att se, huru man gjort mer än en god anordning för arbetarnes välbefinnande i så väl andligt som materiellt hänseende. Så fanns här t. ex. ett bibliothek för dessas räkning och utanför deras trefliga bostäder var marken planerad för anläggandet af blomsterrabatter.
Lesjöfors ligger djupt ner i en dal, och de stupande höjderna deromkring tränga sig helt nära hvarandra; men der är ändå vackert, och om salig Tuneld i lifstiden fått se detta ställe, hade han säkert kallat det “en ljuflig ort”.
Ett stycke norr om bruket ligger Lesjön, der jag snart steg i en båt, för att styra kurs ännu längre mot norden. Farkosten gungade fram mellan ensliga, merändels skogklädda, stränder; men långt i fjerran sprang en täck udde ut i sjön, och på denna udde stod en inbjudande landtgård. — Det var Lesjöbyn. Der landade jag och hade genast den turen, att påträffa ett par flickor, hvilka just nu med mäld skulle fara till Rämen. Samma ställe var nemligen också målet för min dagsresa, och vänligt blef jag derföre tillbjuden plats i de ungas båt, som stod färdig i den ej långt aflägsna sjön Fjällrämen. Allt var klart — och jag tog sålunda farväl af min förra roddare. Men när jag åter vände mig åt det håll, der Rämsflickorna nyss stått, hade dessa redan sprungit sina färde, och jag fick ensam leta mig fram till båtstaden.
Det var ett herrligt väder i dag, och jag prisade mig lycklig, att under en så klar himmel för första gången få se Tegnérs beryktade ungdomshem. Vi färdades först norrut på en lång smal vik, hvarunder en otålig längtan allt mer och mer bemäktigade sig resenären och gaf honom ett lifligt begrepp om hvad pilgrimen måste känna, då han närmar sig den vallfartsort, dit han i åratal sträfvat.
Redan på långt håll helsade oss Näsrämens kyrka från sin udde. Derefter framträdde några gröna holmar ur sjön; men allrasist höjde sig i vester mellan lönnar och syréner en hvitglänsande byggnad. Ändtligen är stranden helt nära; redan bjuda trädgårdens terasser en den täckaste väg upp till bostaden — och nu landar farkosten. Rämen, tjusande bygd, jag trampar din jord!
Hvad främlingen ifrigast efterfrågar är alla de ställen, der den store hädangångne med någon förkärlek uppehållit sig. Vi nämne här blott två sådane. — Det ena är den så kallade Tegnérs grotta, ej långt uppom gården — en fördjupning i bergväggen, omsluten af björk, gran och al, och der i hårda klippan skaldens och hans makas namn stå inristade. Den andra märkligare platsen är å sjelfva gårdsplanen, der vi njuta en rik skugga af två lönnar, dem biskopen och hans fru med egna händer planterat.
Ett mer passande hemvist för en skald än detta Rämen torde näppeligen finnas. Trefliga bostäder, omgifna af högvexta löfträd; sjelfva hufvudbyggnaden belägen i en trädgård, hvilken i terasser sänker sig mot sjön, och utåt just denna sjö en den mest förtjusande utsigt, — här de täckaste små holmar, fordom målet för så mången glad utfart, — der den i sjöns midt utskjutande halfö, hvarest kyrka och prestgård synas — den förra med höga, hviftande hängbjörkar kring tempelgården, — den sednare till halfs gömd mellan syrénhäckar och löfskog; — och till allt detta de klarögda fjärdarne och de gröna stränderna, rundtom beströdda med trefna, rödmålade bergsmansgårdar.
Det var, som man vet, den patriotiske Myhrman, som här först bröt bygd; ty obygd kunde man väl förut kalla en trakt, der på sin höjd blott ett och annat finnpörte var synligt. Sjelfva Rämens namn tyckes vara af finskt ursprung — så mycket troligare, som man vet, att en af de slägter, som genom Karl den niondes åtgärd hit inkommo från Finland, hette Rämen.
Rämsbygden, likasom hela nordöstra Wermland, är en lika sund som angenäm trakt. Också torde man i få delar af landet kunna uppgifva så många personer af den högsta ålder som i dessa nejder[1]. Men dessa lefde också i de gamla goda tiderna, innan bränvinet, folkets argaste despot, gjort sin eriksgata genom svenska bygderna, och medan man der ännu förde en vandel i mera enkel och gudfruktig anda.
