Vandring i Wermlands elfdal/Kapitel 08
| ← Promenader i Södra Finnskoga. |
|
Ett besök i Sunne. Vandring i Gräsmarks socken. Inträde i Bogen. → |
VIII.
Ett och annat om Finnarne.
Finnskogens innevånare ingingo i fordna dagar aldrig äktenskapsförbindelser med folket i Svenskbygden, och de sednare, som ansågo detta härröra blott af högmod, kallade derföre de tillbakadragna kolonisterna ”Finn-adel”. Att det oblida bemötande, främlingarne här så länge rönt, var den naturligaste förklaringsgrunden för deras förhållande i thy fall, visste de ej att beräkna. Emellertid blef det just denna Finnarnes isolerade ställning, som isynnerhet bidrog att intill vår tid bibehålla så mycket af stammens egendomligheter, att vi ännu i dag finna den högst olik den svenska. I norra Finnskogen är man kanske dock mest försvenskad; åtminstone har finska språket der i det närmaste dött ut, sedan det numera endast är de äldre, som tala förfädrens tungomål.
Den munart, du i Finnbygden får höra, låter, äfven när den skall vara svensk, främmande nog; ty utom den finska accenten förekommer der en ständig förvexling af B- och P-, D- och F- samt G- och K-ljuden. Se här ett exempel: ”Battron roser sin agre å‘ sijer tänn ä‘ stri‘ som hagkel; men jä tyttjer tä‘ lakom kris.” Det vill på vanlig svenska säga: Patron rosar sin hafra och säger att den är strid som hagel, men jag tycker den är lagom åt grisarne. Ännu ett exempel, deri meningen vanställes af det vårdslösa uttalet: ”Jä‘ ä hem i Mackarschärn å schärner på ryggen” Det vill säga: Jag är hemma i Mackarkärn och tjenar i Rögden. På samma vis som man i nyss anförda exempel fann propositionen på använd i stället för i, hör man dagligen äfven andra sådane partiklar användas tvertemot vårt allmänna språkbruk. Finnen begagnar sålunda på, till, i och dylika, hur det för tillfället faller sig. ”Jä’ ska’ kå i perke,” eller ”Jä’ ska’ kå i Gari,” hör man ofta i stället för: ”jag skall gå till berget” eller ”jag skall gå till Karin.”
Lika ovårdadt som språket är ock detta folks drägt och hela figur. En gammal veritabel Finne har ett gulgrått, kantigt ansigte, och under den platta mössan (alldeles i samma form som den i moderlandet brukade Pitnilka’n) fladdrar ett tofvigt hår ohyfsadt öfver skuldrorna. Det mest utmärkande i hans drägt är den grå, långskörtade fracken och näfverskorna. Qvinnorna kläda sig merendels efter norska modet.
Om någon lefver ”under sotad ås”, så är det visserligen Finnen; inträda vi hemligen i hans pörte eller rökstuga, så se vi der hela taket och öfra delen af väggarne alldeles kolsvarta. Ty från eldstaden (ugnen), hvilken alltid är belägen straxt höger om dörren, måste röken leta sig väg till takets midt, der den ändtligen utsläppas genom ”rökpipan” (lakeinen) en fyrkantig, med ett glest galler betäckt öppning. I den rymliga stugan inströmmar dagsljuset vanligen helt sparsamt genom ett par simpla gluggar, hvilka ej kunna tillslutas, utan att fullt mörker inträder i rummet. De stängas nemligen blott med brädlappar, och det är först på sednare tider man här och der skaffat sig fönsterglas.
De förmögnare bönderna hafva förutom rökstugan äfven en så kallad ”Svensk-stuga”, till begagnande under helg- och högtidsdagar. Derinne är vanligen rätt ljust och trefligt, och har man några lyxartiklar, så förekomma de gerna här. Sjelfva Jönköpings målare-skola får ofta skatta till Finnens svenskstuga.
Finnen trifves visserligen bäst i sitt rökiga pörte; men han är derföre alls icke osnyggare än annan allmoge. De sotiga takbjelkarne och väggarne fejas och skuras rätt ofta och se deraf så blanka och glänsande ut som om de vore af ebenholtz. Äfven den kroppsliga hyddan renas flitigt nog, och jag skulle tro, att man åtminstone en gång i veckan begagnar de bekanta imbaden i badstugan. Män och qvinnor äro dervid lika ogenerade, och ingalunda kommer det i fråga att badrummets dörr stänges. Derföre inträffar det ock mer än en gång att obehöriga personer öfverraska de badande. Så hände sig t. ex. en qväll, att en mansperson, som gått vilse i skogen, plötsligen på afstånd fick se ett ljus glimma. Det var från en badstuga, och mannen gick dit. Innan han ville stiga in i den förmenta bostaden, klappade han först på dörren. Straxt derpå öppnades denna och hvad såg han? — En fullkomligt ohöljd qvinna stod här tätt invid tröskeln. Hon höll helt obesvärad ena handen kring en blossande furusticka och den andra öfver ögonen, för att bättre kunna se, hvem den främmande var. — Fikonaträdet har ännu icke blifvit planteradt i Finnskogen.
Finnen förstår sig alls icke på hvad ett så kalladt ”godt bord” vill säga. Har han bara sin motti (näfgröten) och derpå en pipa tobak, så mår han godt nog, men får han dertill äfven en sup, så är det alldeles förträffligt.
Det enkla lefnadssättet ger god helsa, och man känner derföre här ej så mycket hvad sjukdom vill säga. Men träffas man af detta onda, då användas ofta rätt egna botemedel. Kaffe är dervid ett medikament, som med synnerlig förkärlek brukas — äfvenså bränvin. I sjukdomsfall af mer invecklad art vänder man sig till någon klok, som söker ”läsa” bort det onda. Om någon illa ansättes af kolik, då heter det, att den har fått ”orm” i sig; och denna måste nu utdrifvas af någon klok gumma. Kan ej läsningen ensam åstadkomma detta, då användes, i synnerhet af de äldre, vanligen följande. En aln tobak kokas i vatten, och det drickes sedan i botten af patienten. I Borangen försöktes denna kur får några år sedan med en äldre qvinsperson. Denna hade knappt förtärt en jumfru af tobaksvattnet, då hennes dotter, som händelsevis inkommit i rummet och såg henne hemsökt af de förfärligaste uppkastningar, borttog den återstående dekokten, och slog ut den på gården. Den gamla, som fullt och fast trodde på den klokas ordination, blef häröfver alldeles ursinnig och kunde först genom flera mellankommande personers åtgärd åter någorlunda stillas. Ett dylikt experiment företogs ock i Midskogen, der en ung qvinna skulle botas för orm. Den sjuka förtärde här rigtigt hela den föreskrifna qvantiteten af tobaksvattnet, hvarefter svåra uppkastningar, som vanligt, följde. Den kloka käringen, klädd i långa, uppåt armen gående bockskinnsvantar, steg då dristeliga fram till den sjuka och höll en påk i högsta hugg för att, när ormen komme ut, slå honom till döds.
Besvärliga smådjur, t. ex. syrsor, fördrifver man på ett, i sanning mycket enkelt satt. Man fångar en syrsa och kastar denna öfver ett rinnande vatten in i ett hus, som någon gång blifvit flyttadt. Syrsorna försvinna ”bestämdt.”
Såsom ett ytterligare exempel på har rådande vidskeplighet och huru trollska Finnarne äro af sig, må äfven omtalas en rättegångssak från Norra Finnskoga, hvilken af domhafvanden i orten benäget blifvit meddelad.
En dräng från Djekneliden hade först trolofvat sig med en finsk piga, men sedan med en norsk. Den finska gick då till en klok gumma, som sade henne, att hon, för att återvinna sin förlorade fastman, skulle bemägtiga sig ett stycke af den sednare fästmöns shawl, uppbränna detta, lägga askan i bränvin och sedan bjuda den otrogne fästmannen deraf. Om denne tömde supen, skulle hans kärlek återvända till den öfvergifna. Finnflickan handlade efter föreskrift, men så oförsigtigt, att hennes uppsåt röjdes. Hon blef då stämd till tinget för trolldom. Det skedde i början af 1849.