På hvad ståndpunkt sedligheten då stått särskildt i denna nejd kan synas af förhandlingarne vid en sockenstämma, som, år 1698 i Augusti, blef hållen i Gåsborn. Man klagade der först öfver Jöns Månsson vid Näsräms malmberg, “för det att han sällan ginge till kyrkan”, ehuru till denna var cirka 3 mil från Rämen. Vidare frågades “om någon funnes här i sitt äktenskap oenig”, hvartill svarades nej, och, för det tredje, förmanades en viss Henrik, att “skynda sig med copulation.”
Några sägner om de första här boende Finnar erhöll jag ej, — icke ens då, när jag med en i orten barnfödd vägvisare lemnade Rämen bakom mig och en half dag tågade vesterut öfver berg och myra. Det enda, min tyste ciceron hade att meddela, var några namn, som antydde ett finskt ursprung. Bland dessa må nämnas, berget Päkkahinen, Wigafallet, sjöarne Lanka och Reitika samt torpställena Ahamäk och Kosamäk. Af berörde lokaler ligga dock åtminstone de två sistnämnda ej inom Näsräms, utan i Gustaf Adolfs kapellförsamling och Elfdals härad.
I Kosamäk förfrågade vi oss om vägen, den min följeslagare nästan lika litet som jag kände. Midt på stugugolfvet satt en sexton års flicka med blottad barm och läste i katechesen. Vid vårt inträde tog hon blott ögonen från boken, men sökte ej ängsligt något fikonalöf att skyla sig med, utan svarade öppet och obesväradt till det gjorda spörjsmålet. Denna naturfriskhet frapperade ej litet och påminde mig lifligt en aforism: “Oskuld och anständighet trifvas ej väl tillsammans”[2].
Från Kosamäk anlände vi snart till Uddeholmshyttan, ett ensligt ställe i en vrå af verlden, der vägen tar slut och der bergen i en trång krets draga sig ihop. Här hade jag ändtligen den lyckan, att få till följeslagare en frimodig torparegosse, som kunde både tala och svara. Med honom gick jag från hyttan åt Gustaf Adolfs Kapell samt vidare utefter Deglundens norra strand; — och var den förmiddag, vi följdes åt, icke bland de minst interessanta. — “Kan du sjunga någon visa?” frågade jag min följesven. “Nej”, svarade denne — “jag har inte hufvelag för tocken der[3], jag!”
— “Men någon saga, något äfventyr kan du väl berätta ändå?”
Efter något funderande på saken kom det snart fram, att två sådane voro i minnet. Det första äfventyret handlade om en röfvare, hvilken, utstyrd som varg, brukade öfverfalla och plundra vägfarande här i orten. “Men” — tillade gossen — “den, som har talt om detta, var just ingen trovärdig karl.” Så mycket sannfärdigare var den andra passagen, hvilken hade följande innehåll: “Långt upp i nohl[4] ve’ Lappberge’[5] va’ dä’ en gång e’ kohlerkuĕj i skogen. Kohlern låg der å’ sof, å’ då kom’ di e’ natt å’ väckte’n. När han nu tok te’ å’ se sej ikring, så va’ der två frugentimmer, som höll’ på å’ daĕns, å’ di va’ så graĕnn, så dä’ va’ änna öfvermakta, ja! dä’ va’ så öfvermåtta, så dä’ va’ änna ulikt. Bäst dä’ va’ höll’ di opp mä’ dansen å’ frågte kohlern, om han inte’ velle vaĕr mä’. Men kohlern han teg. Då tok’ di än en gång te’ å’ daĕns, å’ så stante di igen å' frågte kohlern, om han än velle gå mä’. Men kohlern försto’ allt att dä’ va’ Råa, han, å’ derför lå’ han stiĕll å’ teg. Då sa’ Råa te’ kamraten sin: hva’ ska’ vi ta’ bhlogen i? — När kohlern hörde dä’, då bhle’ han rädd å’ kytta’ på dörra å’ utåt skogen. Å’ der geck han vill i tre dar, inna’ han kom te bys igen"[6]. — Så slutades den "trovärdiga" sagan; — men snart fick samtalet en ny riktning. Vi sågo plötsligen å ömse sidor om vägen små öppna fält med en i denna nejd ovanligt rik vextlighet. Å den gröna vallen stodo der en mängd små-byggnader af den enklaste konstruktion, och på tillfrågan, för hvad ändamål dessa blifvit uppförda, svarades, att här voro så kallade "qvijor" eller sätervallar, tillhörige bönder i det mer än två mil aflägsna Ekshärad. Några vallflickor eller så kallade säterjäntor funnos dock för närvarande ej på platsen: de voro alla till skogs; och dröjde det således ännu en tid innan jag om detta slags herdinnor erhöll någon närmare kännedom. Deremot fick min följeslagare nu anledning att förtälja om sitt herdelif; ty äfven han plägade som “vall-unge” följa kreatur i marken.
Det egendomligaste, han hade att berätta, var om de pojkaktiga upptåg, med hvilka ortens vallhjon då och då plägade muntra sig i skogen. Det ena af dessa var målskjutning med pilbåge — en öfning, der icke blott träd, buskar och stenar togos till skott-mål, utan lika ofta kreaturen sjelfva, hvars språng och krumbugter, då de träffades af pilen, väckte stor belåtenhet hos skytten. Ett annat, högst kuriöst, upptåg var den så kallade "broms-gussan", (broms-guĕss,) — ett slags kring-gunga, förfärdigad af två små stickor. Den inrättas så, att en sticka sättes rätt ned i marken, — och den andra, som har hål i midten och är klufven i båda ändar, fästes i horizontal riktning ofvanpå den förra, att det hela får likhet med en karusell. Denna sättes nu i rörelse af två flaxande bromsar, hvilka med stjerten blifvit inklämda i de klufna ändarne af den horizontala stickan. Det der gör vallgossarne ett ej ringa nöje, — ett nöje, troligen jemförligt med det, Stockholms ungherrar erfara, då de om somrarne se ett par vackra mamseller sväfva omkring på karusellen i Tivoli. Men à propos om täcka mamseller, må det ej förbigås, huru gossen från Uddeholmshyttan uppdrog sina skönhetslinjer. Jag tillfrågade honom nemligen bland annat, huru en vacker flicka, efter hans tycke, borde se ut. “Jo”, — svarade han — “hon ska’ vara rödblommig i ögona och svart och hvit i ögonstenăān”[7]. — Ett slikt porträtt kan visserligen synas underligt — för att ej säga vidunderligt; men gossen var ändå icke så klen målare, som det låter; ty ögon vill här säga så mycket som kinder, och ögonstenar är detsamma som ögon.
Vidare är nu ej att orda om samvaron med vallhjonen; — vi öfvergå här i stället till ämnen, hvilka närmast tillhöra forntidslifvet i Gustaf Adolfs församling.
- ↑ Som stöd för denna mening må här meddelas ett utdrag ur Gåsborns kyrkohandlingar för den första delen af 18:de seklet eller den tid, då Rämen ännu lydde under nämnde kyrka.
År 1701 afled Håke Persmor i Igelshöjden 107 år gammal — 1705 — Jonas Olsson i Näsrämen 103 — — — 1706 — Enkan Annika från (namnet oläsligt) 107 — — — 1709 — Håka Larsson i Igelshöjden 116 — — — 1714 — Hans Larsson 100 — — — —28⁄3 — Nils Pundan, Finne 118 — — — — — Jon Larsson i Rämen 102 — — — 1720 — Erik Helsing i Siksjön 102 — — — 1730 — Carls enka i Ormsjö 110 — — — 1731 — Annika Berg i Tvärelfven 105 — — — 1732 — Sven Olsson i Gåsborn 102 — — — —17⁄12 — Suder Mattes i Dalkarlsjön 103 — — — 1733 — En enka i Rämsviken 103 — — - ↑ Se Fr. Rådbergs “Litterärt thema med variationer.”
- ↑ Tocken der brukas i Wermlands nordöstra del alltid i stället för så der.
- ↑ Bokstafven h är här och flerstädes tillsatt, för att beteckna samma l-ljud, som förekommer i Westgötens väl ocb Östgötens tolf.
- ↑ Bland namn, som här i orten väcka främlingens uppmärksamhet, är också Lappberget. Detta har så blifvit kalladt sedan en lappfamilj för 40 à 50 år tillbaka genom Ren- och Trysild-dalarne i Norrige anlände dit och äfven någon tid drog omkring med sin hjord der i trakten.
- ↑ I nyss återgifne munart framstår en egenhet, som är märkvärdig nog, nemligen det ĕ, hvilket, i ersättning för en bortkastad vokaländelse, finnes inskjutet näst framför vissa ords slutkonsonanter. Så ha vi, t. ex., här daĕns i stället för danse, som det i andra delar af provinsen heter. Detta ĕ uttalas lika kort som någonsin det hebreiska scheva, och det fordras ett bra vant öra, att kunna uppfatta det; hvarföre ofvanstående daĕns för främlingen presenterar sig som ett enkelt dans.
- ↑ Vi ha här åter en språk-egenhet i den bestämda pluralisformen aān i st. för arne och orna. Svårligen skall man af en infödd Elfdaling få höra ett annat uttal. “Ögonstenarne, hästarne, gossarne eller jäntorna” — ingen af dessa och dylika former klingar väl i hans öron, — nej! det måste ovilkorligen heta: “ögonstenaan, hästaan, gossaan och jäntaan.”