Oaktadt all sin vidskeplighet är finnbonden så väl som den svenska, oftast djupt religiös. Kyrkan besökes ock flitigt; likväl icke alltid om vintern, då det till och med ibland kan hända att ingen mer än prest och klockare der är synlig.
Vid ringningen till gudstjenst har man tillfälle att förvånas öfver ett från katholicismens dagar qvarlefvande bruk. Som klockorna börja ljuda, gör nemligen mången af de gamla korstecknet. Detta förekommer dock egentligen endast vid kapellet i Höljes. Der sker det helt öppet. Deremot gör man nästan öfver allt korstecknet; då åskan häftigt går.
Då jag här kommit att omnämna en qvarlefva från Katholska tiden, må äfven upptagas hvad förut vid beskrifningen om Dalby blifvit förgätet, nemligen att jag der i det nära Lillebergsgårdens prestgård belägna Svabacken, ännu år 1850 sett ett i godt skick varande radband med vidhängande skådepenning af bronz, å ena sidan framställande St. Göran med draken, å den andra Jungfru Maria. — Att få köpa denna antiqvitet var ej görligt.
Men berättar i andra orter, att finnarne stundom ej komma i åtnjutande af dopet, förrän de äro halfvuxna. Detta är numera aldrig fallet; ehuru det nog kan inträffa, att döpelseakten, särdeles om barnet födes om vintertid och i en från kyrkan långt aflägsen trakt, i flera månader kommer att uppskjutas.
Likasom barndopen kunna äfven begrafningar länge fördröjas, då en svår årstid gör det snart sagdt omöjligt att fråo vissa delar af församlingen transportera liken. Der ej skaplig väg finnes, begagnar man för sådan transport ett slags improviseradt åkdon, kallad ”sllper” eller ”lik-sliper”. Dessa sliper bestå helt enkelt af två smidiga tråd, hvilka förenas af ett par slår på midten. Mellan dessa slår hänger man på vidjor likkistan, och der framom spännes en häst, mellan de gröfre ändarne af träden. Så bär det af genom tjocka skogen.
Utom högtider af mera religiös art har man naturligtvis äfven andra samqväm. De äldre finna der sin förnämsta trefnad af pipan och bränvinet, men ungdomen af dans och lekar.
Finnflickan har skuld för att vara något för fri i sina seder, och detta visst icke utan skäl. I mer än en fattig stuga ser man dottren i huset med en ”lock-unge” på knäet, och, hvad ännu värre är, hela familjer äro hemsökta af syphilis. För det sednare har man gemenligen att tacka en och annan Norsk ”fant” (skojare) som i finnbygden ströfvar omkring.
Om man alltså icke kan neka att den ursprungligen ädla folkstammen redan härigenom i ej ringa mån blifvit depraverad, så måste det dock erkännas, att mången vacker dygd hos den ännu qvarlefver. Finnen, åtminstone på Dalby Finnskogar, är än i dag genomärlig, härdig, pålitlig, godmodig och framför allt gästfri — det sistnämnda kanske ofta nog öfver tillgångarne.
Jag förgäter ej brådt min sista middag i norra Finnskogen. Den intogs, på enkelt finnmanér, vid Bjurbergets gästgifvaregård — jag säger vid, ty spisningen skedde ute, under den klaraste sommarhimmel. Rundt omkring mig, dels satt, dels låg i gröngräset en liten folkhop af alla åldrar och kön. Man språkade muntert, Ömsom med mig, ömsom med hvarandra, än på den mest rådbråkade svenska, den jag med största möda kunde förstå, än på finska. Slutligen sjöng jag för sällskapet några finska visor, hvarvid den beryktade ”Minun-kultani” ingalunda blef förgäten. Detta väckte synnerlig belåtenhet, och man envisades mycket, för att förmå mig qvarstanna i orten ännu någon tid. Men sådant lät sig ej göra, och jag fick nöja mig med att ta det hjertligaste farväl af de välmenta menniskorna. Och redan några timmar sednare hade jag nedstigit från den högländta Finnskogen, och befann mig åter, (för att tala med Finnarne,) ”i Sverige.”